x

The Mary Onettes önskar bli missuppfattade

The Mary Onettes önskar bli missuppfattade

Efter förra albumet var The Mary Onettes trötta. Trötta på bandet, på livet. Trötta på allt. De fick ställa in en hel USA -turné eftersom Eyjafjallajökulls aska bestämde sig för att svärta ner inte bara bandets kollektiva sinne utan också hela Europas himmel. Luften gick ur dem och det resulterade i en outtalad paus från alla bandaktiviter. Att försöka stressa fram något nytt material låg heller inte bandet för.

– Vi ställde oss i replokalen och försökte spela, men det hände absolut ingenting, säger bandets sångare Philip Ekström. Vi stod där och tittade på varandra i en timma, sen gick vi hem.

The Mary Onettes var inte kapabla att starta igång sig själva en tredje gång. Samtidigt var de livrädda för att släppa in någon annan i den stängda grupp som bandet är. Åtminstone tills Philip träffade producenten och före detta The Studiomedlemmen Dan Lissvik. Samarbetet resulterade i EP:n Love Forever som tonade ned bandets 80-tals-vurm, åtminstone en aning. Synth-mattorna fick lämna plats åt rytmiska pianon och en lite varmare och öppnare ljudbild.

– Jag har aldrig upplevt den typen av musikaliskt utbyte förut. Dan struntade fullkomligt i var vi kom ifrån eller var vi skulle hamna. Det var bara "nu gör vi det här".

Bryta förväntningar

Vi sitter på en mysig, lite undangömd hotellbar i centrala Göteborg och kastar i oss öl. "Det är så jävla svårt att prata om sin musik, och ett konstant flöde av öl gör det lite lättare att få fram orden", konstaterar Philip. Brodern Henrik nickar instämmande. Jag undrar om samarbetet med Lissvik, känd för sin envishet och starka vilja, resulterat i några stridigheter när bandet nu valt att fortsätta samarbetet på det kommande albumet Hit The Waves.

Henrik: Vi fattade snabbt att han är ganska komplicerad. Han gillar att kasta om saker, och det fick vi ta helt enkelt. Vi var införstådda med att vår integritet skulle krocka med hans och ibland var det som att vi stod i var sin ände av ett rep och drog.

Det känns som om han bidragit ganska mycket till den nya ljudbilden. Den är varmare och luftigare. Nästan lite balearisk?

Philip: Balearisk ... Det hör jag inte alls. Det är ju samma gamla chorusgitarrer som ligger och skräpar. Folk har sagt att det låter gladare också, men det hör jag inte heller. Men luftigare jo, det var ett av ledorden vi hade när vi började arbeta med skivan.

Henrik: Ja, vi ville åt en mer atmosfärisk, svepande känsla. Jag kan tycka att vi innan den här plattan hade målat in oss lite i ett hörn, och det känns som att folk förväntar sig att vi ska släppa en new wave-platta varje gång. Men det är inte alls det vi vill.

Philip: Nä, det sista vi vill är ju att folk ska tro att de vet var de har oss. Då förlorar allt sin mening. Jag vill känna att vi kan göra vad fan som helst. Det har varit en stor drivkraft med den här skivan.

Vad var viktigast att förändra?

Henrik: Att ta bort alla synthar.

Philip: Fast det är ju fan tusen synthar på skivan.

Henrik: Haha, ja det är sant. Men först sa vi att för att slippa dem skulle vi skapa ljud som lät som synthar istället för att faktiskt använda dem, men sen slutade det med att vi la på riktiga synthar ändå.

Philip: Det där är ett typexempel på hur vi är som grupp. Det är ingen som vet vad vi håller på med.

Från gråskala till grönska

Om man låter era albumomslag tala så har ni gått från gråskala och tvära linjer till grönskande, snirklig flora och fauna på Hit The Waves. Reflekterar det en förändring hos er som band?

– Det reflekterar hans humör, säger Henrik och pekar på Philip. När jag lyssnar på en låt han gjort för första gången så hör jag direkt om han varit på bra humör när han skrivit den eller inte.

Philip: Jag har nog aldrig varit glad när jag skrivit en låt. Det blir inte bra. Jag vill skapa en balanserad känsla, och så har det alltid varit. Jag har förresten aldrig förstått varför det blir sån fokus på vad man förändrat. Det är klart att man gör saker annorlunda när man gör en ny skiva … Eller jag fattar väl det egentligen, att media tar fasta på såna saker, men för mig är det svårt att reflektera kring tydliga referenspunkter. Det jag kan säga är att jag snöat in på Vangelis tidiga 70-tal och grävt ner mig som fan i Peter Gabriel och Sade och försökt hitta fina element hos dem som man kan föra in i vår musik, men jag tänker sällan på dem som referenser förrän jag får frågan i efterhand.

Jag tolkar det som att ni lämnat den stilsäkra delen av 80-talet och istället närmat er det lite fulare?

Philip: Ja, ungefär så. Som tidig New Order. Bra musik med ganska dåliga och skeva ljud som i efterhand är helt jävla genialiska. På 70- och 80-talet var det många som gjorde riktigt dåliga skivor. Neil Young gjorde det och Bob Dylan gjorde det. Idag är de skivorna svinbra. Det är en sån skiva jag ville göra. En dålig, misslyckad 80-tals-skiva fast på ett bra sätt. Ja, så kan man sammanfatta det. En skiva som växer och som man gå tillbaka till, som man sågar direkt och sen kanske om ett halvår eller fem år, fattar man att det är en bra skiva. 

Henrik: Det är viktigt att se att en ny skiva inte behöver vara ett försök till att bli ett bättre band, det kan också vara ett sätt att inte gå tillbaka i utvecklingen. Samtidigt är vi väl alla lite rädda att folk ska undra "vad fan är det här?". Den känslan tror jag är genomgående.

Dina texter känns väldigt personliga Philip. Hur mycket speglar de dig själv?

Philip: Ja, jag vill ju förmedla hur jag känner, men jag vill inte vara alltför tydlig med vad det handlar om heller. Det har alltid varit min linje. Ofta handlar det väl om nån sorts flykt från sig själv och den egna verkligheten ... Nu låter det ju som att jag har mycket och vill ha mer här men sanningen är att det är väldigt själsligt kostsamt att göra en skiva. Tankar som "är det här sista skivan vi gör?" eller "är det första skivan på nåt nytt?" har funnits där. Den här skivan har varit ett hinder som vi var tvungna att ta oss över, så kan man säga.

Jag får intrycket att bandet är enormt viktigt för er?

Henrik: Ja, jag skulle göra vad som helst och ge upp allt för bandet.

Philip: Man säljer sin själ för bandet, det är ju så. Det är det det handlar om.

Henrik: Jo, man kan ju skämta om allt men inte om musiken.

Philip: Nej, åtminstone inte om The Mary Onettes.

Henrik: Haha, nej just det.

Philip: Då hänger smockan i luften.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA