x

''Bo Kaspers är en förlängning av proggen för mig''

''Bo Kaspers är en förlängning av proggen för mig''

Vad är ditt första musikminne?

Mitt första musikminne är när jag som liten satt tryggt med mamma i soffan och lyssnade på farfar som spelade fiol, pappa dragspel och farmor som sjöng Blå Anemoner. Jag älskade att vara i det ... Så många gånger som jag somnade bakom mammas rygg till just det.

Vad kom sen?

Jag hade en tre år äldre bror, som introducerade hela proggrörelsen för mig. Jag älskade Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Motvind, Nationalteatern och Lasse Tennander. Han var en absolut favorit med sin kraftfulla men varmt mullrande röst. Och med texter som "alla är vi barn i början". Jag var helt såld.

Det var mycket musik hemma under din uppväxt?

Ja. Pappa var musiker och hade bland annat ett dansband när jag var liten, Owe Bertz Qvintett. De hade svarta slimmade skjortor med stora slag och röda blommor, och med tillhörande vida byxor i rött. De var så snygga. Pappa var min hjälte och när bandet repade i vårt garage brukade jag glida ner längs väggen och bli sittande där tills mamma kom och sa "Maria, nu är det läggdags". Pappa har lärt mig mycket om både kärleken till musiken och till texten, men också hur fantastiskt det är att få vara på scenen.

Spelar du något instrument?

Jag började med blockflöjt som alla ju var tvungna till då, och den har följt mig sen dess. Det är ju Sallys bästa vapen. Sen spelade jag gitarr, piano och lite senare även fiol ett kort tag. Men jag hade nog för lite tålamod att öva, jag vill hellre uttrycka mig med hela kroppen.

Hur ser ditt musikliv ut idag?

Jag växte upp med att förhålla mig väldigt aktiv i mitt lyssnande av musik. Med min pappa i garaget och alla andra musiker runt omkring blev jag ofta sittandes mitt i musiken, jag såg känslan, munnen och ögonen hos musikerna. Lars-Inge och hans mustasch, Kent med basen som rörde underkäken när han spelade, Hasse och hans häftiga hår som for fram och tillbaka när han lirade loss med sina trummor och sen pappa som lutade sig över mikrofonen när han sjöng. Leende och njutningen när strofen var färdigsjungen. Det var nästan hela upplevelsen, att se och vara mitt i och liksom uppleva musiken. Så var det också med proggen, att se musikerna och förstår deras texter. Att känna deras eld, deras passion. Det här krävde förstås mycket tid, jag läste alla texter noga och spelade låtarna om och om igen. Musik som spelas i bakgrunden har aldrig funnits riktigt för mig. Idag hör jag mycket av barnens musik och tycker ofta det är trevligt. Men det får inte samma prioritet idag.

Har du några favoritartister?

Elvis Costello älskar jag, han berör mig alltid med sin lite spruckna stämma. Han har en smärta i rösten och ett tilltal jag blir rörd av. Den plattan där han sjunger Burt Bacharach är fantastisk. Tom Waits är en annan. Och Adele, hon har en jäkla bra pipa, kraftfull men samtidigt otroligt mjuk och närvarande. Sting är också fruktansvärt bra.

Några svenska favoriter?

Melissa Horn har en unik stämma. Rösten är mjuk och återhållen, där finns en skärpa i det hon gör. Men det går inte att lyssna på en hel kväll, då blir jag för melankolisk. Tommy Körberg är också en gränslös sångare som har något att berätta. Och Bo Kaspers Orkester är som en förlängning av proggen för mig, med väldigt bra texter och makalöst fint musik.

Vilken är din största musikupplevelse?

Det var i Stenhammarsalen hemma i Göteborg. Jag var 16 år och satt på tredje raden, lite till höger. Björn Afzelius hade konsert och vid ett tillfälle vilade han ögonen på mig, kanske handlade det om fem sekunder men för mig stod tiden still i en evighet. Jag kände en sådan sorg när han dog, en stor del av livet gick i kras kändes det som. Han representerade hela min uppväxt, mina drömmar och min kärlek. Jag refererade till hans texter och hade hämtat kraft i dem. Därför kan jag relatera till min dotter Alva, som blev så fysiskt påverkad av att Cory Monteith från Glee dog. Det är bra med idoler. Det är okej i livet att släppa in intrycken från någon annan så starkt. Gör inget att det gör ont. Livet, och musiken, ska vara så. Den ska engagera.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA