x

Nya trender att ignorera

Nya trender att ignorera

I baguetternas hemland är stoltheten en dygd. Världen har Frankrike att tacka för finsmakarföreteelser som utsökta viner, delikata ostar och vällagade musslor med pommes frites. Genom historien har landet dessutom visat hur man störtar ett kungahus, hur man karriäravancerar från ung korpral i armén till kejsare, och hur man etablerar sitt eget språk som standard i den internationella musiktävlingen Eurovision Song Contest. Ja, nationen har uppenbarligen mycket att vara stolt över och nej, anglosaxisk kultur har egentligen aldrig bitit på de okuvliga fransmännen. Kanske var det därför logiskt att ett ungt band från Versailles mötte motstånd när de i början på 00-talet valde att enbart sjunga på engelska.

– Det verkar fortfarande vara väldigt splittrat, säger Phoenix sångare Thomas Mars. När vi spelar i Frankrike kommer det mycket folk för att se oss, men vi är samtidigt som den bäst bevarade hemligheten. Det är sant att vi vid en punkt kände oss som utlänningar i vårt eget land, men i dag är det nog inte relevant längre. Nu finns det många andra saker som suddar ut nationsgränserna. Att vara tonåring idag är antagligen väldigt annorlunda jämfört med när jag var det och behövde läsa tidningen för att veta att Dinosaur Jr. kommer till staden.

Är det bara för att ni sjunger på engelska?

– Ja, det är jag helt säker på.

Hur känns det att bli utstött av sitt eget land?

– Jag känner mig inte utstött. Samtidigt känner jag att mitt land inte skulle dubba mig till riddare heller. Vi växte upp i Versailles och där var situationen liknande. Ingen kunde relatera till musik i allmänhet. Om man var någon som gjorde musik och väsnades var man inte accepterad. Då var man missanpassad.

Sedan starten kring millennieskiftet har Phoenix släppt fyra album på vilka bandet sjunger på engelska. Det femte, som fått namnet Bankrupt! och kom ut
i slutet av april, är inget undantag. Rent musikaliskt har Thomas Mars dock svårt att få grepp om vad gruppen har åstadkommit.

– Det kommer att ta mig ett tag att komma på vad det egentligen är vi har gjort. Vanligtvis brukar vi göra saker på ett väldigt omedvetet sätt, och så kommer betydelsen alltid fram senare. Jag tror att så är fallet med alla våra album.

Varför döpte ni albumet till Bankrupt!?

– Jag vet fortfarande inte varför vi valde den titeln. Den hade de element som alla fyra av oss gillade. Namnet såg även bra ut i ett visst teckensnitt. Bankrupt! är dock inget uttalande mot finanskrisen. Snarare har titeln mer att göra med ett slags moralisk konkurs, och hur man hanterar framgång och misslyckanden. När man gjort detta ett tag kommer det plötsligt en dag då man måste påminna sig själv om vad man ursprungligen ville bli och varför man gör det här.

Har du känt så mer under de senaste åren?

– Ja, definitivt. Ju mer vi gör det här, desto mer medvetna blir vi om hela processen. Men det som är trevligt är att vi också har fått mer frihet. Jag vet att vi med den här skivan kommer att få uppmärksamhet. Då får vi på ett sätt också göra fler dumma saker. Albumet kommer att uppmärksammas tillräckligt mycket för att folk ska ge det en första lyssning. Det är alltid tröstande.

Telepatisk sammanhållning

Phoenix är ett band som går sin egen väg. Genom åren har gruppen sällan stått med ett blött finger i luften för att finna den trendmässiga vindriktningen. Det
är nästan som att de fyra fransmännen – rock'n'rolligt nog – bara inte bryr sig. Samtidigt är det minutiös precision som gäller inne i studion. Om gruppen själva fick välja skulle de ägna år åt detaljer.

– För oss tar det alltid lång tid att spela in en skiva. Det är alltid under de två sista månaderna som vi övertygar oss själva. Annars skulle vi kunna spendera ett helt år på fem sekunder av en låt, något som hade bli ett problem för vår mentala hälsa.

– Vi fyra känner varandra så bra nu också. Vi är som bröder. Det är aldrig någon dålig typ av spänning mellan oss. Ingen Oasis-stämning. Vi har en otroligt öppen dialog. På den här nivån är det inte ens en dialog längre – det är telepati!

Vilken musikalisk riktning skulle du säga att ni tagit nu?

– Jag vet inte exakt vilken riktning vi är på väg åt. Jag vet att vissa influenser mer kommer från vår barndom än från våra tonår. Mer saker som vi växte upp med än saker som skapade våra personligheter.

Vissa av låtarna på nya skivan känns nästan inspirerade av ett generiskt asiatiskt sound, som till exempel Entertainment, Drakkar Noir och Trying To Be Cool. Hur tänkte ni där?

– Det var inte avsiktligt, men kom med på alla de låtarna eftersom det passade. Det hittade alltid sin plats. Men jag vet inte vart det kommer ifrån. Det är ett mysterium för mig. När vi spelade upp låten Entertainment för våra vänner var deras första reaktion: "Har ni tagit en tripp till Korea eller något?"

Men den passionerade nitiskheten i studion är inte enbart vad som präglat Phoenix som band. Även killarnas experimentlusta har luftats friskt genom åren.

– I början, när vi försöker komma på vilka ljud som vi vill använda, står vi i studion och bara experimenterar som galna vetenskapsmän. Kopplar ihop allt möjligt bara för att se vad det blir. Vi letar efter något som både är melankoliskt, nostalgiskt och samtidigt futuristiskt. Och när vi hittar det vet vi att det är det bästa av de positiva och negativa svaren, vilket är mycket tillfredsställande.

Phoenix album har ofta innehållit atmosfäriska eller rent instrumentella delar. Titelspåret på Bankrupt! inleds till exempel med ett långt instrumentalparti som skrevs specifikt för sluttexterna till Sofia Coppolas nya film The Bling Ring. Ett ganska rimligt samarbete om man vet att den firade regissören och Thomas Mars är äkta makar.

– Jag älskar allt hon gör. Det är som skräddarsytt för mig. Som när jag hörde My Bloody Valentines nya skiva. Det är en väldigt tillfredställande känsla när du tar del av något och känner att konstnären har skapat det just för dig. Det fyller ett tomrum. På samma sätt är det med hennes filmer.

Ni har två döttrar tillsammans, och nu har ni även varit gifta i ett och ett halvt år. Hur är livet som äkta man?

– Det är härligt. Jag har inget att klaga på. Men det är verkligen svårt att svara på den frågan eftersom jag varje gång föreställer mig svaret i en stor rubrik i någon konstig tidning. Det tar dig någonstans du inte vill gå. Så jag vet inte om jag kan svara på det på ett normalt sätt.

Ingen framgångstävling

Från missanpassade musikpionjärer till filmtonsättare åt en av världens främsta regissörer. Phoenix har kommit en lång bit från ungdomsåren i Versailles. Samtidigt har de fyra killarna tagit med sig en viktig lärdom från den då musikkulturellt kärva staden: egosim.

– Vi växte upp med idén om att göra musik, det var något väldigt själviskt. Även om folk tyckte om vad vi gjorde i slutändan var vi väldigt själviska på det sättet
att vi bara ville göra musik för oss. Jag är glad att vi växte upp där i Versailles och lärde oss detta tidigt. Annars hade vi blivit väldigt besvikna om allt handlat om en framgångstävling, vilket det inte är.

Men framgångar har de fått ändå. Trots det är Thomas Mars livrädd för att bandet ska halka ner i en slipprig kommersiell fåra. Istället ska Phoenix – likt den mytiska fågeln – gång på gång resa sig ur askan och finna nytt liv – och nya trender att ignorera.

– Vi för en ständig kamp mot att bli ett greatest hits-band. Mot känslan av att ens gyllene år har passerat nu när man gjort detta ett tag. Det gäller att hålla sig motiverad, och att fortfarande göra något som är intressant för en själv.

page28image83592


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA