x

Refused: "Man är inte bortskämd med prisregn"

Refused: "Man är inte bortskämd med prisregn"

Intervju med Dennis Lyxzén.

Grattis till GAFFA-Priset för årets rock!

– Tack! Man är inte bortskämd med prisregn direkt, så det känns väldigt kul.

Vad vill du säga till GAFFAs läsare som röstat fram er?

– Tack så hemskt mycket, vill jag säga. Det är supersmickrande. Vi gjorde en skiva 17 år efter vår senaste, och det är klart att det är en gamble. Vi har satt på oss det här stoiska ansiktet, sagt att vi inte bryr oss om vad folk säger och att vi bara gör vår grej. Men det är klart att man blir nervös och därför uppskattar att folk fattar vad det är man gjort. Det känns superkul att få priset som en bekräftelse på det hårda arbete som man lagt ned.

När ni la upp en "rösta på oss"-status på Facebook inför GAFFA-Priset så skrev ni också "Man är inte bortskämd med att vinna priser som västerbottning." Är det så?

– Alltså, jag startade mitt första punkband 1987 och jag har vunnit ett pris tidigare. Då har jag släppt omkring 25 plattor, så jag är inte superbortskämd direkt. Det är inget bittert i det, det är bara ett konstaterande. Om man bor här uppe så är man i periferin, hur mycket man än spelar. Verkligheten är att vi inte bor i Stockholm eller Göteborg, vi hänger inte på krogar med branschmänniskor och journalister. Det är ett val vi gjort, och det är inget som vi är besvikna över. Refused vann Bästa live på Manifestgalan 2012, och det är det enda priset som jag vunnit för musik i hela mitt liv. Så det är grymt att få ett till.

Apropå prisbrist pratade jag med en kollega som berättade en rolig historia. Det måste varit -96/97 någon gång, strax efter Grammis-galan där ni förlorat mot, som han sa, Hellacopters. Då kom du in i en skivbutik han var i och beklagade dig över att man visst "måste spela trist skitig garage för att vinna priser".

– Haha, det låter som jag … men jag gillar Hellacopters, så jag tror inte det kan ha varit dem. Däremot vann Backyard Babies ett år, och då kan jag nog ha beklagat mig. Inget ont om dem, de är väldigt trevliga. Men jag vet att vi var Grammis-nominerade tre gånger på 90-talet. En gång vann Mary Beats Jane, vilket var lite jobbigt tyckte vi, en gång vann Hellacopters och en gång vann Backyard Babies. Jag kan tänka mig att jag inte var superimpad av ett band som höll på med sleaze-rock när jag själv var någon straight edge-kanonad från Umeå. Det är nog inte omöjligt att jag gick och beklagade mig över det. När vi ändå pratar om Grammis så är det lite roligt att första gången som vi var nominerade så åkte vi inte dit, för vi viste inte att man kunde åka dit, fatta det läget. Vi satt hemma och såg Grammis-galan på TV. Andra gången åkte jag och David (Sandström) dit, men när festen började så gick vi och Marit Bergman på bio och såg en film om Valerie Solanas istället och sista gången hade vi redan lagt ned bandet. Haha. 

I och med att ni nu släppt nytt, 17 år efter The Shape Of Punk To Come, så är det lite som att ni raserar myten kring Refused. Kan det vara något positivt med det?

– Det har varit väldigt skönt. Det fanns alltid något märkligt i att folk gick runt och skrek att man var någon sorts legend samtidigt som man harvade på i något annat band och spelade för 60 personer. Det var som att Refused hela tiden var en skugga för en. Med återföringen och genom att vi spelat in ny musik så är det som att vi tagit kontroll över mytbildningen, att vi tagit kontroll över bandet. För oss kändes det länge som att Refused tillhörde massa andra människor, men inte oss. Nu är vi tillbaka i förarsätet, det är vi som är Refused.

Vad tänker du om året som gått för Refused då?

– Det har varit ganska hårt jobb, alla förutsättningar förändras helt plötsligt för att man nu är ett kontemporärt band. När vi gjorde segertåget så var vi en nostalgiakt som folk kom och såg för att de aldrig hann se oss. Att komma tillbaka med en ny skiva var lite av en utmaning. Men samtidigt gillar jag det, det har varit ett roligt år. För det här hårda arbetet är kul. Jag blir väldigt misstänksam när det blir för mycket medvind. Jag är mer bekväm i att ha lite uppförsbacke. Sen är det inte som att vi haft supermycket uppförsbacke men det har varit en liten skillnad mot 2012.

Jag vet också att ni i samband med skivsläppet pratade om att plattan var västkritisk, och med tanke på hur läget är idag känns den mer aktuell nu än vad den var när den släpptes eller till och med skrevs.

– Ja, det är sorgligt att det är så. Jag har skrivit politisk musik i 20 plus år och det blir liksom aldrig bättre. Det är aldrig så att man får slappna av och kan tänka att i år ska jag bara skriva låtar om mina kompisar, utan det bara fortsätter att vara viktigt. Den senaste månaden har katastrofläge på katastrofläge radats upp. Men det är också då mer än någonsin som man behöver musik och då mer än någonsin som man behöver öppna käften och säga vad man tycker om saker och ting. 

Om man ser till bandets framtid, har ni planer för ett fortsatt Refused?

– Ja, de har vi. Vi tänker vara ett band och hålla på och vara irriterande för folk i många år framöver. Vi har turnéplaner till september-oktober och jag vet att det börjat skrivas nya riffs, nya låtar. Så vi ska bara pumpa på.

Ni har fått mersmak för att skriva ny musik?

– Ja, jag tycker det är en förutsättning för att man ska få hålla på, att vara aktuella och relevanta. Belöningen är att få stå i ett rum med de andra och spela musik, så jag är väldigt nyfiken på vilken riktning det tar och vad vi tänkt göra med de nya låtarna. Men det dröjer nog ganska länge innan vi spelar in igen, men det sitter i vårt DNA på något sätt. Vi måste skriva, vara kreativ och skapa. Så ja, det kommer mer.

Då blir det inget nytt sånt "Refused are fucking dead"-manifest på ett tag …

– Vi får se … haha, nej, vi får hoppas att jag slipper skriva något sånt argt manifest. 

Skulle det finnas i dig att göra det nu?

– Ja, varför inte? Haha, jag har ju alltid varit de stora gesternas man, så det är inte alls omöjligt att jag skulle kunna brassa av något riktigt jävla härligt manifest. I största allmänhet är manifest underskattat, jag tycker det skrivs för få. Så jag svarar ja på det, jag skulle lätt skriva något som jag får äta upp om två år.

Till sist, vad är lycka?

– Om jag visste det så skulle jag skriva någon bok och bli rik … nä, det där var ljug. För mig är lycka att få hålla på med det här. Att ha tid, energi och en omgivning där man får vara kreativ och skapa, där man kan bestämma själv hur man vill leva sitt liv, det är ändå lycka för mig.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA