x

Bort från proggen

Bort från proggen

Stockholmsbandet Samling stod och frös i en stuga på landet när de fick nyheten. Inspelningen av musikvideon till låten Stackars Lilla Värsting fick ta en paus medan gruppens manager samlade ihop de sju killarna.

– Det var så sjukt. Han bara: "Grabbar, ni är nominerade till en Grammis!". Först fattade jag ingenting. Jag visste inte ens att vi hade skickat in något. Men det hade tydligen skivbolaget gjort, så det blev en jävligt rolig överraskning, säger sångaren Max Groundstroem.

Att nomineras till en Grammis – för sin debutskiva – var nog inte riktigt vad Samling hade trott när de drog igång projektet. I början var ju allt bara "en rolig grej". Max Groundstroem hade knåpat ihop några låtar och spelade upp dem för kollegorna och kompisarna i klädbutiken där han arbetade. Musiken fick snabbt gensvar, och Max fortsatte att skriva. Snart hade han och tre kollegor monterat ihop grunden för vad som skulle komma att bli Samling. Första pressbilden togs innan bandet ens hade stått på en scen.

– Vi tänkte att det skulle se ballt ut om vi hade så många som möjligt med på bilden. Så prio ett vara bara att få dit massa folk. Problemet är att just den pressbilden hänger med fortfarande, med folk som inte ens är med i bandet. Bara för att den är fin, säger Max.

– Och då har vi verkligen sagt ifrån, typ tio gånger: Den där bilden får inte användas längre. Det är inte ens vi på bilden. Det är helt sjukt, fyller basisten Victor Hvidfeldt i.

Snabbt etablerade

Det tog inte lång tid innan Samling gjorde sig ett namn. Ett management hörde av sig, och snart var Luger med i bilden. Max sa upp sig från arbetet för att satsa helhjärtat på musiken. En satsning som gav resultat. Debutskivan När mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda togs väl emot, och gav som sagt bandet en nominering för "Årets rock" på Grammisgalan.

– Det var för jävligt att vi inte vann, erkänner Victor Hvidfeldt. Deportees var ju inte direkt årets rock. Jag pratade lite med Anders (Stenberg från Deportees, reds. anm.) och han sa också att det kändes som att de inte hade hamnat i rätt kategori.

– Det var ju ditt fel att det blev så trist att inte vinna, säger Max och blänger på sin bandkollega. Du hade jagat upp stämningen. Under pausen tio minuter innan det var dags för vår kategori gick du runt och hetsade. "Ah, vi kommer att vinna. Vi sitter på rätt ställe". Jag bara "Håll käften!".

Trots att det nästan är precis ett år sedan galan ägde rum är minnet från upplevelsen fortfarande starkt. Samling hamnade på en av lokalens långsidor, mitt bland landets absolut största artister. I stolsraden bakom dem satt till exempel hela Benny Anderssons Orkester. 

– Vi är gamla polare med Kalle Moraeus. Han satt och knackade mig på axeln under hela kvällen. Det var fruktansvärt irriterande, berättar Victor.

– Jag tror de var jävligt packade. De satt där bakom oss och kom med småsarkastiska kommentarer till artisterna som var uppe och tog emot sina priser, säger Max.

Poppigare uppföljare

I mars släpper Samling sitt andra album Annanstans. Borta är lite av den drömska progginfluerade tonen som många hittills förknippat bandet med. Den nya given har ett något mjukare anslag och är – som Victor uttrycker det – mer poppig.

– Jag tycker verkligen att vi lyckats behålla svänget från första skivan. Vi har bara tagit det till en ny nivå. Det är tydligare låtar som har ett klart lättare anslag. Men när det är som tyngst på skivan är det också tyngre än vår debut, säger han.

Skivan spelades in under en extremt intensiv period i höstas och precis som på debuten är det sångaren Max som har skrivit alla texter.

– Skivan handlar om att känna att man inte hör hemma någonstans, om distans – till samhället eller till människor runtomkring en. Att känna sig så jäkla lost och konstig, fast samtidigt normal, är något jag kan relatera till väldigt mycket.

Om Max på Samlings första skiva utgick mycket från andra människor när han skrev texterna, är Annanstans mycket mer personlig för honom. Men det var svårare än han trodde att rikta fokuset inåt.

– Den här gången ville jag utmana mig själv. Jag fick arbeta ganska mycket på att kunna utgå från mig själv, men till slut hittade jag min egen röst. Det borde vara ganska enkelt, med det är faktiskt inte det.

Inte många band i Sverige driver sin egen podcast. Men där ligger Samling i framkant. I deras nyligen startade "Samlings podcast" får de – som de själva säger – prata till punkt. I premiäravsnittet behandlar de bland annat livet som band, läser upp en gammal sågande recension av deras debutskiva, samt ringer spontant upp en bandmedlem som påstås vara extremt svårnåbar.

– Det känns lite som när Plura bloggade, fast med ett nytt medium. Visst, numera startar ju alla podcaster. Men jag tycker det är spännande. Framför allt i det här sammanhanget då folk som följer oss som band får ännu en väg in, säger Max.

I podcasten läste ni upp en sågande recension. Och innan en spelning på festivalen by:Larm tog ni hjälp av en annan recensent, som också hade skrivit ner er, genom att tillsammans skrika hens namn som uppladdning.

– Man tar ju åt sig om det står någonting dåligt om en. Men det är också bra bensin att peppa sig med. Och ibland skriver de ju saker som inte stämmer. Som en recensent som kallade oss för "kravodlande hipsterhippies". Det är bara för att vi är från Stockholm. Vi bor inte ens på Söder allihop, säger Max.

En sak som samtliga i bandet numera har gemensamt är att de alla bor i Stockholm. Och som grupp har Samling blivit mer och mer homogen. I början var dock många bandmedlemmar helt okända för varandra. Vissa av dem hade inte ens spelat sitt instrument tidigare.

– Men allt detta har gjort att vi har vuxit, och att det hela tiden känts piggt, nytt och spännande, säger Max.

Ni är ändå sju stycken. Hur funkar det när det kommer till att samordna saker som möten, repetitioner och inspelningar?

– I början var det värdelöst. Nu har vi blivit bättre, även om man fortfarande kan bli helt skogstokig på det här bandet. Att vara så många är både en välsignelse och en förbannelse. När vi är ute och spelar är det jättebra att vara många. Om man blir irriterad på någon kan man alltid gå och prata med någon annan, säger Max och fortsätter:

– Men just kommunikationsmässigt kan det ibland ta sjukt lång tid. Man kan inte dra precis alla beslut med alla i bandet. Då kan det för fan ta två veckor innan man har ett rakt svar.

Att Samling kallats för just "kravodlande hipsterhippies" kanske inte kommer som en överraskning för alla. Deras proggosande och delvis psykedeliska musik, med texter om likriktning och utanförskap, har enligt vissa gett de något av en vänsteraura. På gruppens hemsida finns till och med en bild på en pin med texten "Rocka röven av högern". Max Groundstroem förklarar hur det ligger till.

– Det här är så svårt att säga utan att låta trist eller dum i huvudet, men vi har aldrig gått in för att ta någon ställning. Det är inget uttalat, utan handlar mer om en vördnad för andra människor. Jag har inte ens kollat med bandet var alla står. Jag tror att jag skulle bli väldigt överraskad.


Videoinspelning i vinterkyla

Videon till singeln Varje Sekund, Varenda Minut spelades in i ett rejält snöhärjat Stockholm. De sju killarna fick värma sig i den minus 20-gradiga luften med öl och fest. 
Victor Hvidfeldt: Att då stå där ute och spela på strängarna, jag kan bara jämföra det med att bada bastu och sedan hoppa i en isvak. Precis innan man går in i värmen igen så gör det ont i hela kroppen. Skillnaden var att vi aldrig kom in i den där värmen. 

Max Groundstroem: Vi var oroliga för att det skulle se lite för hemskt ut. Tanken var att vi bara skulle dricka, och att kvällen skulle sluta med att vi blev superpackade. Men det gick lite väl snabbt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA