x

''P3 försöker få oss tro att rock inte existerar''

''P3 försöker få oss tro att rock inte existerar''

Det är egentligen ganska talande; de mörka molnen omhuldar Slussens horisont och regnet duggar lätt. På väg genom Gamla Stan hamnar jag i en parad med blodigt sminkade människor. Jag är lika blank i blicken som de hundratals människorna som samlats för att hylla de levande döda under Stockholm Zombie Walk när jag tänker tillbaka på vad rockklubben Debaser betytt för mig och tusentals andra musikälskare. Dennis Lyxzén håller med mig:

– Det är så jävla deppigt när man tittar på en stad som Stockholm och hur kultur har blivit något du måste tjäna pengar på, annars får du inte hålla på med det. Stället har varit ett nav för musiken i stan och det är synd att politiker inte kan se andra värden i livet än pengar, förklarar han och suckar uppgivet.

Vi sitter längst bak i lokalen vid ett litet runt bord. Utanför avbryter oss ljudet av slussande båtar. Jag slås av insikten hur förfallen lokalen är i dagsljus.

– Nu är jag inte insatt i debatten men hade Debaser legat någon annanstans hade det aldrig varit ett issue. Det är olyckligt att det råkade ligga en rockklubb här. Att köra bil här är vansinnigt och området är ganska fult.

Det återstår att se om förnyelsen kommer leda till något bättre. Klart är i alla fall att Stockholms livescen blir betydligt mindre berikande. Det lilla utrymmet och den lilla scenen innebar en intimitet som andra klubbar får svårt att slå. Till syvende och sist var Debaser Slussen platsen där många unga band tagit sina första trevande steg.

– Det är här man spelar om man startar ett band och det är uppenbart att stället är designat för rock, säger artisten och fastslår att han känner sig hedrad över att få vara med på den sista festen.

Rocken existerar inte

En protestlista skickades in med över 20 000 underskrifter och Fredrik Strage försökte sig på ett alternativt förslag. Till och med Benny Andersson riktade skarp kritik mot ombyggnaden. Inget gick vägen och många kulturintresserade människor blev besvikna. Rockmusiken har fortfarande svårt att hävda sig emot politikerna och de kommersiella krafterna.

– Det har blivit ett gängse mantra från högern att musik och kultur ska finnas men vara självbärande. De går aldrig in och stöttar eller subventionerar, säger Lyxzén och passar även på att ge svensk radio en känga.

– Jag tycker att Sverige har en bra musikscen men P3 försöker få oss att tro att rock inte existerar längre. Du ska bara hålla på med electro och det finns sällan mycket utrymme för gitarrer i deras program.

Lyxzén menar att artisters utveckling gått från ett konstnärligt uttryck till att reduceras till en banalitet. Artister tar genvägar via larviga TV-program eller reklam för att skapa sig en karriär. För honom själv har musiken varit viktigare än idéen om att tjäna pengar. Det han må ha cashat in på Refuseds återförening hjälper knappast INVSN idag.

– "En gång var jag intresserad av konst som ett artistiskt uttryck, nu ska jag vara lekledare på TV", typ. Vad fan håller ni på med? Man gör vad som helst för att bli känd och effekten av detta är så jävla sorglig.

Ett tungt ok att bära

Med Refuseds turné i ryggen samt några strögig med INVSN gjorde Dennis Lyxzén sammanlagt 102 spelningar förra året. Lägg även till en fullängdare med samma band samt det något stökigare AC4 och musikern håller sig konstant aktuell och på resande fot. Han själv är inte speciellt nostalgisk och har under de senaste åren visat att han kör sin grej och inte bryr sig nämnvärt. Däremot hamnar diskussionen ofta på gamla meriter och bedrifter och jag blir nyfiken på om han kan gå vidare artistiskt utan att jämföras med sitt eget förflutna.

– Oavsett vad man gör bär man alltid med sig sitt arv. Jag kan inte göra något åt vad andra tycker men jag själv har inga problem med att gå vidare. Det är på gott och ont då det öppnar en del dörrar och ger en möjligheter men det är oerhört frustrerande att INVSN ska jämföras med Refuseds senaste skiva. När kom den '98 liksom …

– Istället blir det att folk skriker: "Jag är besviken, detta låter inte som Refused!", säger han och brister ut i skratt.

De dagar han inte var ute på vägarna med Refused, tillbringade Lyxzén med att repa med INVSN.

– Hela förra året var insane! Dagen efter sista spelningen med Refused stod jag med INVSN i replokalen igen.

Ingen hybris

Det hektiska året har bland annat inneburit att vissa andra ambitioner behövt läggas på is. Dennis Lyxzén har stoff till en bok som handlar om tiden med Refused och har kommit en bra bit på väg i skrivandet. Däremot är det oklart när den blir färdig.

– Det går inte att skriva en hatbok om bandet när man sitter med de andra i en buss och turnerar, haha!

Från tusentals åskådare på Rock Am Ring och Coachella och Jimmy Fallons TV-show till små spelningar i Finland och Sverige. Kontrastrikt? Nja, en spelning är en spelning för Lyxzén och han demonstrerar med att göra peace-tecknet för att visa hur lätt det var att vinna den amerikanska publikens hjärtan så fort han gick upp på scenen med Refused.

– Hade jag varit 22 hade jag förmodligen fått hybris, säger han och skrattar.

Dennis Lyxzén är van att jobba i motvind. Han förklarar hur han alltid behövt övertyga andra människor, i synnerhet med The (International) Noise Conspiracy då det begav sig. Känslan att spela inför tusentals människor med Refused var fantastisk men även en ovanlig företeelse för honom. Han gnuggar sina händer som om han hade en diabolisk plan när han återkommer till hardcorepionjärernas turné.

– Det räckte att vi slog på introt, sen hade vi kunnat gå hem. Klappat och klart men det var overkligt.

Adrenalinkicken och självförtroendeboosten kan vara farlig, men inte för norrlänningen. En spelning är en spelning. Och ett jobb.

– Jag förstår artister som faller i ett mörkt hål om de inte drar tusentals åskådare på sina konserter, säger han.

Hatet som räddar

Som egensinnig och alienerad ung man i Vännäs hatade Dennis Lyxzén allt och alla. När han fann punken öppnades en ny värld för honom. Plötsligt kunde han ta alla de mörka känslorna och vända dessa till något konstruktivt. Denna känsla redogör han för i sista spåret Hatet på den kommande plattan. Ett magiskt avslut på ett album där bandet på riktigt hittat sin egna identitet.

– Jag är en lättsam person egentligen men det finns fortfarande saker som kan göra mig arg. Dennis Lyxzén hänvisar till tidigare samtalet om företeelsen att svenska artister säljer ut sig.

– När man är 20 går man omkring med fingrarna i luften och bara 'FUCK YOU, FUCK YOU, FUCK YOU'. Det blir tröttsamt att hålla armarna uppe hela tiden. När man är 40 plus väljer man sina strider bättre.

Han förklarar att INVSN vågade göra allt som kändes obekvämt på kommande albumet. Trots det vemodiga anslaget i musiken, är det inte svårt att se att det är precis samma typ av texter som Dennis Lyxzén alltid skrivit, bara ur ett mer vuxet perspektiv. Det är fortfarande lika mycket punk i lyriken som alltid och ämnen som behandlas är kapitalismen och vad högervridningen av samhället har gjort med individen och de sociala skyddsnäten. Detta har alltid varit drivkraften för Dennis Lyxzén.

– Man ser hur världen blir sämre och sämre och hur generationer föds som inte vet vad solidaritet innebär. I början när man var ung ville man förändra världen. Istället började alla jobba med media.

SIDESTORY: Inget kreddigt med namnbytet

Från The Lost Patrol till Invasionen till INVSN. Namnbytet är inget schizofrent försök att hänga med i de rådande trenderna att utelämna vokalerna i bandnamnet utan har sin logiska förklaring. För att undvika stämning från ett amerikanskt band med samma namn bytte de till Invasionen. Razor & Tie, en amerikansk etikett gillade vad de hörde på kommande plattan och gav bandet en bra budget för att spela in en engelskspråkig version. Som ett steg i att bli mer internationella kom André Sandström på stavningen INVSN.

– Det finns inget coolt eller eftertänksamt utan det är bara en ren logistisk lösning, försäkrar Dennis Lyxzén.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA