x

Johnossi: "Det är vi till evigheten"

Johnossi: "Det är vi till evigheten"

– Framgången gör oss gott och det är viktigt för oss. Vi behöver den för att växa!

Dessa ord avslutar intervjun med Johnossi och sammanfattar duon mer än väl. Det handlar inte om att ta stora kliv för John Engelbert och Oskar Bonde, utan om riktningen framåt. För musikerna har det aldrig funnits en plan B. Så länge Johnossi utvecklas på både det personliga och musikaliska planet finns det ingen anledning till att ändra någonting.

– Det är vi till evigheten, säger trumslagaren Oskar "Ossi" Bonde.

Vrider man tillbaka klockan 90 minuter, finner man undertecknad och de två musikerna i lobbyn till Clarion Hotel på Södermalm. Utanför står världen i limbo av trafikljus och sirener. Hotellgäster checkar in och ut och bortkomna turister frågar efter färdriktningar. Av någon anledning har vi hamnat mitt i Sara Vargas konstvernissage. Kamerablixtarna är bländande och sorlet från minglande konstintresserade står i skarp kontrast till den lugna värld Johnossi helst vill befinna sig i. Vi bestämmer oss för att göra det bästa av situationen innan vi till slut tvingas söka skydd i en lugnare del av hotellet.

– Det är en överlevnadsinstinkt, om vi börjar stå stilla eller backa, då kan man börja bli skraj men med vår inställning kan det aldrig bli fel, säger Oskar Bonde och knäpper med sina fingrar.

Någon anledning till oro eller musikalisk regression behöver inte duon känna. Med nya plattan Transitions har Johnossi vidgat sin horisont och expanderat sin ljudbild ytterligare.

Ett ärligt uttryck

Till skillnad från den kritikerrosade Mavericks formades musiken denna gång under den kreativa processens gång. Tidigare hade bandet en klar bild av vad de ville skapa. Nu visste de inte hur musiken skulle låta förrän i studion. För Oskar Bonde handlar albumet om att hantera situationen han befinner sig i; en form av kontrollerad frihet.

– Ser man till hur vi mår handlar det inte om det bråddjupa mörkret. Vi kan reflektera oss själva i skivan och det handlar om min och Johns relation, säger trummisen.

Bägge musikerna erkänner att de är sökande individer, på alla tänkbara plan och intresset för de stora frågorna formar dem. John Engelbert förklarar:

– Det är viktigt för oss att inte avfärda någonting bara för att det råkar vara främmande. Folk är skraja för att helt ensamma grotta ner sig i frågeställningar som man normalt kanske inte tänker på. Däri finns det en fascination och något kittlande för mig. Enda sättet att utforska är att gå in i oss själva eftersom det i vårt undermedvetna finns en helt annan värld. Detta får oss att känna oss levande!

– För oss handlar musik om känslor och att tonsätta dem. Den yttersta tolkningen får alla andra stå för, säger Oskar Bonde.

Plattans i särklass finaste stund är Into The Wild, en låt som andas vemod och sorg. Genom att strategiskt placera detta spår i början av Transitions vill Johnossi få lyssnarens uppmärksamhet direkt.

– Första intrycket är viktigt och vi vill att låten färgar av sig på resten av skivan. Vi vill bygga upp sinnevärldar, ett universum för varje låt. Vad är det för uttryck vi söker? Vilken miljö är det? Vad har låten för färg?, frågar sångaren retoriskt.

Tanken på att grotta ner sig i existentiella frågor och gräva allt djupare i sitt undermedvetna, kan få vem som helst att rygga tillbaka. För Johnossi är detta dock viktigt om musiken ska ha det ärliga uttryck de eftersträvar. John Engelbert fortsätter:

– Vi försöker blotta oss så mycket som möjligt för då kanske folk kommer att acceptera alla ens sidor. Hur vi mått i perioder ska höras i musiken. Jag är en levande person som tänker mycket. Vi båda försöker bejaka jaget och bara komma vidare i livet, utforska, samla nya intryck och möta våra rädslor.

I branschen på egna villkor

Duon berättar om hur nöjda de är med sitt skivbolag och att de aldrig haft den klassiska synen – som kan te sig vanligt bland rockmusiker – att skivbolaget är den stora fienden som bör bekämpas. John Engelbert förklarar vidare:

– De vet mycket väl om att det inte är någon idé att lägga sig i vår musik för vi skulle bara skratta dem i ansiktet. Vi har jobbat hårt med att bygga upp ett team, om någon inte gör sitt jobb så får denna person gå. Vi är hårda på det sättet men det händer sällan.

Likt många artister som ligger i startgroparna för ett genombrott, fick även Johnossi en del stryk i början av sin karriär. Innan Mavericks hade inte duon någon riktig radiohit och hade hoppat omkring på olika mindre etiketter. När så branschen gick i klinch med den teknologiska utvecklingen, kändes det av för musikerna.

– Vi hamnade i en fas som jag tror de flesta artister märkte av; plötsligt blev det nedskärningar och alla fick sparken. Nu har vi gjort allt vi kan. Vi har maximerat vår output och är jävligt nöjda och stolta. Just nu är vi tidsmässigt i ett mellanläge innan vi kan åka ut och spela. Det är nu upp till skivbolaget att göra sitt jobb, säger John Engelbert.

– Vi har en ganska välförtjänt respekt och det är för att vi spelat oss till den. Nu har vi jobbat hårt och länge så vi känner oss etablerade. Vi trivs bra i den här branschen så länge vi får göra det på våra villkor. Och det har vi fått göra hela vägen, säger Oskar Bonde.

Skapandet för skapandets skull

Rent kreativt bygger Johnossi upp ett förråd av känslor inför varje album. Även om perioden som föranledde skivsläppet av Transitions inte var lika tung som på föregångaren – i synnerhet för John Engelbert – menar båda musikerna att de flesta kreativa processer är jobbiga. Oskar Bonde berättar:

– Vi bygger upp ett behov av att få ur oss saker. Det finns tillfredsställelse att skapa ur ingenting. Det handlar inte ens om att bli nöjd. Nu står vi här med ett blankt blad. Var börjar man? Jag har ingen aning …

Trummisen erkänner att det inte är en självklarhet att de kommer att skriva musik hela livet. För John Engelbert räcker det att skriva i perioder; i övergångarna mellan plattorna.

– Jag skriver alltid bäst när jag har kniven mot strupen och vi båda jobbar bra när vi vet att vi måste leverera, säger han.

Hur bearbetar ni de känslor ni möter inför skapandet av ett nytt album?

– Ens tankekraft är så stark och man måste veta att det går över. Jag tycker det är sorgligt med människor som är instängda. Ingen jävla matta ska läggas över oss!, säger sångaren.

– Det krävs enorm styrka att slå sig ifrån något som påverkat dig hela livet. Det minsta man kan göra för sig själv är att vara medveten om det, tillägger trumslagaren.

– Kom på vad som är viktigt i ditt liv. Du behöver inte analysera det, bara gör! Du kanske älskar tåg? Vad som helst. Jag kan tycka det är fascinerande med människor som hänger sig åt hela kändislivet. Titta på Lady Gaga, hon säger själv att hon föddes att älska kändisskapet och det finns ingen som gör det till en konstform som hon, säger John Engelbert extatiskt.

"Sällsynt med integritet"

– Jag kan bli förvånad över att det är så sällsynt med integritet i den här branschen. Men det är väl bara som vi är som människor, suckar Oskar Bonde.

Utanför musiken är duon helt ointresserad av att stå i rampljuset. Gentemot varandra är John Engelbert och Oskar Bonde prestigelösa. Att skapa musik och spela är en sak erkänner trummisen. Att skriva autografer och stå på scen, en annan:

– Den typen av uppmärksamhet ger mig inget och jag har aldrig sökt mig till den. Visst, det är en del av jobbet och för många artister ger det säkert en kick att fortsätta men för mig har det aldrig varit en drivkraft. Det tränger snarare in i mig mentalt och stör mig. Att vara på framsidan av en tidning, det är bara ett nödvändigt ont, säger han.

Musikerna berättar om hur de kivas om att låta den andra bli fotograferad eller intervjuad.

– I sammanhanget för att vi är musiker går det an men hela kändisbiten är ganska patetisk. Dessa kändisar har aldrig presterat något riktigt. Jag har en skräck för det där, tillägger sångaren.

Johnossi hymlar inte med att de enbart gör vad som krävs och gynnar deras karriär. Integritet är återkommande tema under vårt samtal. Bekräftelsebehovet som många artister har, får bandet tillräckligt av genom att stå på scenen. Utöver detta, gör de båda så lite som behövs. Vid sidan av karriären som musiker finns ett minst lika stort privatliv.

– Min bägare blir full av att spela live och jag behöver glida ifrån detta när jag kommer hem. Allt annat får den att rinna över och jag börjar kräkas på mig själv, säger Oskar Bonde.

Till skillnad från många andra artister väljer Johnossi att stänga in sig i sin lilla bubbla när arbetet med en ny skiva ska påbörjas. Att låta andra ta del av den kreativa processen längs vägen via sociala medier är ingenting de är intresserade av, inte ens som privatpersoner.

– Detta är min och Johns värld. När vi är färdiga låter vi andra ta del av den men under vägens gång är ingenting officiellt. Vi behöver den balansen och lyxen att ta vara på tiden, säger trummisen.

John Engelbert känner likadant. Andrummet under offperioderna ger energi att kliva in i musikerlivet:

– Att leva det livet som man gör när man är på turné eller släpper en ny skiva; att ha så konstant, det skulle direkt få mig att vilja göra något helt annat. Vi vill inte exploatera oss själva.

När en ny skiva ska presenteras och musikerna ska ut på vägarna öppnas dörrarna för allmänheten igen. Musikjournalister må sällan vara artistens bästa vän. Sittandes på den stora makt – som jobbet som kritiker kan innebära – menar Oskar Bonde att det finns få journalister han har respekt för.

– Vi har byggt vår karriär på att spela live och då känner vi i kroppen om vi gjort ett bra eller dåligt framträdande. Då är det irrelevant om någon skriver något negativt. Visst, vi har blivit skonade från den värsta negativa kritiken och att få en klapp på axeln är en bekräftelse på att man gjort något lyckat. Men det är ju bara vad en person tycker. Jag vet redan att vi är bra och behöver ingen snubbe på någon kvällstidning som talar om det för mig, säger han.

För John Engelbert är det lite annorlunda. Sångaren menar på att det inte går att döma andra människor på grund av deras musiksmak.

– Jag har ingen aning om vilket universum de agerar i. Någon kanske hör eller känner något annat än jag. Jag har inte rätt att döma någon för det.

– Det borde finnas en lag där varje recension måste avslutas med "men det är vad jag tycker, nu får du bilda dig en egen uppfattning", tillägger Oskar Bonde.

 

Det tredje instrumentet

Förra gången Johnossi uppträdde på P3 Guld fick de en hit med låten What's The Point? Nu senast uppträdde duon igen och det återstår att se om det nya spåret Gone Forever kommer få en likadan genomslagskraft. Den stora nyheten är att bandet nu utökats till en trio. Martin Hederos (The Soundtrack Of Our Lives) bidrog med klaviatur på galan.

– Han var med när vi repade under skivinspelningen. När vi tog beslutet att ta in ett ytterligare instrument i vår musik var Martin vårt förstahandsval, säger Oskar Bonde.

Att Johnossi skulle utöka sitt band med en permanent medlem är det däremot inte tal om. Bandet fortsätter med att vara den hårt cementerade duon de ger intryck av och använder sig av en sessionsmusiker live istället. Oskar Bonde berättar hur de tidigt insåg att de behöver ett extra par händer i sin musik. För John Engelbert handlade det om att få fram nya musikaliska uttryck som han inte förmår att skapa med sin akustiska gitarr och pedaler.

– Jag har beskrivits som en pedalvirtous men det är inga konstigheter. Jag använder inga särskilda pedaler utan hör jag ett bra ljud så kör jag bara på det. Med tanke på att vi bara har två instrument måste det bli tvära kast om det ska hända något i musiken. Därför var det kul att ta in ett nytt instrument och göra vad fan vi ville. Vi har aldrig haft några regler och det var härligt att röra om i Johnossi-grytan, säger sångaren och gitarristen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA