x

Hemma på bortaplan

Hemma på bortaplan

– Ja, de säger ju inte så mycket, menar Arctic Monkeys lokala pressansvarige efter att GAFFA fått en pratstund med Alex Turner och trummisen Matt Helders. De båda har varit hos frisören och fått sig en rockabilly-makeover. Trots att bandet har försatt sig i självvald exil i det förlovade landet osar dialekten ännu av hemstaden Sheffield. De två herrarna kedjeröker under intervjun och plinkar förstrött på gitarr. Och ja, de må vara fåordiga, men de är urtrevliga och nu har de verkligen något på hjärtat, speciellt när det kommer till det nya albumet. GAFFA har träffat halva Arctic Monkeys för att diskutera kvartettens femte album på bara sju år. Men låt oss börja med nya hemstaden, och höra hurdant LA är jämfört med Sheffield.

– Det är exakt likadant, upplyser Alex torrt, och tittat upp från gitarren med ett höjt ögonbryn, innan ett diskret leende kan anas i hans vänstra mungipa.

– Nejdå. Det är verkligen kul att bo där, riktigt coolt, alltså. Man kan köra motorcykel varje dag.

Matt: Och ha på sig shorts hela tiden.

Alex: Ja, men inte medan man kör motorcykel. Nämen, det är verkligen häftigt att ha flyttat dit. Vi har haft en liten studio, som har fungerat som vårt huvudkvarter i arbetet med den nya skivan.

Blir ni igenkända ute på gatorna eller kan ni spatsera omkring anonymt?
– Vi är helt anonyma där, berättar Alex och tillägger att när det kommer till kändisar, så har änglarnas stad så mycket större fiskar att bjuda på än fyra bleka Sheffieldsnubbar, som spelar rock 'n' roll.

Beats, riff och moderna melodier

På den nya skivan har bandet tagit ett steg tillbaka från stonerrocken och de mer humoristiska texterna om party och brudar är åter i fokus. Vad gäller soundet, menar bandet självt att de gått in på nya territorier.

Alex: – Ja, det stämmer att det alltid är ett eller ett par skämt i låtarna. Jag tycker själv att detta är vårt mest originella album. Vi har hittat ett helt nytt sound.

I samband med Suck It And See sa du Alex, att du då hade inspirerats av countrytexter. Är det några specifika genrer som har inspirerat dig på nya AM?
– Jo, så är det absolut. Jag har baserat de nya låtarna på många olika genrer, men jag har faktiskt inte lyssnat speciellt mycket på country den senaste tiden. På förra skivan skrevs nästan alla låtar dessutom på akustisk gitarr, sådär singer-songwriter-aktigt. Så är det verkligen inte på nya albumet. Nu är vi tillbaka i beats och riff, skrattar Alex och flikar in att den gamla fyrspårsbandspelaren har spelat en betydande roll i den kreativa processen, och att bandet nu har försökt skriva mer "moderna låtar".

Alex: När vi gav ut singeln R U Mine? fick vi så bra respons att vi bestämde att den skulle bana väg för resten av skivan.

Vad menar du när du säger "moderna låtar"?
Alex: Ja, vad menar jag med det? Det suger alltid när man ska tänka igenom sina egna uttalanden på det sättet … Jag vet faktiskt inte, annat än att det i vilket fall som helst inte är retro. Men det finns en antydan till 70-talsrock i soundet.

Matt: Ja, det kommer att höras på trummorna och i svänget, men även i takten på albumet.

Alex: Men melodierna är hundra procent 2013! Nästan futuristiska. Det har verkligen tagit oss en jävla tid att göra den här skivan!

Black Sabbath och sånger för sovrummet

Nu när bandet själv tar upp 70-talsrocken är det ju inget de hymlar om att de är stora Black Sabbath-fans. Matt Helders kan till exempel ofta ses i en Sabbath-t-shirt. Men vad tycker de då om de gamla idolernas senaste comeback 13?

Alex: Ja, vi lyssnade faktiskt på den precis innan du kom. Den är riktigt grym!

Matt: Jag köpte den så fort den kom ut, och jag är helt exalterad.

Alex: Det var säkert många som rynkade på näsan när de hörde talas om en ny Sabbath-skiva, men jag tycker verkligen att de levererar. Det låter stabilt.

Matt: Ja, det är skitbra. De har inte gjort nån dubstep eller nåt sånt.

Alex: Gud ja, det hade varit förfärligt!

Hur lyssnar ni på musik?
Alex: Det beror på vad det är för musik. Jag kan gott tänka mig att köpa en Jay- Z-låt på telefonen, men om det är Leon Russell så köper jag den fysiska skivan. Det handlar om vad man vill kunna hålla i med händerna. En del musik är bäst i bilen, annan i sovrummet.

Nu blir jag nyfiken. Vilka låtar passar i sovrummet?
Alex: Skit också, det får du inte fråga. Vi kan säga köket istället, haha! Det är mycket mindre intressant för folk.

Tioårsjubileum

När Arctic Monkeys släppte Whatever People Say I Am, That's What I'm Not 2006 var killarna nästan sensationellt unga, men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och bandet kunde nyligen fira att det var tio år sedan de gjorde sin första spelning tillsammans.

Matt: Det har fått oss att reflektera över den tid som har gått. Den konserten känns större än många av de vi spelar i stora städer i dag. Jag minns fortfarande hur uppspelt jag var, trots att vi visst redan hade spelat klockan sex på kvällen. Det kändes som att vi skulle spela på Glastonbury, haha!

Känner ni er tio år äldre?
Alex: På vissa sätt kan man ju märka att det har gått tio år. Och jag märker det på mig själv. Jag har förändrats och det är mycket mer ansvar i livet nu. Men vi i bandet är fortfarande bara fyra vänner som gör musik och har kul.

Vilka är de bästa upplevelser ni har haft under dessa tio år?
Alex: När vi spelade under OS förra året. Det var ju helt sinnessjukt. Du vet, det blir inte mycket större än så.

Efter OS-spelningen fick ni en hit med en coverversion av Beatles Come Together. Hur kändes det att en låt som inte är er egen blev en hit?
Alex: Ja, det var ganska jävla galet, men vad som var ännu mer galet var att Paul McCartney stod och väntade vid sidan av scenen när vi spelade Come Together. Så det var en del press på oss – särskilt på Nick (O'Malley, reds. anm.), som skulle spela bas. Han fick svettas lite, haha!

Pratade ni med honom efteråt?
Alex: Nej, men Nick träffade honom på Coachella i år, och då snackade de en stund, och han sa att vårt uppträdande – med Nick på bas – var godkänt.

Matt: Ja, och Ringo Starr tweetade efter spelningen att han tyckte det var bra. Så 50 procent av The Beatles har godkänt oss!

Ökenfeber

Nya albumet är delvis inspelat i Mojaveöknen i Joshua Tree. Det är inte första gången ni spelar in under så varma och torra förhållanden.

Vad är det med er och öknen?
Matt: Jag tror att alla som en gång varit i den öknen vill tillbaka.

Alex: Ja, vi började där för att få in en liten touch av öken i soundet.

Vad är det som får er att återvända? Det måste ju vara vansinnigt varmt.
Matt: Ja, värmen kan vara jobbig, men det är inte så mycket med det. Det är mer den speciella stämningen och atmosfären där i öknen.

Alex: När man är i öknen kan möjligheterna verka oändliga och det är en skön känsla. När vi var där försökte vi fortfarande lista ut vilken form albumet skulle få, och om det hade varit mat vi lagade kan man jämföra vår tid i öknen med att fräsa vitlöken innan resten av ingredienserna ska tillsättas, om du förstår vad jag menar.

Har öknen påverkat texterna?
Alex: Nej, det har mer varit de vardagliga sakerna som tjejer och fester. Framför allt fester, faktiskt. Det är lite av en partyskiva, det här.

Hinner ni själva festa något numera?
Alex: Inte så mycket som vi borde.

Matt: Nej, det måste vi börja göra igen. Om vi kommer ihåg hur man gör, vill säga.

När ni festar, är det på samma sätt som för tio år sedan?
Matt: Nej, det blir bara bättre och bättre.

Alex: Ja. Det finns både likheter och skillnader. Men om man lyssnar på de nya låtarna kommer man att märka att temat är ungefär detsamma som på vår första skiva. Så man kan kanske säga att cirkeln är sluten. Jag är tillbaka i "The chip shop".

EXTRA: Chip shop rock

När Alex Turner säger att han är tillbaka i "the chip shop" refererar han till det engelska uttrycket "chip shop rock", som uppstod i kölvattnet av Arctic Monkeys succé, då skivbolag skapade arbetarklassband, som spelade samma typ av rock 'n' roll. En del av banden hade falska arbetarklassdialekter och påstod sig komma från småstäder för att framstå som folkliga, och texterna är ofta generaliseringar av vardagliga händelser. Chip shops är i Storbritannien kända för att sälja billig snabbmat i städerna och har blivit en synonym för brittisk arbetarklasskultur, Det mest typiska chip shop rock-bandet är Little Man Tate, men även Milburn, The Holloways och Glasvegas har knutits till uttrycket.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA