x

Fleet Foxes
Kulturbolaget
D. 2011.09.11 Kl. 20:00

Efter tre festivalspelningar på svensk mark, den senaste på den gångna upplagan av Way Out West, är det äntligen dags för Fleet Foxes att göra klubbspelningar på egen hand.



Det kanske är det mänskliga i det som gör att man älskar det så mycket. Att det känns ursprungligt, nästan primalt, utan att det för den skull är aggressivt eller hårt. Att musiken känns som ett element, något naturligt och okonstlat, snarare än något konstruerat, måste vara en av framgångsfaktorerna.



För verktygen Fleet Foxes använt för att bygga sig ur nordamerikansk anspråkslöshet till positionen som en av 10-talets viktigaste internationella folkpopfenomen är knappast banbrytande; sångharmonier och akustiska instrument är musikhistoriens protein. Men Fleet Foxes bygger något speciellt, något märkvärdigt, något som faktiskt genererar rysningar av välbefinnande i en tid av musikalisk avtrubbning.



När den självbetitlade debuten kom 2008 förvandlades den till en sorts musikalisk motsvarighet till Den Stora Amerikanska Romanen. Omedelbart mytomspunnen, otvetydigt hyllad, ojämförligt omtalad: Fleet Foxes förvaltade americanan, det amerikanska musikarvet, men gjorde det folkliga förunderligt modernt. Med sina naturromantiska psalmer skapade de en nästan visuell upplevelse: vi såg dopprocessioner i ett fuktigt Mississippidelta såväl som pälsjägare i den kanadensiska vildmarken framför ögonen, och anade intensiteten i bandets konserter.



Där Seattles alternativband traditionellt sjungit över en matta av slamriga gitarrer, stod Fleet Foxes för något mindre machobetonat: episka sångharmonier, en bedårande men alls inte ofarlig känsla för melodiska villospår, en minutiös avvägning mellan dur och moll, och framförallt en alldeles ofrånkomlig ärlighet som med sin framgång öppnat dörren för en såväl imitatörer som likasinnade. Bandets nya skiva var en av de mest emotsedda musikhändelserna på ett årtionde, och som våra förväntningar uppfylldes!