x

KRÖNIKA: ''Med Ziggy Stardust i hörlurarna var det inte längre jag som var udda''

KRÖNIKA: ''Med Ziggy Stardust i hörlurarna var det inte längre jag som var udda''

David Bowie har aldrig gjort vad som förväntas av honom. Eller har i alla fall gjort det med en tvist. Han må ha haft cancer men ändå kändes det väldigt oväntat och avlägset att han skulle dö, två dagar efter sin 69-årsdag och två dagar efter att senaste albumet Blackstar släpptes.

2003 köpte jag biljetter till David Bowies spelning i Globen av en kompis till en kompis bror, och tog med mig min svägerska som förkläde. Vuxna män i jeans och kavaj dansade på stolarna och det var min första riktigt stora konsert som inte var en festivalspelning. Dandy Warhols var förband och hade den otacksamma uppgiften att spela medan nämnda farbröder tog plats, totalt ointresserade av vad som försiggick på scenen.

När sedan Bowie visade sig blev de först andäktiga, sedan släppte de sina hämningar. Jag med. Det är lätt att förstå hur han fått den kultstatus han har idag, och som kommer leda till ändlösa hyllningar de närmaste dagarna. Redan då var han närmare 60 och han ägde scenen. Han hade en energi som aldrig tycktes sina, han hade låtar som gick rakt genom märg och ben. Det var inte på något sätt hans glansdagar men det var en mäktig upplevelse i alla fall.

Albumen som varit bra innan fick en extra dimension, mitt exemplar av Hunky Dory har överlägset spelats mer än någon annan skiva i min skivsamling, inte minst som ett av två album jag orkade göra mig omaket att spela över till MiniDisc.

Jag är övertygad om att jag inte är den enda udda småstadsfågeln som hittat en ledsagare i David Bowie. I en stad där alla skulle åka skidor och ha Peak Performancekläder var det ett statement att sy paljetter på sin jeansjacka och gå och frysa i tygskor hela vintern. Med Ziggy Stardust i hörlurarna var det inte längre jag som var udda, det var alla andra. Han visade, precis som många andra popkulturikoner, att det fanns en plats i världen även för oss.

Genom att inte förhålla sig till samma gränser som resten av världen stod han över det. Han kunde göra en biroll i Zoolander utan att mista ett uns av aktning, han kunde till och med vara med i Bingolotto utan att falla från sin plats högt över oss.

För mitt sjuttonåriga jag var det självklart att lägga större delen av sommarjobbslönen på en biljett för att se David Bowie i Globen. Ta ett tåg till huvudstaden en tidig oktobermorgon och vänta, tålmodigt. Med något slags distans inser jag att spelningen var ganska ordinär, det var inget utöver det vanliga, bara nya skivan och några gamla hits för att tillfredsställa publiken, men till och med när Bowie var ordinär var han magisk.    

Vid morgonkaffet på en av Sveriges största arbetsplatser lyfter jag nyheten om Bowies död, och alla reagerar. Alla, från 24-åringen till hon som snart fyller 60, har en relation till David Bowie och hans musik. Alla kanske inte är frälsta, men alla har berörts av mannen som lyckades vara folkkär och samtidigt behålla en hög integritet. En slaskig måndagmorgon 2016 är grå nog som den är. När den dessutom färgas av nyheten om David Bowies död blir den nattsvart.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA