ÅRETS ALBUM 2015: 10 - 1

ÅRETS ALBUM 2015: 10 - 1

 

Det mesta får plats när vi på GAFFA sammanfattar 2015 med en albumlista. Här hittar du allt från lågmäld och sorgesam singer-songwriter-pop till hemsökt black metal, från hänförande ljudkonst till nihilistisk hiphop. 30 verk som visar upp ett musiklandskap fullt av färger.

PLATS 30 - 21 // PLATS 20 - 11

10. Tribulation - The Children Of The Night (Century Media)

The Children Of The Night är ett album som smeker dig med silkesvantar och borstar dig med ettans sandpapper. Samtidigt. 1975 släppte Queen A Night At The Opera; för många höjdpunkten i bandets karriär och en milstolpe i rockens historia. 40 år senare gör Tribulation samma sak för dödsmetallen med The Children Of The Night. /TS

9. Kite – VI (Progress)

Pratar man jämförelser mot tidigare EP:s är VI möjligtvis lite mindre direkt. Närmare de senare än de tidigare albumen, där hitlåtarna varit tydligare. Här bygger Kite på känsla, på att uppta ett rum till max – utan att förta något. Och duon hittar sitt perfekta rum igen. Där finns allt som är stort med popmusik, allt som är värt att känna. /JE

8. Vasas Flora Och Fauna – Släkt Med Lotta Svärd (Startracks)

Det österbottniska bandet dansar mellan det tillvända och motsträviga.Och här levereras as-charmanta oneliners från en berättarröst som måste bero i det kollektiva medvetandet. Ofta fångar den poesins essentiella uppgift: att berätta om banala ting med nya ord. Och Iiris Viljanen borde sjunga överallt. /JB

7. Sleaford Mods – Key Markets (Harbinger Sound)

Key Markets är att betrakta som ett musikaliskt upplopp mot samhällets plastiga skal. Williamson slår sönder skalet med sin unikt brutala poesi. Han välter omkull kommersialismens spons-bord utan att sedan ta en bild på kaoset och invänta likes. Och en ursäkt är inte aktuell, såklart. Det är skoningslöst och självklart. /PB

6. Kendrick Lamar - To Pimp A Butterfly (Interscope)

Albumets ledmotiv är en dikt som Kendrick läser till Tupac Shakur, och som steg för steg vägleder lyssnaren genom de olika teman som Kendrick tar sig an att analysera. Och visst krävs både vilja och möda för att uppskatta To Pimp A Butterflys texter och dess meditativa musik. Men: albumet förtjänar all ansträngning. /JS

5. Joel Alme – Flyktligan (Razzia)

Här gör Göteborgsbarden Alme vad de flesta gör någon gång – skriver sin Ungdomsskildring. Med de ruttnande landshövdingehusen i Majorna som kuliss. Och kanske trodde vi att berättelserna om att köra iväg och aldrig komma bort var skrivna för längesedan. Men Joel Alme står obrydd. Sällan har rostspräcklig skärgårdssoul låtit så här bitterljuvt. /JB

4. Amason – Sky City (Ingrid)

En skulle kunna tro att musik utan regler skulle kunna leda till ett spretigt resultat, men Sky City känns snarare extremt väl sammansatt. Det är välgjorda popmelodier och genomarbetade atmosfäriska produktioner som andas både progg och Fleetwood Mac. Skivan som helhet, med låtar somVelodrom och The Moon As A Kite, är så nära perfektion en kommer. /FW

3. Björk – Vulnicura (One Little Indian)

Medproducenterna Haxan Cloak och Arca fångar den känsla som bara Björk kan förmedla. Och därVolta och Biophilia var opersonliga och musikaliskt andefattiga utspel är Vulnicura den bästa tänkbara hybriden mellan Homogenics storslagenhet och Vespertines bräcklighet, utan att någonsin kännas mossigt retrospektiv. Ingen gest är för stor eller för liten. /AF

2. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell (Asthmatic Kitty)

För de som bara hört något enstaka alster är det antagligen svårt att greppa Sufjans Stevens makalösa talang. Men de som älskade Seven Swans älskar förmodligen också Carrie & Lowell, och de som tröttnat på att Sufjan Stevens ballat ur en smula under nästan tio års tid kan också tryggt luta sig tillbaka. För det här är en lågmäld fullträff. /HL

1. Jamie XX - In Colour (Young Turks)

Vi är knappast placerade på jorden för att stå stilla och trampa på en och samma plats. Och ser du dig själv som en musikälskare borde din hjärna per automatik omfamna nya ljud, alltså de som bär på en air av här och nu. Om den där ljudbilden är ett guilty pleasure tio år senare … so be it.

In Colour ÄR bäst just nu. Jamie Smiths produktioner bär på så mycket kärlek. Varenda ton är ompysslad in absurdum och det betyder inte att det är skinande och fläckrent. Nej, för i likhet med exempelvis Baba Stiltz mästerverk från förra året lämnar Jamie Smith lite skit i kanterna, med all rätt. Det måste få knastra, allting blir så mycket verkligare då. In Colour är på så sätt den där drömmen du trodde var sann. /DH

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA