x

''Viljan att ta över världen är ganska stark''

''Viljan att ta över världen är ganska stark''

Tröjan är svart med ett stort, vitt tryck i mitten: Nick Cave. Det är två dagar sedan rockgurun spelade på Annexet i Stockholm tillsammans med sina Bad Seeds. Nicole Sabouné var också där. En av beundrarna i publiken. Hon beskriver konserten som det bästa hon någonsin sett. Tröjan är lika ny som minnet och den ogenerade texten där bara namnet räcker som motivering är signifikativ för artisten som bär den. Vi pratar inte bara om Nick Cave, utan också om Lou Reed, David Bowie, Hilma af Klint, Joy Division, Sonic Boom, The Fall, Grace Jones, Jenny Wilson, Edith Södergran, Patti Smith, Rimbaud, The Streets, Iggy Pop. Och filmen Gravity, som går på bio. Bland det sämsta hon sett, förresten.

Poängen är att Nicole Sabouné samlar på namnen, plockar ner dem och gör till sina efter att ha lyssnat klart. För att beskriva sin inställning till musik väljer hon ett citat av Lou Reed: "Bara för att jag gjort låten betyder det inte att jag vet exakt vad den handlar om". Jag läser citatet precis när hyllningarna på sociala medier börjat avta. Perioden när en kollektiv, digital massa visar att de också sörjer, att de också gillade Lou Reed, följs av att sörja och gilla något annat.

– Det var ändå tufft med Lou, för det var den största rockdöden hittills. Jag är 91:a. Antingen har de redan varit döda eller så känns de odödliga, som Bowie. Jag tänker nog inte att han finns på riktigt. Honom upptäckte jag i 13-årsåldern, och innan dess hade jag bara gillat musik som ansågs cool. Men Bowie var den första jag gillade på riktigt och som fick mig att förstå vad musik kunde vara. Problemet blev att då fick ingen annan gilla honom, säger hon och skrattar.

– Det är en fin känsla, att artisten är ens egen. Så är det nog fortfarande. Jag minns när Hilma af Klint hade utställning på Moderna museet. Hon är min absoluta favoritkonstnär. Folk började lägga ut verk av henne på Facebook, Instagram och Twitter och jag tänkte bara att hon skulle ha hatat det. I hennes testamente framgår hur mån hon är om sin konst, och ingen fick visa den förrän typ tjugo år efter hennes död eftersom samtiden ändå inte förstod.

Jag häver ur mig något om att det är ett sätt att söka bekräftelse, tendensen att dela bilder. Sen ångrar jag mig när jag upptäcker Sabouné skrivit "LOU REED" på Twitter. Det senaste året har hon börjat knuffas ut ur sin mysiga bubbla av musik. In i grupper, gemenskap och en offentlighet.

– Att vara i stora grupper är det läskigaste jag vet. Men jag börjar vänja mig och blir bättre på att gå ut, gå på konserter utan att stå längst bak. Nick Cave kommer inte hem till mig, om jag vill se honom får man gå dit. Eller så får jag köpa en projektor. Det borde jag faktiskt göra. Men jag bor så litet att det skulle ta upp hela väggen. Nej, jag börjar faktiskt hitta min egen plats fast det är många runtomkring.

Vägen in i branschen

Vi sitter på skivbolagets kontor, i ett rum som ser ut att användas för konferenser. Hårda stolar, ett ljust träbord och whiteboardtavla. På bordet ligger ingenting utom diktafonen. Vägen till ett skivbolag har varit lång för Nicole Sabouné. Eller inte, beroende på hur man ser det. Hon är som sagt 22 år gammal och skulle kunna sjunga med i Icona Pops I Love It utan att ljuga. TV4:s talangprogram The Voice blev forumet där hon upptäcktes, förra året. En av coacherna var Ola Salo, frontfigur i The Ark. Det möjliggjorde samarbetet som resulterat i debutskivan. Tillsammans med Nicklas Stenemo från gruppen Kite har trion vässat fram texter.

– Nicklas har blivit min bästa vän. Han har gett mig självförtroende i låtskrivandet. Jag har kommit med en massa idéer och haft som enda mål att göra det fullt ut, som vanligt. Så jag har öst på honom alla papper och bara: "Vad gör vi med det här?" Jag har fått öppna mig för honom, och det har bara varit härligt. Det är ett annat sätt att kommunicera än att bara mala runt det som finns härinne.

Hon pekar på huvudet. Flera meningar avrundas med "men det är najs", ungefär som en medievan idrottare. I själva verket vet hon inte alls vad hon ska förvänta sig.

– Du är en av de första som hör skivan. När jag fick höra att den hade skickats blev jag helt chockad, men min agent sa att annars går det inte att skriva om den. Det är så man gör. Å andra sidan känner jag mig så jävla redo. Jag vill ju faktiskt göra det här av en anledning. Det är ett utlopp för känslor jag burit på länge. Nu blir jag mer okej med allt. En gång har jag trott att mina känslor är så alienerade. Nu upplever jag att de nog får plats ändå, och då tar jag den platsen utan att kompromissa.

Processen som nu ska dras igång är ett litet maskineri. Folk som jobbar med Nicole Sabouné pratar siffror, upplägg och strategi. En viktig bit som får lämnas åt de som kan något om det.

– Själv vill jag bara gigga. Och känna musiken, ha kontakt med de som lyssnat. Det ser jag fram emot. Det här är något jag velat sen jag var liten, och nu vill jag mer än någonsin. Jag har aldrig varit så inne i musik som jag är nu.

Innan intervjun ser jag Nicole Sabouné framföra singeln Conquer Or Suffer på Jenny Strömstedts talkshow i TV4. Min vän lutar sig fram och minns plötsligt att de gick på samma skola i högstadiet. Bokelundsskolan, Sölvesborg. En tjej som var med, och syntes. På idrotten och i kören.

– Jag syntes mycket, men sa inte så mycket. För övrigt var Bokelund typ den värsta perioden i mitt liv. Jag var verkligen en sökare och medverkade på alla galor och sånt. Idrottsklassen som jag gick i var liksom den coola klassen. Så jag befann mig i rätt sfär men förlikade mig inte med det. Det var en himla konstig period som jag inte haft förmågan att se tillbaka på förrän nu.

Musiken fanns, men utan kontext. Det krävdes en flytt för att verkligen öppna ögonen.

– Det som förändrade allt var när jag flyttade till Lund med pappa. Först då förstod jag att jag faktiskt levde, att allt inte behövde en rutin och mönster. Nuförtiden säger jag att Lund är min hemstad. Det var inte bara en flykt från något jag mådde dåligt av, utan något jag mådde bra av på riktigt.

Därefter; Stockholm. En stad dit en sökande musiker kan komma för att lyckas. Och Nicole Sabouné har sett sina tre år i huvudstaden som "ett mission".

– Det har gjort att jag inte tänkt så mycket på om jag trivs eller inte. Stockholm är bra om man tycker om att vara ensam. Det är lätt att ta ett steg tillbaka och bara kolla på. Stereotypen stämmer rätt bra, att stämningen är kall och så. Jag skulle nog kunna flytta när som helst. Skriva musik kan jag göra överallt.

Att ensamheten är självvald och inte alls särskilt bekymmersam är hon noga med att understryka. Många av låtarna präglas starkt av känslan att det är vi mot dom.

– Så kände jag redan som barn. När jag började få kompisar på riktigt, vilket var ganska sent, så ändrades perspektivet från "jag" till "vi". Men "dom" är fortfarande världen. Jag hade en jävla fantasi när jag var liten. Upprättade världar som ingen fick komma in i utan att de blev godkända först.

Vill ta över världen

I egenskap av att vara en av de första som hör hela skivan så tar jag mig friheten att beskriva den. Albumet (som i skrivande stund ännu inte har en spikad titel släpps 15 januari) är en mörk, rökig värld som lättast sorteras in under kategorin postpunk. Samtidigt finns en energi och rättframhet som är befriande. Rösten går från en djup klagan till ylande Kate Bush. Åtminstone låter den äldre än 22 år, och detsamma gäller texterna som med suggestiva knep behandlar relationer till städer och föräldrar.

– Den känns ändå hungrig, det förknippar man ofta med ungdom. Jag hoppas skivan är ungdomlig, för de flesta låtar är situationer eller upplevelser från den perioden. Jag har ju inte så mycket annat att berätta än, jag får använda det jag har. I högstadiet och gymnasiet var jag så inne i känslorna hela tiden. Tillbakablicken har gjort det möjligt att skriva ner allt. En inre terapi som alla får lyssna på. Det är svårt att inte utgå från sig själv, även fast jag inte skriver särskilt privat. En gång kanske jag gör en skiva som handlar om troll eller spöken, men just nu är det från insida till utsida. Och viljan att ta över världen är ganska stark.

Spelningarna kan skilja sig ganska rejält mot hur hon beskriver sig själv. En lugn, tystlåten person med kontrollbehov. På scen; en urkraft. Kompromisslösa uppträdanden som aldrig står still. Det väcker frågan om inte skivan är det uppror som aldrig blev av. Som istället fick gestaltas i musiken.

– När jag kom till Lund fick jag panik av att inte bygga allt kring strukturer. Men efter ett tag försvann det. När jag flyttade hit visste jag inte vad jag skulle göra, jag hade varken schema eller jobb. Jag visste bara att jag behövde vara här. Vissa av grejerna hänger fortfarande kvar. Jag kan inte gå hemifrån utan att veta hur jag lämnar det till exempel. Men det är i musiken som jag släpper allt det där. Jag har tillåtit mig själv att göra det. Just nu får jag inte kompromissa med min musik. Det kanske kommer senare när jag vill förnya eller förvandla mig själv. Första skivan måste få bli precis vad den ska bli.

Just kompromisslöshet är ett nyckelord som Sabouné återkommer till. Trots att hennes musik får dras med att jämföras med Joy Division så finns också ett annat element som drar åt den enkla, desperata punken.

– Ibland kan det vara svårare att komma åt minimalism. Och att faktiskt säga vad man tycker, bara det är ju svårt. Man babblar runt det istället. Direktkontakt gillar jag. Rak kommunikation.

Hur använder du dig av dina förebilder?

– Jag tar så mycket jag kan, och det jag gillar bäst. Sen försöker jag hitta mitt eget musikaliska språk. Jag har ju inte gjort ett Joy Division-album. Bara lånat lite, som vissa kommer märka och andra inte. Det är mest nerven jag gillar. Och så skulle jag vilja göra en duett med M.I.A. någon gång. Men så fort man säger det till en journalist så skrattar de typ eller skakar på huvudet. Det kommer aldrig hända darling, ungefär.

Punkinfluenserna nämns inte lika ofta.

– Det finns mycket som folk inte nämner. Men jag tänker inte kasta mitt livs mening i folks ansikte, det är inte min uppgift. Jag går med på det som sägs och lägger inte till mer. Det är klart, jag har lyssnat på mycket ren punk. Sex Pistols och The Fall som verkade samtidigt som Joy Division. Jag gillar när det inte blir för krångligt. Just nu är jag däremot inne i en sjukt psykedelisk period med Sonic Boom och alla de grabbarna. Jag har redan börjat skriva nytt men vet inte vad det blir. Kanske får jag släppa det under annat namn, något helt instrumentalt. Musik kan förändra hela ens liv, och jag älskar den kraften.

"Hon från The Voice"

Gissningsvis kommer inte många referera till Nicole Sibouné som "hon från The Voice". Åtminstone inte länge. Programmet bär inte samma varumärke som Idol, och hon rör sig snabbt bort från de sammanhang som inte är hennes egna. Egentligen är programmet onödigt att ens ta upp. Men det gör jag ändå, och Sabouné har inte uttalat sig varken särskilt positivt eller negativt om upplevelsen. Inte heller nu.

– Det behöver inte ens vara en kontrast mot den sortens artist jag är. Att medverka där går ju emot allt som folk har byggt upp kring det. De som säger att man inte ska vara med eftersom man inte kommer få sin konstnärliga frihet efteråt. Jag gjorde det och jag gjorde något bra av erfarenheten. Det är handlar mer om det än att programmet skulle vara dåligt eller huruvida jag vill vara indie eller kreddig nog. Det känns bara trångsynt och orättvist. Jag har aldrig ångrat mig eller sagt något nedvärderande, men det är inte en del av den jag var eller är. Förutom att det ledde mig hit, då. Det var inte ens en del av mig musikaliskt eftersom man inte sjunger egna låtar. Jag träffade Ola där dessutom.

Men är det inte en variant av allas svar som deltagit i sådana sammanhang och gått vidare? Att man inte ångrar sig men inte heller riktigt vill förknippas med det. Det är vad som förväntas?

– Så är det väl med allt i livet. Vare sig det gäller teveprogram, ett nytt jobb eller en dålig relation. Man testar och ibland är det inte rätt men man tar konsekvenserna och gör något bra av det.

En stund blir det tyst.

– Men det är najs, tillägger hon och skrattar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA