x

''Så jäkla kul att folk som inte förstår den här genren också gillar EP:n''

''Så jäkla kul att folk som inte förstår den här genren också gillar EP:n''

– Jag kände bara att jag kunde dö lycklig. Det var nästan för mycket. Allt har gått så himla fort, det har varit som en karusell, säger Joanna Reinikainen om den Fredrik Strage-krönika i DN som liksom kickstartade framgången ordentligt:

– Jag kan inte vara på en bättre plats än där jag är just nu, jag får göra det jag brinner för och älskar. Och folk tror verkligen på mig. Jag trodde inte själv på det innan, tänkte att det var för hårt, att folk inte skulle fatta … tänk vad fel jag hade.

Förra året var ett riktigt skitår för Joanna Reinikainen. Hon hade blivit dumpad, blivit av med jobbet, CSN-strul gjorde att hon tvingades hoppa av sina studier och vänner försvann. Där och då, när det såg riktigt mörkt ut i september tog hon ett beslut.

– Jag kände efter, vad har jag kvar? Jo, musiken. Musiken har alltid varit min terapi, jag har alltid satt mig i min hemmastudio när jag behövt. Så jag tänkte, vad fan, nu släpper jag den här skiten.

Det har inte varit självklart för Joanna Reinikainen att släppa sina verk. Dåligt självförtroende är väl en anledning, något som suttit i sen tuffa år i skolan. Men hon har gjort musik sen tidiga tonåren. När hon väl som 25-åring vågade lägga upp demos på nätet gick det fort att få kontrakt, och tidigare under våren släpptes den självbetitlade debut-EP:n – fylld av hård, elektronisk musik i gränslandet mellan bodysynth och elektro. Sen har framgångarna fortsatt komma.

– Det som är så jäkla kul är att folk som inte förstår den här genren också gillar EP:n, det är precis det som var mitt mål. För i slutändan är det bara musik, är det bra är det bra.

Varför tror du att du redan nått ut mycket bredare än många andra akter i svängen?

– Jag har försökt ta de bästa bitarna från genren och försökt göra det mer lättillgängligt. Jag har väldigt bred musiksmak, så jag har också tagit jättemycket från andra genrer och gjort det till en egen grej.

Sen finns där också texter, viktiga och politiska, och de förklarar soundet.

– Jag är väldigt frustrerad över hur det ser ut i Sverige idag, och det går inte att skriva en glad låt då. Då blir det argt och synthpunkigt.

VEM? Joanna Reinikainen, 25 år gammal, står bakom soloprojektet Rein.
– Man är en vanlig människa med ett knegarjobb som bor i förorten, sen händer det här. Jag har haft det tufft med en hel del i mitt liv, och så får man höra att man är bra.

VAD? Hon har kallats för den svenska body-scenens räddning, men visst finns det mer att hämta.
– Jag skulle nog beskriva det som synthpunkelektro, typ. Haha. Sen finns det små inslag av pop, om man lyssnar på Rebel Girls eller Concrete Jungle.

VAR? Uppväxt i Solna har hon flytt med musiken.
– Musiken har alltid varit min escape från verkligheten. Det finns inget bättre än att göra musik, man försvinner iväg ett tag, går in i trans. Glömmer allt som är tufft och jobbigt.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA