x

"Det var helt fruktansvärt"

"Det var helt fruktansvärt"

Egentligen bodde hon i staden Sendai, 30 mil norr om Tokyo. Men arbetet med musiken hade tagit Maia Hirasawa till den japanska huvudstaden. Det var där hon befann sig, hemma i den tillfälliga lägenhet, den där ödesdigra fredagen. Hon skulle snart resa hem till Sverige, men först ville hon besöka sina vänner i Sendai för att säga adjö. Tidigt på eftermiddagen den 11 mars 2011 begav sig därför den svenska sångerskan ner till tågstationen.

– När jag stod i biljetthallen började hela golvet att kränga. Jag har varit med om jordbävningar förut, men det här var något annorlunda. Marken flyttades flera meter åt olika håll. Det höll på väldigt länge.

Rädslan kom snabbt krypande. Inte bara för att Maia befann sig ensam i en skälvande tågstation långt under jord, utan också för ovissheten om hur det skulle gå för hennes vänner i Sendai. Redan dagen innan hade en stor jordbävning skett i staden, ett slags förskalv för vad som komma skulle. Snabbt slet hon upp telefonen och ringde till en av sina vänner.

– Hon sa att hon mådde bra. Men då hade det ännu inte kommit någon tsunami. Hon var inne i staden och jobbade och visste inte att bara en kvart senare skulle hela hennes föräldrahem vara bortspolat och hennes morföräldrar omkomna.

Kraftigaste jordbävningen som drabbat Japan

Jordbävningen vid Tohoku 2011 krävde 19 000 människoliv. Skalvet beräknades till en magnitud av 9,0 – det kraftigaste som någonsin drabbat Japan sedan mätningarna påbörjades. En tio meter hög tsunami rapporterades från hamnen i regionens största stad Sendai. Maia berättar att hon minns de där dagarna timme för timme.

– Jag kommer aldrig att glömma det. Det var helt fruktansvärt att inte veta hur det hade gått för mina vänner. Sendai var ju värst drabbad, och jag hade många vänner längst med kusten.

Maia beskriver den kaotiska situationen: bensinen som började ta slut, kommunikationerna som kollapsade, de inställda flygavgångarna. Senare samma dag tvingades hon att ta sig hem till fots – en flera timmar lång vandring.

– Det var väldigt mycket folk som gick på gatorna. Jag bodde på elfte våningen också, så när jag kom hem stod sängen i mitten av lägenheten, kylskåpet hade vält och mina kläder låg utspridda överallt. Det var väldigt otäckt att vara i den lägenheten eftersom det skakade så mycket av alla efterskalv. Jag hängde hela natten på ett kafé på andra sidan gatan. Där satt jag och drack te.

Maia var kvar i Tokyo i några dagar, men återvände sedan till Sverige som planerat. Hon hade en ganska stor turné planerad i Japan någon månad senare, och det var viktigt för henne att åka tillbaka så snart som möjligt.

– Då kunde jag också ta mig till Sendai. Ingenting fungerade och jag var tvungen att ställa in min stora spelning. Men istället anordnade jag själv ett mindre framträdande. Jag kände att jag ville göra något för dem. Besöka områdena där min väns hus hade stått och där jag hade spenderat så mycket tid. Jag kände att jag ville se. Det blev en väldigt emotionell turné, både för min del och för de som kom och såg mig spela.

Dagen efter katastrofen

Ett sätt för Maia att bearbeta känslorna från hennes upplevelser i Japan har varit genom musiken. Många av låtarna på nya skivan What I Saw handlar just om vad hon såg och kände under förödelsen.

– Titelspåret handlar ord för ord om vad som hände dagen efter katastrofen. Även No One Else But God handlar om tsunamin och minnena. Men upplevelsen speglar av sig i många andra låtar också. Att man ska leva här och nu. Om tacksamheten över vad man har, och att det är mycket som kan förändras väldigt snabbt. Jag har haft svårt för att njuta av nuet förut och alltid varit den som oroat mig för nästa dag. Men jag tror att jag har blivit bättre på det.

Albumet har mer elektroniska inslag än sin föregångare GBG VS STHLM från 2009. Låtarna löper över ett brett spektra: hittar, hårda trummor och finstämda pianoklinkhistorier. Stråkarna och blåset, det som tidigare varit lite av Maia Hirasawas signum, har försvunnit en aning. De nya tongångarna kan delvis tillskrivas producenten Lasse Mårtén.

– Det här är första gången som jag har arbetat med en producent. Innan har jag gjort allting själv. Jag har varit väldigt ordningsam och kontrollerande med allt jag gjort, och rädd för att folk ska trampa på mig om jag släpper ifrån mig saker. Nu har jag vuxit i mig själv och lärt mig att våga släppa in andra i min musikaliska värld.

Var det svårt?

– Nej, det var precis rätt tid för mig att göra det. Jag har två småbarn där hemma och inte tid med att sitta hela nätterna och jobba med min skiva. Då har det varit jättebra att ha en producent som skött studiobokning och låtit mig slippa ha hand om allt sådant praktiskt.

Förutom att vara en erkänd popsångerska i Sverige har Maia även en karriär i Japan. Under hennes vistelse i landet för två år sedan hann hon med att släppa två skivor. Hennes absolut största framgång är låten Boom, en gladlynt upptempohistoria som släpptes strax efter jordbävningskatastrofen.

– Den skulle vara med i en reklamfilm som var tänkt att släppas på tv samma dag som jordbävningen. Men eftersom all reklam försvann i flera veckor blev det inget med det. Att släppa den låten just då tyckte jag var väldigt osmakligt, eftersom den var så himla glad. Jag ville inte ha någonting med den att göra över huvud taget.

Men japanerna ville annorlunda. Istället för att anses som osmaklig omfamnades låten av folket. Boom blev som ett slags strimma av ljus i en annars mörk situation.

– Låten spreds som en löpeld på Youtube. Just det mörka som alla japaner gick igenom gjorde att de behövde något som var glatt och liksom sa: "nu kämpar vi vidare". Många japaner som jag har träffat har sagt att de gråtit till videon eftersom att det finns så mycket glädje i den. Jag tror att de flesta i Japan har hört den, men alla vet nog inte vem det är som sjunger.

Hur är det att jobba i Japan?

– Japaner jobbar för mycket. Jag vill inte klaga över att göra intervjuer, men de kan liksom boka på tio stycken i sträck utan någon matpaus. Sen kan jag bli tokig på att de inte pratar klartext. Om det finns ett problem säger de inte till, utan går i stället runt det hela och berättar inte allt för mig, även om det skulle vara enklare och snabbare. Men sådant lär man sig med tiden. De jag jobbar med har också lärt känna mig. Då kan jag säga: "Jag är inte Japan, så ni kan säga det här till mig direkt".

Du slog igenom stort 2008 när du framförde The Arks The Worrying Kind som pausunderhållning i Melodifestivalen. Hur ser du tillbaka på den upplevelsen i dag?

– Jag fick förfrågan och skrev en version av låten på bara några timmar. När jag hade skickat in den ville SVT ändra en del saker. Men då höll jag fast vid mina ståndpunkter, och det är jag väldigt glad för i dag. När låten blev så stor fick jag bevisat för mig att det nog var de sakerna som jag ville ha kvar som gjorde att låten stack ut.

Hade du räknat med genomslaget?

– Nej, verkligen inte. Och det var skönt att jag inte visste om det, för då hade jag nog blivit väldigt nervös.

Blir du fortfarande nervös innan spelningar?

– Ja, jag blir nervös bara jag tänker på det. Jag tror att jag blir ganska sur innan en spelning. Men det har nog många av dem jag spelat med lärt sig. Senaste gången som jag spelade på Hultsfredsfestivalen var jag nog nervös en månad innan, även om jag inte visste om det själv. När jag väl hade uppträtt var jag en ny, trevligare människa.

Du har sagt att du skrev And I Found This Boy när du var singel och ganska bitter. Hur ser det ut med kärlekslivet idag?

– Det ser bra ut. Jag har en sambo och vi fick tvillingar förra året. De är drygt ett år nu. Så jag är inte så bitter längre. Nu har jag istället fullt upp med jobb och barn. I maj ska vi åka hela familjen till Japan. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA