''Då kan vi komma och störa alla igen''

''Då kan vi komma och störa alla igen''

Ghost kammade hem Året hårdrock/metal, Årets grupp, Årets album och Årets liveakt. Vi intervjuar en "nameless ghoul".

Grattis till GAFFA-Priserna! 

– Tack, stort tack. I den mån som vi fått priser tidigare så har det ofta varit inom den specifika hårdrocks-kategorin, och i egenskap av ett hårdrocksband så känns det väldigt roligt att få det i lite mer genreöverskridande kategorier. Så det känns jättekul, sen är det alltid roligt att få priser. Alla artister som säger något annat ljuger.

Vad vill du säga till GAFFAs läsare som röstat fram er?

– Jag vill verkligen rikta ett stort tack. Det är alltid kul när det är en publik omröstning, det är såklart kul att få pris från en kritikerkår som tycker att det man gjort är kvalitativt, men när folket fått säga sitt och man själv får utmärkelser så känner man ett väldigt stöd … och kanske lite stöddig, haha.

Är det något pris som väger lite tyngre än de andra?

– Det är väldigt roligt att få utmärkelser för hur vi är live. Vi gör ju självklart skivor, och jag tillhör inte den grupp som säger att skivan är död, jag är en stark förespråkare för inspelad musik och jag samlar på skivor, men däremot så vet jag att vår huvudsakliga syssla är att spela live. Det är vad vi gör. Det är lite som med en musikal, man kan köpa soundtracket till musikalen men vårt jobb likt deras är att spela live. Att då få en utmärkelse för det är självklart väldigt mycket värt.

Kan förväntningar tynga er som musiker?

– Det tror jag säkert, men inte nu. Jag har väldigt stor respekt för band som liksom köpt sin positionering, två enkla exempel är AC/DC och Iron Maiden. Jag menar Angus Young måste tröttnat på sina skolkläder 1977. Men han vet att det är den han är och han köper det. Jag har hela tiden en acceptans för att det här inte kommer pågå för evigt, men jag kan heller inte utgå från att det slutar. Då är det viktigt att vara medveten om vilka man är. En del band, inga namn nämnda, måste prompt plötsligt utvecklas till något helt annat. Det flesta klarar inte det, speciellt inte inom hårdrocksvärlden. Men jag tycker vi redan tagit oss stora friheter, kanske redan på första plattan men framför allt på den andra. Där satte vi definitivt en ribba för hur mjukt vi kunde gå. Med de lösa tyglar som fansen gett oss på tre skivor så vet vi att vi klarar av olika saker, vi vet att vi kan vara lite hårdare, att vi klarar av att göra en ballad och så vidare. Till nästa skiva har vi eventuellt lite annat i rockärmen också, men det är fortfarande inom ramen för vad vi tror att folk pallar med. Men det är en otroligt svår balansgång, och man ska inte stirra sig för blind på reglerna. Vi är ju inte där än, vi är inte AC/DC, inte Iron Maiden. Än. Vi är där Iron Maiden var på The Number Of The Beast. Så vi har inte blivit det bandet än, och för mig känns det åtminstone kreativt väldigt fritt och inspirerande. Jag är så långt fram i tanken på nästa platta att jag inte upplever framgångarna som något hot eller någon press för tillfället.

Om du blickar tillbaka på Ghosts 2015, vad tänker du då?

– Jag vet inte riktigt, jag har inte riktigt landat i det än. Året började med en inspelning, så det var ett ganska tumultartat första halvår och det blev inte alls som jag tänkt. Vi skulle bli färdiga så vi hann vara lediga innan turnén drog igång. Vissa var kanske det också, men inte jag. Så när vi skulle börja spela live igen i början på sommaren så hade jag inte landat överhuvudtaget. Sen under hösten, fram till jul har vi hunnit köra 65 gig bara under den tiden. Det är jättekul, men det gör att jag saknar perspektiv på skivan och tiden som gått. Men skivan har varit en succé. Men jag har bara jävligt svårt att stanna upp och tänka: nu är vi där. För jag är inte där, vi är inte där. Vi har bara kommit en bit, det här är bara en del av en process som ska ta oss till nästa del som i sin tur leder till nästa. Jag är ingen riktig nu-människa, tyvärr.

Har du några höjdpunkter från året då?

– Ett enkelt exempel är självklart spelningarna i Sverige, Lisebergshallen och Annexet. Jag är delvis uppvuxen i Stockholm, så för mig är Annexet stället där alla stora band spelar. Det finns många andra spelställen i stan, men Annexet är dit internationella band kommer. På Arenan kunde det vara lite vad som helst, och på Debaser Medis spelade alla svenska band. Men Annexet är första steget in i Globen-världen.

Tänker att det kan vara en skillnad på att göra den typen av spelningar på hemmaplan kontra utomlands …

– Ja, det är klart, man har så mycket associationer till ställen där man själv varit som fan. Jag kommer ihåg när jag började gå på konserter, då var ju Annexet där band som Faith No More spelade, där Megadeth spelade. Och det var nära där Metallica lirade, nära Guns N Roses. Så associationen rent emotionellt är rätt viktig. Någonstans är jag fortfarande väldigt fast i mycket av det man upplevde i barndomen … Madison Square Garden och liknande är sånt som man lärde sig tidigt vad det var för något. Så det är väldigt mycket barnsliga drömmar.

Hur ser 2016 ut för er?

– Vi ska turnera från januari till december, mer eller mindre non stop. Det kommer vara lite mer luft mellan turnéerna än under året som gått, då hade vi bara fyra dagar mellan Europa och USA.

Hur orkar du?

– Jag tycker det är skitkul, det är det bästa som finns. Jag är en lösdrivare, blir väldigt lugn över idén att vara i rörelse. Jag gillar självklart att vara hemma också, jag är väldigt hemkär, men jag gillar att vara hemma i vetskapen att jag ska åka iväg. Jag måste hela tiden ha något planerat, så har det varit sedan jag var liten. Fast på olika sätt, har jag upptäckt. Utan att vara för terapeutisk så blir det så när man är van vid flera hem, man är van att förflytta sig. På den tiden var det inte ett dugg kul, men det satte en rytm i min kropp och i mitt mentala där jag hela tiden visste att allt gick i cykler. En vecka i taget. Det lever kvar, men vi har haft medlemmar som inte riktigt förstått hur jävla mycket vi reser. Det är inte för alla, gillar man inte att resa, att turnera, ja då funkar det inte. Man får ha sjöben när man lever på en buss.

Ni tänkte att ni skulle spela in en EP mellan Meliora och turnéstarten, blev det så?

– Nej. Vi hade inte tid, det gick inte att få ihop det. Vi kände att det inte skulle bli bra att spela in en EP samtidigt som vi repade inför turnépremiär. Dessutom behövde vi ingen EP då, men spelar vi in en i början på året och släpper till nästa höst, ja då kan vi komma och störa alla igen.

Men ni vet vad som ska ligga på EP:n?

– Ja, vi vet ungefär till hälften vad som ska vara på den. Men det viktiga är att det ska bli riktigt bra, vi ville inte köra ett par covers bara för att utan vi vill att det ska finnas ett värde i dem och helst ska vi kunna spela dem live. Vi har två som vi bestämt oss för och så blir det nog en ny låt. Sen får vi se om eller vad det blir mer.

Till sist, vad är lycka?

– Känslan av sammanhang, har jag lärt mig att det heter. Och det kan jag skriva under på att de flesta människor nog, så länge man inte befinner sig i någon form av helt bedrövlig situation i livet, brukar bli lyckliga av.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA