x

''Jag kunde förlorat rörligheten i mina fingrar''

''Jag kunde förlorat rörligheten i mina fingrar''

Sydafrikanska Alice Phoebe Lou packade sina väskor så fort hon fyllt 18. När hon efter ett år på resande fot hamnade i Berlin, bestämde hon sig. Hon skulle bli kvar. Sedan dess har gatumusicerandet på Berlins gator tagit henne över hela världen. GAFFA träffar henne efter en spelning på Musikens Makt. 

Hon har precis gjort sin första festivalspelning i Sverige, på Gültzaudden i Luleå. Bakom scenen – som står mitt på stranden – håller solnedgången på att övergå i mörker. Efter konserten är Alice upptagen med att signera skivor och hälsa på publiken som stannat kvar efter spelningen. En äldre man som vill få sina skivor signerade får inte fram ett ljud när Alice försöker inleda ett samtal.

När hon är klar tar vi en promenad. Jag får genast respekt för den stumme mannen med skivorna. Det är som att titta in i solen att samtala med Alice. Trots en lättare förkylning strålar det om henne när hon börjar berätta.

Under uppväxten i Sydafrika såg relationen till musik annorlunda ut. Som 14-åring var Alice största passion i livet trancemusik. Tillsammans med en kompis och dennas pappa började hon besöka trancefestivaler i närheten av Kapstaden och blev snabbt en del av festivalscenen i takt med att hon började fotografera.

– Min pappa gav mig en zoomlins – han är fotograf. Jag ville ta porträtt av folk när de var mitt uppe i extasen, utan att de visste om det. Så jag blev bra på att hitta små gömställen där jag kunde plåta av publiken när de inte såg mig. Det blev lite som en drog. Jag älskade det! Sen när de som arrangerade festivalerna såg bilderna som hade börjat spridas på Facebook fick jag gratis biljetter, gratis drinkar och så vidare. Och de visste aldrig hur gammal jag var, hahaha!

Men du var bara 14?

– Ja! Då var det mitt sätt att uttrycka mig. Också ett sätt att hitta mig själv som person. Sen kan man inte ta med en jättedyr kamera till galna trancepartyn om man inte tar ansvar, och beter sig moget.

Vi sätter oss på en bänk en bit från festivalområdet, nära vattnet med utsikt mot Bergnäsbron, som är upplyst i mörkret framför oss. Då och då kommer festivalbesökare förbi och vill tacka för spelningen.

Hur gick det till när du tackade ja till att komma hit?

– Det var i Austin under South By South West och jag skulle gå på en konsert med Angel Olsen – som är en stor inspiration och som jag influerats mycket av – då två svenska tjejer kom fram för att prata (arrangörerna för Musikens Makt). Det visade sig att vi hade en gemensam vän, sedan visade de en bild från festivalen av scenen som stod där i solnedgången. Jag kände att, dit måste jag åka!

Du har spelat på Västbanken också?

– Jag spelade i Israel första gången när jag var 19, och det kändes som att om jag ska spela i Israel så måste jag spela på Västbanken med. Vi – jag och Matteo (Pavesi) – kom i kontakt med en tjej som hjälpte till att arrangera en liten turné. Det var väldigt ögonöppnande, och det var den mest tacksamma publik man kan tänka sig. Om du tänker dig ett så litet ställe, som i praktiken är som ett fängelse, där det knappt kommer in musik eller kultur från omvärlden, så blir det väldigt speciellt när det kommer någon från utsidan. Det kom fram en man till mig efter en spelning och berättade om hur han levt i konstant skräck och om hur mycket han har lidit, och när han hörde mig så försvann alla de där negativa känslorna. Det är en sådan galen grej att höra, och man inser hur mycket musik kan användas för att göra gott.

När Alice är hemma spelar hon regelbundet på gatorna i Berlin – oftast vid Warschauer Strasse eller Mauer Park. Från början var det coverlåtar. Knocking On Heavens Door var den första hon spelade, minns Alice.

I takt med att publiken blev större började också egna låtar växa fram. Gemensamt för det egenskrivna materialet är att de ekar av samma livserfarenhet. Fiery Heart, Fiery Mind – till exempel, eller samhällskritiska Society.

Men livet i Berlin har inte alltid varit en dans på rosor. Efter att ha varit med några vänner i parken när Alice var ny i stan hände något som hon beskriver som sitt värsta minne i livet. Brasan hade brunnit ut och det behövdes mer ved. Alice som gick för att hämta mer ramlade ner för en trappa och skadade sin armbåge. Hur svårt visste hon inte, eftersom den kändes okej till en början. Men en vecka senare var armen blå och Alice enda val var då att uppsöka sjukhus.

– Jag hade inte någon försäkring då, så sjukhuset visste inte vad de skulle göra av mig. Till slut kom de fram till en summa jag behövde betala för operationen. Det var pengar som varken jag eller mina föräldrar hade. De var tvungna att låna pengar från vänner för att få det gjort. Men hade jag väntat längre med operationen så kunde jag ha förlorat rörligheten i mina fingrar. Det var verkligen hemskt.

Dagen då Alice skulle opereras var hon själv kvar i stan då vännerna hon bodde med vid tillfället hade åkt hem över vintern. Alice plågades av smärtor i armen och kunde inte sova. Hon hade inga värktabletter och de enda pengarna som fanns var en burk med bruna mynt.

Inte långt senare när allt kändes som värst letade hon efter något under sin säng och hittade en bortkommen femeurosedel. Den dagen var det soligt ute, trots den stränga Berlinvintern. Efter en promenad till parken och lite gräs rikare började oturen att vända för Alice.

"This is my Berlin blues song
Sometimes life can get a little wrong
But it won't be long
Cuz it just makes me strong"

Fotnot: Alice Phoebe Lou släpper sin nya skiva i början av nästa år och kommer att finnas tillgänglig på vinyl.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA