x

"Jag har aldrig varit så säker"

"Jag har aldrig varit så säker"

Utanför fiskekyrkans skumma baksida står en person och tittar ner i marken, med mössan neddragen mot ögats kant. Ser ut att huttra lite. Han tittar upp förvånat, hälsar sedan artigt samtidigt som han plockar de vita iphonepluggarna ur öronen. Det hade varit väldigt svårt att känna igen Håkan Hellström, om det inte vore så att mötet var avtalat just här, klockan tio en synnerligen trist och kall måndagsmorgon i mars.

Det luktar fisk, både färsk och inte så färsk sådan från bilen som lastar på och av utanför. Själva Feskekôrka, som man säger här, har inte öppnat ännu. Att promenera runt i området är tyvärr inte ett alternativ eftersom Håkan är förkyld. Senare på kvällen ska han spela in videon till singeln Det Kommer Aldrig Va Över För Mig, sannolikt utan vinterjackan på, konstaterar han och snörvlar.

– Att man fortfarande gör musikvideor förresten, säger Håkan Hellström. Finns det ens nånstans att visa dem?

Det är väl mest för Youtube. MTV blir nog svårt...

– MTV finns fortfarande alltså?

Jo, men 90 procent av dagens utbud där består av realityserier om amerikanska skolungdomar.

– Är det sant? Det är ju helt sjukt, säger Håkan och biter sig förundrat i läppen.

Vi går vidare till ett café i närheten. Efter en stunds språkförbistring lyckas Håkan beställa en kopp Earl Grey av det engelsktalande cafébiträdet.

– Jag är så otroligt dålig på engelska, säger Håkan uppgivet. Jag fick tvåor under hela min skolgång ... ja du hörde ju hur det lät.

Obekväm i intervjusituationer

Den som sett några TV-intervjuer med Håkan Hellström vet att han har saker för sig, nästan hela tiden. Som tics. Händerna, fingrarna, mungiporna är alltid upptagna med något. I ett berömt intervjuklipp från Sen Kväll Med Luuk blir det här för första gången väldigt tydligt. I kommentarsfältet på Youtube spekulerar illvilliga personer i att det handlar om så kallade tjack- tics, alltså upprepade tvångsrörelser som uppstått till följd av drogmissbruk.

Och precis som då sitter Håkan nu på en stol vid ett bord och kan inte riktigt förbli stilla. Rör alldeles för länge i teet, kavlar upp och kavlar ned ärmarna på tröjan. Snörper munnen och fokuserar på något osynligt märke på temuggen. Han är inte riktigt där. Men det krävs inte så mycket för att förstå att det knappast handlar om några tjackskador, utan om nervositet. Tio år och hundratals intervjuer senare och Håkan Hellström skruvar på sig; lika obekväm i intervjusituationen som någonsin.

– Jag drar mig alltid för det här. Det är som att jag måste starta upp hjärnan på nytt, men även efter det ... Det blir alltid så himla märkligt att prata om sin egen musik. Navelskåderi, jag har svårt för det. Jag hade förstått om det var för en döv människa ... ja, för min döva publik hade jag gärna beskrivit musiken i detalj. Men för alla andra finns ju låtarna där och kan tala för sig. 

På tal om det. Har du sett den omtalade intervjun med Nordpolen-Pelle Hellström i TV4?

– Ja, det har jag. Den kvinnliga intervjuaren ställde väldigt konstiga frågor. Jag är på Pelles sida till hundra procent. Det är ju ingen dammsugare han försöker sälja, det enda han vill är försöka få ut sin musik. Och är den tillräckligt bra så behöver man inte sitta där och beskriva den. Nej, Herr Hellström har alla mina sympatier, precis som vanligt, haha.

Din nya skiva heter Det Kommer Aldrig Va Över För Mig. Det finns en gammal northern soul-låt vid namn It'll Never Be Over For Me. Har den kanske något med din titel att göra?

– Med Timi Yuro. Jo heh, det kan hända att den har återanvänts ja. Jag är väldigt svag för 60-talssoul, och har en särskild vurm för just northern soul. Men det mesta jag gör har ju sitt ursprung någon annanstans ... Jag ska berätta en historia om hur det kan se ut. På vägen hit lyssnade jag på den här 80-talslåten Bette Davis Eyes med Kim Carnes, en helt fantastiskt låt. Men trots att jag lyssnat på den över 100 gånger så har jag inte fattat titeln, alltså vad den har att göra med refrängen som jag trott går "shes got better days sides". Idag fattade jag att hon sjunger "Bette Davis eyes", som i titeln. Precis så kan det gå till för mig, att jag missuppfattar något och gör om det till mitt eget.

När du får en idé. Var gör du av den?

– Jag pratar eller nynnar in den på den här lilla grejen, säger Håkan och pekar på sin iphone. Sen sätter jag mig i sängen med gitarren när jag kommer hem och spelar in resten. Jag är väldigt old school på det viset. Jag har ju ingen studio eller så. Därför blir det en del press när man ska in i studion en tisdag klockan 10 och sätta en låt direkt. Jag hade gärna varit en demonproducent ... men då hade det nog blivit mjölksås av alltihop. Det hade inte smakat någonting. Jag gillar att jag kan låta förkyld på en låt, om jag hade spelat in idag till exempel.

Synth och trummaskinen framme

Under sina 13 år som soloartist har Håkan Hellström hunnit måla upp en ganska bred musikalisk palett, med utsnitt från sitt eget och sina idolers liv. Den skära tonårsångesten med Morrissey som central figur på Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, samba- experimentet Det Är Så Jag Säger Det, Björn Olsson-skivan, mitt-i-karriären-albumet där Håkan fick möta idoler som Plura och Wadling och sist men inte minst Jocke Åhlund-samarbetena som närmade sig progg och folkpop, och tog ett steg bort från den lekfulla popen.

Det Kommer Aldrig Va Över För Mig är inte något av ovanstående. Ta titelspåret till exempel, en hård gitarrdriven historia som för tanken till post-punken och band som The Church och Echo And The Bunnymen, samtidigt som samtida rockband som The Killers och Johnossi lurar i refrängen. En annan låt som heter Pistol är helt programmerad och byter för första gången ut gitarr och trummor mot synth och trummaskin. Osonderad terräng i Håkan-land, men huvudpersonen själv är inte oroad för responsen.

– Tvärtom, jag har aldrig varit så säker. Sen tänker jag aldrig någonsin på publikens förväntningar när jag gör musik, det skulle bli helt fel. Jag utgår från mig själv och det finns väldigt få människor som jag verkligen bryr mig om vad de tycker, som kan rucka mig. Det handlar om kanske tre personer. Men oftast lyssnar jag till mitt eget hjärta.

– Jag upptäcker väldigt få nya saker. Men kvarnen maler lite annorlunda varje gång. Den här gången kände jag att jag blivit allergisk mot för många instrument och pålägg. Jag ville inte ha stora arméer av ljud som anfaller öronen. Det blir bara jobbigt.

Det är första gången som du själv inte pryder skivomslaget. Betyder det något?

– Vi bestämde ganska tidigt att det skulle vara just den där bilden. Den har hängt på min vägg i över tio års tid. Har du sett den förresten? Det är ett foto på ett ungt par som kysser varandra, tagen från en dokumentär fotobok som heter Skins. Det är en odödlig bild och hela skivan utgår från den. Man kan säga att skivan består av kärlekssånger om det här paret, sett ur olika kameravinklar. Renheten i den första kyssen, framtidstron, kärleken och kampen. Allt handlar om kärlek och kamp.

I en textrad på singeln sjunger du "Jag är ett tappat självförtroende. En pojke från förr är tillbaks igen". Känner du så?

– Det är inte alltid texterna handlar om mig själv …

Jag tänker mest eftersom du dessförinnan sjunger "Jag är 39". Då tänker man att det handlar om dig.

– Jag försökte frenetiskt åla mig bort. Men du trampar mig på svansen och jag antar att du har mig fast, så okej. Självförtroendet går ju upp och ner. Jag har såklart en massa tvivel, men samtidigt skulle jag inte göra allt det här om jag inte hade nåt slags självförtroende. Jag är ingen idrottsman, men jag tror ändå på mig själv. Allt handlar om tro och tvivel. I grunden är jag som alla andra, som sitter där och beundrar Zlatan för den han är och hans självförtroende. Den där bicicletan, herregud. Har du sett den?

Jo, fantastiskt. Sen sätter han självgoda sportjournalister som Patrik Ekwall på plats också, det gillar man ju.

– Haha, ja.

Själv spelade du back va?

– Ja, jag har alltid trivts bäst i backlinjen. Jag är inte storbonden som planerar och har sig. Jag är lyckligast när jag får kämpa. Spänn för plogen på mig och jag kommer att ploga i evighet. Så är det. Som vänsterback såg jag aldrig ens målet, jag hade inte behov av det. Jag var skiträdd för de stora 15-åringarna men jag kastade mig och låg där blodig i gruset ändå. Det var kampen som var det viktiga.

Men det är inte som förr i tiden, då du fick kämpa mot folk som kallade dig falsksångare.

– Det måste varit folk som hört mig på någon stadsfestival. Jag var helt övertänd och tog i för mycket i början där. Men ja jag får väl be om ursäkt då, jag satt mest och antingen kved eller viskade i låtarna.

Men hur ...

– Förlåt men jag kan inte släppa det där med falsksången. Jag kan göra det som Carola gör. Det kan jag. Folk skulle höra mig i duschen. Jag kanske skulle göra någon sorts duschsessions, eller sätta mig i en dusch på Allsång På Skansen. Det skulle ge alla tidningar något att skriva om.

Allsång På Skansen, vidare till Scandinavium och Slottsskogsvallen. Vad är nästa steg för dig, Ullevi?

– Jag har föreställt mig att stå på Ullevi sedan jag var fem år gammal, så jag skulle inte ha några som helst problem med det. Jag stod där i spegeln och låtsades att jag var Elvis. Men redan slottsskogsvallen är svindlande stort, särskilt med tanke på att min enda realistiska dröm när jag var yngre var att en gång få spela på Magasinet på Magasinsgatan, och det fick jag göra med Broder Daniel. Alltid när folk bokat mig till större ställen så har jag sagt "det där kommer aldrig att gå". Men i slutändan, små eller stora ställen, det är samma sak för mig.

Spelar på ålderdomshem

– Vad folk kanske inte vet är att jag brukar hänga med en kompis och spela på ålderdomshem. Det är såklart inget man kan boka, men jag känner mig väldigt bekväm med gamlingarna. En del lyssnar och en del inte, några sitter och drömmer sig tillbaka 30 år i tiden och andra är borta på droger. Den här kompisen jag går dit med jobbar som sjukhusclown, så det tänker jag att jag också ska göra när det här andra börjar gå åt helvete. Det känns som ett hederligt och viktigt arbete. Skulle vilja testa det någon gång i framtiden så kanske vi ses på Drottning Silvias Barnsjukhus.

Har du tänkt på något annat du skulle kunna syssla med om du inte gjorde det du gör?

– Nej, inte direkt. Jag slår oftast bort såna tankar om de dyker upp. De gör mig rädd. Men ja, det skulle inte bli universitet i alla fall. Gärna något mekaniskt, där jag använder kroppen och inte hjärnan. När du nu ställer frågan så ser jag framför mig hur jag har en blå overall på mig och kör en truck på ett stort lager, kanske IKEA eller nåt sånt. Sen kanske jag är med i något Iron Maiden- coverband på fritiden. Jag gillar Iron Maiden. Men nu har det ju slumpat sig helt annorlunda, och jag tror jag föredrar att leva drömmen.

Men kan du sakna att kunna gå runt på gatorna som vem som helst?

– Det där är ett missförstånd, jag upplever aldrig någon stress på stan, men så har jag också alltid blicken fäst på antingen skorna eller horisonten. Precis som innan. Visst får jag något glatt tillrop ibland, men det upplever jag inte som jobbigt.

– Den största skillnaden mellan mig och folk på stan är nog att jag har en spindelmannendräkt under kläderna, det har inte de.

Spelfilmen om Håkan

Filmen Känn Ingen Sorg är baserad på historier och karaktärer vi lärt känna genom Håkan Hellströms texter sedan solodebuten för 13 år sedan. Man får följa med Pål och hans kamrater på en emotionell resa genom ett sommar-Göteborg där Pål kastas mellan kärlek och svek, förälskelse och försoning.

– Det är en Mamma Mia-film, som en liten saga faktiskt, säger Håkan Hellström. De har låtit mig läsa manus hela tiden, och det har varit roligt att förstå hur man gör sånt här. Nu har jag sett den också, och jag satt och skrattade nästan hela tiden. Den är fantastisk. De har gjort filmen som en enda lång låt kan man säga.

Känn Ingen Sorg får svensk biopremiär onsdagen den 24 juli över hela landet.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA