KRÖNIKA: En gång var julen det fulaste av allt

KRÖNIKA: En gång var julen det fulaste av allt

Äckligt. Överlag har julkonserter med mer alternativa artister gått att inrätta i ett lite äckligt mönster. "Vi kör lite Band Aid. Vi kör lite Last Christmas. Vi skrattar. Och så tomteluvor, oavbrutna ironiska vinkar och glitter, och jävlar vad pinsamt det här hade varit om vi vore allvarliga."

Det moderna julfirandet betraktas överlag av många konstnärer som direkt anskrämligt – dessa högburna, civilisationskritiska varelser vet helt enkelt bättre. Bättre än den dumma pöbeln som köper ihjäl sig och stressar ihjäl sig och dricker ihjäl sig under högtiden. När samhällets (inte sällan självbetitlade) avantgarde tolkar jul är det på distans. Detta är kontraktet.

Men så har något hänt. Någonting har darrat till och ryckt igång som en paranoid hare. En betydande muskelsammandragning har löpt över hela den svenska kulturfloran, i de unga kulturkonsumenternas och artisternas förhållande till begreppet smak: vi tycker ingenting är fult längre. Eller, det fula är nu fint. 

Bara för någon vecka sedan deklarerade Little Jinder "Jag tycker inte om människor som klär sig snyggt, då är människor som klär sig fult mer intressanta". Även den musik som för några år sedan sågs som regelrätt skit har åtnjutit en renässans. Red Hot Chili Peppers är ju ändå ganska underskattade? Titta på Emmabodas line-up. En bekant har upprättat ett Facebook-evenemang som heter "Tommy Körberg till Way Out West". 

Skivbolaget Adrian Recordings julföreställning, arrangerad på ett Babel där alla är provocerande unga och provocerande långa, slår an just denna samtidens meta-ironiska ackord. Här är högt i tak. Här tas julen, det fulaste av allt, på största möjliga allvar. 

Även om Alice Boman (bilden) väljer den lätt indiekreddiga River med Joni Mitchell – naturligtvis är hon bra men något stel i sitt uttryck – så framför exempelvis malmöbandet RA Last Christmas med mindre ironi än undertecknad någonsin har upplevt. Att sedan låta Brainpool, verksamma under just den ironiska generationens själva tipping point, kröna kvällen blir på sitt vis även det ganska symbolmättat.  

Bandet är också oväntat bra, vilket är oväntat irriterande. Brainpool retar liksom samma nerv som Henrik Schyffert – han som du så ofta vill kasta en kopp piss i ansiktet på, men vars uttryck du ändå måste medge har åldrats förbluffande väl. Om då det gamla poprockbandet friktionsfritt ställer sig till kvällens indiebalanserade akter skulle göteborgaren Jonas Lundqvist, som inleder spektaklet, möjligen kunna ses som lite av en medicinsk avvikelse.

Sådan har Jonas Lundqvist alltid varit. Betydligt mer intressant än hela Bad Cash Quartet tillsammans, betydligt mänskligare än alla tjommar som hjälptes åt att formulera den numera så furiöst tröttsamma göteborgspoppen. Också ikväll spelar Lundqvist sig själv med totalt gehör, stundtals ryckig, ofta hjärtlig och alltid närvarande. En irrationell boxare, flänger och far, men inte på ilska utan på rent liv. "Malmö – Sveriges enda stad!" – skriker han, utan att veta hur ljuvligt huvudlöst det låter. Fortsätter bara med sin dans för dem som aldrig kunnat dansa.

Låt sedan ingen skugga falla över Arre Arre som tar sig an scenen med precis det högallvar som deras magnifika förstagiv vittnar om. Stundom sjunker väl evenemanget ner i det lite omöblerade, med mindre smidiga artistbyten och trökiga låtval. Och YAST är fortfarande bandet med minst självdistans i hela södra Sverige. 

Men ändå blir kvällen i allmänhet trevlig och lättsam, och om vi ska trä på de månbågade glasögonen, ännu ett testamente över hur den där smakelitismen som alltid omgärdat musiken verkligen håller på att söndra. Killen som klampade in på festen för tio år sedan och frågade om du hade hört den där, och den där, och den där – han som senare under aftonen skulle komma att korsförhöra dig på dubsoul-artisten Moodymann, han och hans LP-samling faller ned i oändlighetens gap samtidigt som denna text tar slut mellan ett andetag. Två.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA