x

KRÖNIKA: ''Det är dags för världen att förlåta Axl Rose''

KRÖNIKA: ''Det är dags för världen att förlåta Axl Rose''

Vi börjar vårt nya år med en särskilt välsignad efterklang från julens frid. Samtidigt som vi sörjer Lemmy Kilmisters & David Bowies bortgång, men hyllar deras imponerande 70 år som rövare i jordelivet, gläds vi åt att en vänskap vi trodde var irreparabel har återknutits. Den fientlighet av bibliska proportioner vi trodde parterna skulle ta med sig till graven är nu upplöst – ordningen är återställd – Axl & Slash har återförenats!

Efter att ha varit isär sedan 1996, sågs de i höstas under stort hemlighetsmakeri för att äntligen förhandla om en vapenvila, sedan Bumblefoot & DJ Ashba gått över till egna åtaganden.

Till skillnad från Ian Gillian & Ozzy Osbourne som råkat ut för megalomaniska gitarrister som utmanövrerat sin sångare – bandets själ – till förmån för en annan själ, har Axl alltid vidhållit sin rätt och lagt beslag på rättigheterna till bandnamnet, för att inte bli den nya Vince Neil eller Sebastian Bach, utan kunna stå stark som affärsman i likhet med Bret Michaels, Gene Simmons och Paul Stanley. Detta är dock större än när Kiss alla originalmedlemmar återförenades med smink för 20 år sedan. Detta trots att Izzy Stradlin, vars sånginsatser är få till antalet i jämförelse med den ojämförbart älskvärda Ace Frehley, inte är klar för medverkan, vilket Duff McKagan verkar vara. Personen som i likhet med Peter Criss är en Hooligan, dock utan framgångsrika powerballader på sitt CV.

På trummor har man att välja mellan den stilistiskt överlägsna originaltrummisen Steven Adler, mekaniske Matt Sorum och Frank Ferrer som piskat skinn i Guns N' Roses namn de senaste tio åren. Vem de väljer kan egentligen kvitta, bara före detta korgossen Axl med sin ömsom demoniska, ömsom änglalika röst står jämte sin gamle vapendragare, som en gång förgyllde hans ljudlandskap med ikoniskt gitarrspel. Slash är en begåvad instrumentalist som alltid spelat utsökt uttrycksfullt, men hemsökts av en oförmåga att gå utanför sin comfort zone, utom då han varit under hård coachning av Axl. Han är den konservativa hårdrocken i mänsklig inkarnation, och har liksom genren i sin helhet stagnerat i sin utveckling. Axl var tvungen att gå vidare och utvecklas, även om han inte alltid verkat veta åt vilket håll. Han försökte likt den modernistiske David Lee Roth samarbeta med det stundande milleniets allra mest ekvilibristiska instrumentalister som Zakk Wylde, Buckethead och tidigare nämnda Bumblefoot. Samt DJ Ashba som vållade globalt folkligt missnöje till följd av att han såg ut att vara plockad direkt från ett avsnitt av LA Ink. Axl har dock, även om han lättat på deras nu-metal profil, envist och delvis på grund av kontraktsåtaganden, stått fast vid sin lineup med bland andra Tommy Stinson, Dizzy Reed, Chris Pitman och Richard Fortus, som alla turnerat med honom sedan långt innan releasen av den ständigt förhalade Chinese Democracy, som vid det här laget har sju år på nacken.

Jag såg dem exempelvis i Globen 2006. En konsert som omedelbart föregick den vilda utekväll som halv åtta på morgonen kulminerade i att Axl bet en anställd vid Berns hotell i benet efter att denna bett honom lugna ned sig lite. Min mor, som varit omdömesgill nog att ge mig Use Your Illusion I och II vid blott sju års ålder, min lillasyster och jag hade åkt 50 mil för att få skåda honom. Han behöll solglasögonen på hela konserten, var klädsamt sen och pratade knappt mellan låtarna, utom när han förolämpade oss som hade sittplats längst upp i hörnan. Han var kort och gott en rockstjärna, precis som vi ville ha honom. Och sjöng som en gud givetvis.

En våg av spontant och samstämmigt näthat väller mot Axl Rose där man fördömer hans anti-auktoritära och verklighetsfrånvända beteende. Jag ser det som uttryck för en förståelig ilska i sorg över att världens sista stora rockband gick åt helvete, delvis på grund av hans väldokumenterade egensinnighet. Hans lättkränkthet är dock hans styrka, när han kanaliserar den i djävulska vrål eller i handgripliga attacker mot samhällets institutioner, vilket allt som oftast är fallet.

Oblid ryktesspridning har i åratal gjort gällande att Axl blivit fet, tappat rösten, håret, stilen eller respekten för sina medmänniskor. Inget av detta är emellertid sant. Om än han givetvis åldrats sedan sin flyktiga episod som flickidol, är han alltjämt ett badass. Många glömmer detta då de minns honom från påkostade musikvideor där han i spelad dödslängtan hoppar från relingen på lastfartyg mitt ute på oceanen, och blir räddad av delfiner till tonerna av episka pianoballader. Slentrianmässigt klumpar människor ihop honom med andra snygga MTV-rockers från 80-talet; Jon Bon Jovi, Bret Michaels och dylika fejk-domedagscowboys från ordnade östkustförhållanden som aldrig hamnat i slagsmål eller spenderat en dag på kåken, och förringar därmed karlns fullständigt unika uttryck som vokalist.

Det är nu dags för världen att kollektivt förlåta W. Axl Rose för att han bara legat bakom ett fullängdsalbum med ny musik sedan Use Your Illusion-paketet 1991. Respektera den kraft han har som artist genom närheten till sitt vansinne och gläds istället åt att excentriska människor ännu i denna mänsklighetens sena timme, befinner sig i krig mot världen.

Sitter du med en krönika eller debattinlägg som du vill nå ut med? Kontakta [email protected]

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA