x

Kämpa, slåss och överleva

Kämpa, slåss och överleva

Att skriva kylskåpspoesi, eller den sorts texter som lyssnarna tatuerar in på kroppen, behöver inte vara positivt. Alltför kluriga rader kan lika gärna bli en exkluderande uppvisning av sitt intellekt. På det senaste albumet Demand The Impossible! ryms texter som jag kan tänka på i dagar, men de känns aldrig forcerade. De finns där för den som vill leta, och när man väl börjat gå igenom dem så infinner sig just effekten: Jag vill klippa ut raderna och sätta upp dem någonstans. Och egentligen är det ett misstag att be konstnärer att tolka sina verk, men det blir svårt att låta bli. Jag konfronterar Jenny Wilson med några exempel. I telefonen hörs fotsteg och det allmänna sorl som kännetecknar en stad, närmare bestämt Stockholm. Något som också hörs är höstvindens tunna brus, inte helt olikt det sus som då och då hörs genom albumet Demand The Impossible! Första kylskåpsraden: "Freedom is a word you can't explain."

– Det tror jag verkligen på. Frihet är enbart ett tillstånd som inte går att sätta ord på. Man måste ha upplevt det.

Andra raden lyder "This scar is my autobiography", och är tydlig för Wilson. Men att försöka beskriva den med andra ord än de som utgör texten är ändå svårt. Hon påbörjar meningarna utan att avsluta dem.

– Vad har man varit med om? Vad döljer sig bakom ärren? De i sig är en del av min historia. Jag var ju så jävla nöjd med den raden, men den var uppenbarligen svår att förklara.

Sjukdomen väckte en uppfriskande vrede

Under inspelningen återvände cancern. Det är en av orsakerna till att skivan har blivit som den blivit. Arg, frustrerad, desperat. Men det är inte en beklagelse, eller ens särskilt självcentrerat. Perspektivet är stort, det handlar om en hel värld. För det är nämligen inte bara individen som är sjuk (eller "fucked up" som Wilson själv uttrycker det), utan samhället vi lever i. Någonstans smälter den sjuka kroppen ihop med de revolutionära strömningar som präglat många länder de senaste åren, enligt Wilson. Hon var tvungen att kämpa, slåss och överleva.

– Sjukdomen har varit en personlig motgång. Samtidigt har det väckt en vrede som varit väldigt uppfriskande. På ett sätt har det varit härligt för jag har verkligen tvingats ta itu med saker och tänka efter. Det finns massor av saker i samhället som jag inte kunnat sätta ord på innan, även om de legat nära mig. Konsumtionshetsen, köttätande och så vidare. Allt detta är tendenser. Och att vara en drabbad person gjorde att jag inte orkade tänka på mig själv längre. Jag orkade inte tänka på min sjukdom, utan fick kanalisera det genom världen. Världen har jag alltid tänkt på, men jag har aldrig fattat pennan kring den.

Men går jämförelsen verkligen att göra? Att skildra en värld i förändring är inte bara svårt, det är riskabelt också.

– Allt går att göra som konstnär. Du får göra som du vill. Det är det som är grejen. Jag skulle aldrig påstå att det jag säger är helt sant, men det är inte heller poängen. Poängen är att uttrycka något ur ett perspektiv som jag själv förstår. När du befinner dig i en kris eller ett tillstånd som är oönskat från dig själv, så måste du göra något. Det går inte att enbart vara sjuk, ta starka mediciner och hänga på sjukhuset. En kropp som inte fungerar kan inte lägga sig ner och dö bara för det, och så fungerar det i världen också. Det är fascinerande hur människor kämpar, det spelar ingen roll om hela ens hus bombas sönder. Någon står där och plockar bland resterna ändå.

Tredje raden: "Newspapers, I use them as blankets". Tagen ur låten University Of My Soul, där någon predikar på poetiskt språk som påminner om när Patti Smith kom igång på scenen och kunde prata som i trans. Jenny Wilson har snarare tänkt på Bob Dylan i sättet att leka med språket och symboler, samtidigt som ämnet är storslaget.

– Hela University Of My Soul silar uttryck och intryck från samhället. Den är samhällskritiskt och man tänker sig den där gatuprofeten som skriker ut saker till folkmassan. Sanningen finns inte där vi tror, så vad använder jag tidningen till? Jo, jag sover på den för att hålla mig varm. Det är en nyckellåt. Tillsammans med Pyramids sätter den ord på vad jag velat säga.

Videon till låten The Future visar snabba klipp på djur som tvingas in i trånga utrymmen, kycklingar på rullband, människor som klättrar på varandra för att hinna först in i en butik. Bilderna som blandas med skivans hårda, rytmiska ljud frammanar en obehaglig stämning, och det är förmodligen avsikten. Demand The Impossible! är snarare något lyssnaren utsätts för än något njutningsfullt.

– Skivan är som en fysisk urladdning, och det tror jag hörs i energin. Jag har använt mig av ett språk som jag aldrig provat på förut. Det är inspirerat av beatpoeter till exempel, och jag har försökt anta en persona som en gatans profet som står mitt i samhället och iakttar allt. Precis allt. Huller om buller.

Hur har du arbetat fram ljudbilden?

– Först satt jag själv ganska länge. Kanske nio månader. Jag försökte lista ut hur jag ville att det skulle låta, men jag visste bara hur det inte fick låta. Jag ville inte sitta vid ett piano, det var jag urless på. Jag ville jobba med rytmer, utifrån magen på något sätt. Det skulle kännas i kroppen. Det var också så vi kom att tänka på den där vinden som återkommer, som en sandstorm nästan. Att tänka illustrativt är inspirerande, och bilderna jag har haft i huvudet har till exempel varit på demonstrationståg i Paris. Det känns rätt för framåtrörelsen som finns i alla låtar, som en trimmad bulldozer. Helvete kör, liksom.

Kan musik verkligen förändra?

I pressbladet presenteras skivan som den bästa hon gjort. Pennan har aldrig varit så vass. I had no choise, avslutar hon. Musik är för Jenny Wilson på liv och död. Jag frågar om musik verkligen har förmågan att förändra, och svaret kommer blixtsnabbt.

– Ja, det vet jag att den kan. Jag läste någonstans, och blev inte förvånad, att människan skulle dö om det inte fanns musik och konst i allmänhet. På samma sätt som man skulle dö om man inte fick drömma. Som den där tortyrmetoden där man inte tillåts falla i djup sömn. Musik har en kraft som inte mycket annat har. Musik är för mig och många andra så intravenöst, det når in i hela kroppssystemet. Om det dessutom finns en mening att snappa upp som känns viktig och spännande så tillför det en extra dimension. Jag kan få enorm kraft av bra musik. Modet stiger.

Fjärde raden avslutar låten Ghost Station, och hela albumet för den delen. Vilken gör den desto mer anmärkningsvärd. "Listen, I'm here fifty years too soon".

– Det är roligt, många har frågat om den raden. Eftersom man kan tolka den på så många sätt, tror jag. Min tanke är i alla fall dystopisk, men samtidigt hoppfull. Jag föreställer mig att den handlar om en person som känner sig kallad till en viss plats. Den vet att den ska dö. Och så tänker jag på stationerna man åker förbi ibland, som är nedlagda och igenväxta men de står fortfarande kvar. Varför har jag kallats hit redan, undrar personen. Jag har inget att göra här än, jag är kallad femtio år för tidigt. Men det är fritt fram för egna tolkningar och bilder.

Slutligen titeln. År 1968 gick det att läsa på en husfasad i Paris: "Be realistic, demand the impossible!" Skrivet med graffiti av radikala studenter. Så vad är det omöjliga idag?

– Ingenting är omöjligt. Det är det lekfulla med titeln, fast den är bråkig. Kom igen för fan, nu begär vi förändring! Förändringen ska blåsa genom skivan. När jag såg texten i en tidning var jag mitt uppe i arbetet. Just då passade det väldigt bra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA