x

Årets bästa enligt Anders Fridh

Årets bästa enligt Anders Fridh

Årets bästa skivor

  1. Kite – VI

Majestätisk, gotisk, lekfull. Kites VI smakade av kargt frostiga synthlandskap, samtidigt som den pulserande basen och Niklas Stenemos sång var en lysande fyr som trotsade skymningen.

  1. John Carpenter – Lost Themes

Musiken ömsom kröp, ömsom vinglade, ömsom skenade fram. 67-årige John Carpenters debutalbum hade något mjukt förlåtande mitt i det metalliska mörkret. Ljus och dunkel. 2015 var vintagesyntharnas år.

  1. Tribulation – The Children Of The Night

Topp tre har ett genomgående tema: Den stämningsmättade ljudbilden. The Children Of The Night frammanade bilden av en mörk och ogenomtränglig skog. Något som liknande de levande träden från Evil Dead. Med grunden i mörk metal och ett ben i den progressiva världen så lyckades Tribulation skapa ett krypande men vackert obehag som bara växte sig starkare för varje lyssning.

  1. Calexico – Edge Of The Sun

Calexicos musik har alltid passat allra bäst i bakgrunden av en behaglig middag. Där skapar den en perfekt ljudkuliss, ett tillbakalutat, rullande Mexiko-surfsväng som bara finns till, utan början eller slut. Men på Edge Of The Sun  hände någonting. Bullets & Rocks är en av årets absolut bästa låtar. Fortfarande oerhört trevligt till tacosen.

  1. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell

Vem drabbades inte av Should Have Known Better? Sorgligt men osentimentalt. Så enkelt, så försiktigt pockande. Vacker misär.

  1. Amason – Sky City

Svävande, aptitligt arrangerat och så oerhört proffsigt. Amason kändes självklara från dag ett. Sky City, och då främst Clay Birds, lät som allra bäst under livespelningen på Bengans i februari. Dagen efter kvällen före, när stämningen var mjukt avslagen.

  1. Enforcer – From Beyond

Enforcer gick en bit utanför den snäva mallen med From Beyond. Resultatet? En fylligare och betydligt mer varierad skiva än Death By FireBelow The Slumber lät stundtals som Scorpions-ballad. Grundfundamentet av otyglat punkig metal var dock fortfarande hjärtat i Arvikabandets intensiva attack. 

  1. Imperial State Electric – Honk Machine

Nicke Andersson blev ännu mer poppig, och resultatet kan tyckas lättsmält. Lättsmält som i självklart, direkt och upplyftande. All Over My Head  och Just Let Me Know  är direkta klassiker från mannen som bara fortsätter vräka ur sig spänstig och svängig rock. Att se Nicke i Så Mycket Bättre 2016 vore en ren och skär dröm.

  1. Susanne Sundför – Ten Love Songs

Sval och elegant. Susanne Sundförs kommersiella album lät som Depeche Mode anno Never Let Me Down Again.

  1. Joel Alme – Flyktligan

Äntligen på svenska. Det slog an så mycket hårdare när Joel Alme sjöng om Göteborg och Sannaskolans tak. Västkustmelankoli med varm akustik som botten.

Bubblare som kom lite försent:

Nina K – On Ice. Det dröjde fem år, men Nina K:s återkomst var drömskt svävande. Popmusik som glittrade och lyste upp en december mörkare än vanligt. Wrys meditativa beat tävlar om titeln till årets låt.

Annat bra:

Black Trip – Shadowline, Jaakko Eino Kalevi - Jaakko Eino Kalevi, Giorgio Moroder – Deja Vu, Uncle Acid and the Deadbeats– The Night Creeper, Ghost - Meliora

Årets bästa låtar:

Årets bästa podcast

  1. Snedtänkt.

Kalle Lind är årets folkbildare. Kalle pratade könsrock, svensk narkotikapolitik och bokstavsvänster, bland väldigt mycket annat smalt. Nästan alltid med en perfekt tonsäkerhet.

  1. Basketpodden.

Ett välgörenhetsprojekt för alla oss som törstar efter mer information om världens häftigaste atleter. Skaffa NBA League Pass och följ varje meter av Steph Currys historiska säsong.

  1. Nörden & Jag

Fem timmars podspecial inför nya Star Wars-filmen var höjdpunkten. Mycket hjärta.

  1. Offsides Podcast

Har varit bättre, men stabilt som vanligt. Bäst var de lite bredare mediediskussionerna.

  1. Lundellbunkern

Det gargantuanska projektet att ta sig igenom 68 skivor av Ulf Lundell, över 800 låtar, blir alltmer intressant ju mer plågade försökskaninerna blir. Spännande fortsättning följer 2016.

Årets resor:

Kroatien, Riga och Barcelona. Bad, jugend och dekadens.

Årets spelning:

Enforcer på Sticky Fingers, april. Att äntligen få se Enforcers furiösa energi live var en uppenbarelse.

Årets dans:

Monique fyllde 30 och safetydansade sig in i medelåldern med en underbar 30-årsfest full av glansiga leggings, turkos ögonskugga och fjädrar i håret. Längtar redan efter 40-årsfesten i maj 2025.

Årets film:

Mad Max – Fury Road. Ingenting exploderar lika vackert som en australiensisk monstertruck.

Årets musikredaktör:

Daniel Horn. Alltid. 

Årets video:

Joy's Apartment – Joy. Mitt i den digitala tidsålden kom denna svajigt charmiga video. Joy är klippt och klistrad, med en kuliss som minner om såväl San Fransisco som Göteborg. Den lyckades fånga det svårgreppbara och melankoliska storstadsmyllret bättre än någon långfilm sen Lost In Translation.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA