x

REPORTAGE: Piskande svart oväder – del I

REPORTAGE: Piskande svart oväder – del I

Det var här, längst västerut i brunostens förlovade land, som black metal-genren blev både känd och ökänd. Kyrkbränder och mord skapade en farlig och mörk aura runt musiken i början på 1990-talet. Än idag frodas kulturen i Bergen, genom band som Taake och festivaler som helt nystartade Blastfest.

Bergen är en svindlande vacker stad. Här finns fantastiska jugendbyggnader som Den Nasjonale Scene, här finns världsarvet Bryggen – en rest från tiden som Hansastad – och precis runt hörnet tornar sig bergen upp. De Syv Systre omger staden och bidrar också till att regnet öser ner. Jämt. Detta skapar förstås en väldigt passande inramning för melankolisk musik.

Blastfest kan ses som efterföljaren till insomnade Hole In The Sky, och det måste anses dristigt att starta en ny festival när andra både sliter och lägger ner. Festivalen sålde också dåligt med dagspass; bara drygt hälften av 2 000 totalt var sålda innan festivalen började. Kanske är det tiden på året som gör att folk tvekar att åka norrut, Bergen är inte direkt känt för solsken och stilla vindar ... Dessutom kommer Blastfest tätt inpå både Trondheim Metal Fest och Inferno i Oslo.

En bild

Torsdag: Hotfulla blickar och kättingar

Festivalen smygstartar redan på torsdagen, med spelningar på inrökta källarlokalen Garage, där Rihanna enligt uppgift bjöd laget runt på shots efter konserten förra sommaren. Garage är trångt och har lågt till tak, en perfekt lokal för mindre band att inta, här skapas intim och förtätad stämning trots att vi inte är mer än 200 personer.

Blastfests inriktning går mot black metal, men viss variation kan skönjas. Tyska Der Weg Einer Freiheit blandar upp med thrash, och levererar en skrikig och kompetent show. Bandets medlemmar är korthåriga och ser rätt punkiga ut, och mellan konserterna spelas också punk i högtalarna. Mycket av rötterna i blacken finns här, men också i den våg av new wave of british heavy metal som kom i början på 80-talet. Koldbrann från Drammen visar dessa rötter i sin cover på ryska Russian Vodka. Bandet står förövrigt för en ganska traditionell black metal, med rocksväng á la Kvelertak i en låt som Total Sjelelig Bankerott. Det finns en fetisch för kättingar, skitigt smink och hotfulla blickar hos Koldbrann och framför allt sångaren Mannevond. Samtidigt känns musiken rakt igenom äkta, svårt att fejka. Då blir det genast draculametal med teater och mantlar. Tillbehören blir aldrig viktigare än musiken.

En bild

Fredag: Dyster melankoli och evighetsmuller

Under fredagen flyttar Blastfest över till USF Verftet, en betydligt större konsertlokal ute på halvön Nordnes i centrala Bergen. Omgivningen är proffsigare och större, men den där skitiga intimiteten på Garage har verkligen sin charm. Publiken på Verftet är väldigt blandad, headbangande rakade 15-åringar blandas med patchtäckta veteraner. Minst 75 procent är män.

Taake, som intar stora scenen Røkeriet, är ett band med mycket folkmuskinfluenser. Här finns referenser till Norge (Noregs Vaapen) och naturen på Vestlandet. Sångaren Hoest har samtidigt provocerat med hakkors på spelningar i Tyskland. Enligt en intervju från 2008 är han "stolt nationalist, men absolut inte rasist eller nazist."

Taakes black metal är melodisk och ganska lättlyssnad även för en blacknovis. En låt som Hordalands Doedskvad part 1 kan nog frälsa (?) de flesta. Episkt men aldrig insmickrande. Hoest kommer ut i svart kåpa, som om han var med i Ghost. Förövrigt ett band som hämtat mycket av sin visuella inspiration från den mörka norska metalen.

Svenska Tiamat fungerar som en andningspaus efter flera intensiva attacker på rad. Bandet har funnits i över 20 år och började som ett blackigt dödsband. Idag handlar det om industriell gothrock i rakt nedstigande led från Sisters Of Mercy och Joy Division. Dyster melankoli ställs mot blackbandens furiösa desperation, Tiamat är garanterat enda band på festivalen som gör en cover på Mikael Wiehes Keops Pyramid. "When we crash into the sun ..." sjunger Johan Edlund i Brighter Than The Sun. Allt är skit och det är rätt skönt. I avslutande Gaia så påminner Edlund om en lunkande Joakim Thåström. Den godmodiga gothen är inte lika direkt som sina mer bångstyriga småsyskon, men manar till eftertanke.

Från Tiamats vuxna undergångsmelankoli till Exumers medelålders partythrash. På Blastfest är steget inte längre än tre trappor upp till den mindre scenen Studio. Bandet lever mycket på det gamla Possessed By Fire-albumet från 1986. Fallen Saint talar direkt till reptilhjärnan och skapar både moshpit och breda leenden.

En bild

Svenska Marduk har sen kvällens största publik. Bandet har träget i över 20 år successivt jobbat sig upp till en plats i den allra högsta black metal-divisionen. Det är hårt och rått, men samtidigt ganska rent. Samma sak går verkligen inte att säga om Ragnarök. Bandet visar fram blackens bokstavligen mer unkna sida, med djurskallar, intorkat blod, slickande tungor och motbjudande juckande skrev. Frånstötande och kaosartat. "Chaos reigns" som räven i Antichrist sa. Mitt i allt dricker sångaren HansFyrste en Hansaöl som han nogsamt och försiktigt ställer tillbaka mitt bland alla gitarrsladdar.

En bild

Schweziska Triptykon bjuder på ett evighetsmuller som är svårt att penetrera men som skapar suggestiva stämningar efterhand. Goetia växer som en åldrad Godzilla på scenen. En primitiv långsam doomdödsdans som försmak inför My Dying Bride på lördagen. Sångaren Thomas Gabriel Fischer, också känd som "Tom G Warrior", är en blacklegend som var med och grundade Celtic Frost, som var del av den första black metal-vågen i mitten på 80-talet. Cirkeln är sluten i Bergen.

En bild

Till del 2

Kolla in ett fotogalleri.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA