Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

ÅRETS ALBUM 2015 – Tomasz Swiesciak

Mgła 
Exercises In Futility
Polackernas musik må bygga på andra vågens black metal och kanske inte vara nämnvärt innovativ men Mgła har sådan förståelse och respekt för den ortodoxa black metal som präglade 90-talets början att de lyckas på egen hand införliva nytt liv i en sedan länge urvattnad genre. Duons musik är naket emotionell i sin dissonans och poetisk balsam för alla nihilistiska själar där ute.

Tribulation
The Children Of The Night
Få band kan stoltsera med en sådan drastisk och logisk utveckling som Arvikas skräckrockare. Från Stockholmsdöds till försiktiga progressiva tongångar till en fantastisk dödsopera. 1975 släppte Queen A Night At The Opera; av många ansedd som en milstolpe inom rockens historia. 40 år senare gör Tribulation samma sak för dödsmetalen.

Monolord 
Vænir
På sitt andra alster visar Monolord att de är en musikalisk urkraft att räkna med. Den psykedeliska och blytunga doom göteborgarna spelar, krossar sina genrekollegor och även bandets egna debut. Tidigare har jag liknat bandet vid Sveriges motsvarighet till Sleep. Glöm det. Nu är det hela världens Monolord som gäller. 

Holy Serpent
S/t
Dessa unga australiensares debutplatta är onekligen ett mellanfinger till vardagsrutin och livets trångmål. Det är den ungdomliga naiviteten som tilltalar i ungdomarnas psykedeliska och rökiga domedagsrock som lånar en hel del från Black Sabbath. Tidigare i år myntade jag begreppet spejsad surfdoom eftersom det är en väldigt målande beskrivning av musiken. Trots Holy Serpents ringa ålder besitter de en musikalisk visdom värda en hundraåring.

Bell Witch
Four Phantoms
Four Phantoms kan mycket väl vara funeral doom-genrens magnum opus. Det är svår att inte prata om Seattle-duons andra skiva i grandiosa floskler och superlativ men för att förstå hur världens samlade sorg skulle låta om den tonsattes, behöver man höra albumet. Förtvivlan, hopplöshet, desperation och sorg; detta är ett musikalisk panorama över människans kanske mörkaste och mest skrämmande sinnesstämningar. Samtidigt finns det något förlösande i att deppa ner sig i Bell Witch med tanke på hur vår värld ser ut idag.

Weedeater
Goliathan
Ett gäng rednecks med högst tvivelaktiga tatueringar, dansandes runt en sydstatsflagga samtidigt som de grillar nyfångna syrsor över öppen eld och dricker whiskey på en dålig skörd majs. Sydstatarnas egensinniga sludge är som den där stora killen på skolgården som är så socialt missanpassad att han tror att han får vänner genom att mobba andra barn.

Dopethrone
Hochelaga
Kanadensarna - som rakt av snott sitt bandnamn från ett album med Electric Wizard - utgör själva definitionen av fulsnygg musik. Trions fjärde album går inte långt ifrån den inslagna banan att sjunga om gräs och att döda folk som om det vore ett trevligt vardagsnöje. Tillräckligt nedstämt för att skrämma slag på vanligt folk men även så otroligt dansant att jag inte skulle ha svårt att se detta som standardrepertoar på Diggiloos sommarturnéer. Till och med Agda, 74 från Vadstena skulle ha svårt att sitta still till Scum Fuck Blues.

Ahab
The Boats Of The Glen Carrig
Tyskarnas begravningsdoom skyndar sig inte, utan precis som fjärde albumets tema, seglar den skeppsbruten på havet och väntar på att hjälpen ska anlända. Konceptet är taget från William Hope Hodgons roman med samma namn. Ahab förnekar sig inte utan som vanligt blandas fantastiska atmosfäriska och akustiska passager med avgrundsdjup funeral doom som i sina hårdaste stunder skulle pulvrisera det isberg som sänkte Titanic.

Luciferian Rites
When The Light Dies
Mexikansk black metal så ortodox att 90-talets norska black metal-musiker gladeligen hade bjudit in trion till sina kyrkbränningar. På sitt andra album är det fortfarande musik för genrens elitister och puritaner och inte någonstans försöker bandet vara banbrytande. Vad som talar så mycket för Luciferian Rites är deras förmåga att skriva kall och hatisk black metal i stil med den skandinaviska andan trots att musikerna bor betydligt närmare ekvatorn än något annat band i genren.

Firespawn
Shadow Realms
Jag väljer att inte kalla det supergrupp utan istället en förstafemma av några av Sveriges mesta veteraner inom den hårdaste falangen. Firespawns döds är så tjock i sin produktion att den får mitt BMI att stiga i taket. Riffen bandet visar upp på sin debutplatta känns fräscha och LG Petrovs röst är kristallklar om än diabolisk i sitt uttryck. Den moderna dödsens bästa platta i år.

Baroness
Purple
Förutom några enstaka spår har jag alltid ansett att Savannahs svårkategoriserade akt varit överskattade. Det kritikerrosade albumet Yellow & Green var en lång utdragen gäspning. Efter en allvarlig bussolycka 2012 blev två av Baroness medlemmar så pass svårt skadade att de inte kunde spela i bandet längre. John Baizley och hans nya mannar har med Purple skrivit en skiva som inte bara rockart hårt, utan även knyter näven i revansch mot livet och får mig att älska bandet för första gången.

 

Windhand
Grief's Infernal Flower
Windhand kan gå hår långt som helst och bli nästa stora Black Sabbath för vår moderna tid men ännu har det inte lossnat ordentligt för bandet. När riffet är det viktigaste i denna typ av musik, lär du förvalta arvet efter pionjärerna och göra det rättvisa. När riffet är bra är låtlängden inget problem. Är det mindre inspirerande kan allt gå i stöpet. Grief's Internal Flower är inte det stora mästerverket som det spåddes att bli; steget från föregångaren är för litet. Nästa gång måste däremot något större hända med Windhands musik. Just nu låter jag mig bara lika hänförd som med tidigare släpp.

Infernus
Grinding Christian Flesh
Det är inte så mycket musiken som den totala kompromisslösheten och blasfemin som får mig att älska Portlands black metal-akt. Å andra sidan har kvartetten tillräckligt med svängiga riff och originella idéer på hur man… eh, gör sig av med kristna människor. Men mest är det de nedsvärtade thrashriffen som andas 80-tal som får mig att gå igång. Religiösa kommer sätta kaffet i vrångstrupen om de får höra Grinding Christian Flesh.

Marduk
Frontschwein
Det är ovanligt att begreppet "sansad" existerar när det kommer till Östergötlands (och Sveriges) bästa black metal-band men just det infernaliska vansinnet som bandet är kända för är nästan helt borta (förutom avslutande Thousand-fold Death) till förmån för just lite mer sansade kompositioner. Marduk visar däremot fortfarande att de kan spotta ur sig kaotisk musik trots att de dragit ner lite på tempot.

Black Breath
Slaves Beyond Death
Borta är den hardcoreinfluerade döds som Black Breath gjorde så bra och unik till förmån för den svenska döds som präglade Stockholm i början av 90-talet. Om det är för att det har gått inflation i genren "entombedcore" som Black Breath väljer att kliva bort ifrån sin ljudbild, låter jag vara osagt. Med Kurt Ballou i producentstolen, kör bandet sina HM 2-pedaler i botten. Många av låtarna skulle lätt kunna stå sig gentemot sina 25-åriga jämnlikar men vad bandet vunnit i starkt låtmaterial har de förlorat i egen identitet.

With The Dead
S/t
Att det gått inflation i doom råder det inga tvivel men Lee Dorians nya projekt With The Dead är ett mellanfinger rakt upp i röven på folk som tycker att genren blivit urvattnad. Lägg till gammalt folk från Electric Wizard och du har en ensemble som vet precis vad den gör. Och på ett jävligt kaxigt vis. Det här är rökigt och tungt. På riktigt.

Hooded Menace
Darkness Drips Forth
Hooded Menace har uppnått en ny nivå med sin musik på Darkness Drips Forth. Låtskrivandet är betydligt mer komplext än tidigare och låtarna färre men längre. Bandets dödsdoom är själva sinnebilden av en geggig och giftig smörja som sipprar genom fingrarna på lyssnaren. Det skulle behövas en gigantiskt slamsugare för att ta upp allt sekret som fjärde albumet lämnar efter sig.

Leviathan
Scar Sighted
Frågan Scar Sighted ställer är huruvida det går att skilja konstnären från konsten. 2011 blev Jef "Wrest" Whitehead åtalad på 34 punkter, däribland våldtäkt och mordförsök på sin dåvarande flickvän. Wrest har officiellt aldrig uttalat sig om händelsen. Sjätte albumet är på många sätt historien om en konstnär som gör upp med sitt förflutna. Med Scar Sighted ber inte Wrest om förlåtelse. Det handlar inte om att göra rätt för sig utan att se till att misstagen inte upprepas. Det handlar lika mycket om musikerns imperfektion som att sträva efter balans. Det handlar om att vara sann mot konsten utan begränsningar, vare sig fysiska eller moraliska.

Napalm Death
Apex Predator - Easy Meat
Det spelar ingen roll om musikerna hade spelat in sina fisar och släppt inspelningarna digitalt; ett album med Napalm Death är lika viktigt som syret jag andas. Den politiska agendan och ursinnet är fortfarande intakt och det musikaliska vansinnet bandet blivit kända för, har inte lugnat ner sig, Apex Predator - Easy Meat låter mer industriell än sina föregångare men är fortfarande minst lika förbannad som alltid. En gång legend, alltid legend.

Chelsea Wolfe
Abyss
Chelsea Wolfe har med Abyss hittat sitt sound på riktigt och målar en musikalisk kanvas som mest består av svarta färger. Det är en mörk och vacker kompott av folkliga inslag, doom och drone och med en estetik som flörtar med black metal. Sångerskan och musikern lyckas försätta mig i samma sömnparalyserande tillstånd som hon själv upplevde före och under arbetet med skivan. Abyss är skör musik för oss som är sköra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA