x

''När han färgade Slottsskogen lila'' - minnen med Prince

''När han färgade Slottsskogen lila'' - minnen med Prince

Özgür Kurtoğlu har pratat om Prince, i korta drag och i långa samtal, på ett sätt eller annat med i princip alla han känner. Här är minnen av några tillfällen som sticker ut som lite mer speciella av väldigt många, om Prince.

söndag 6 juli 2008: 
Ett plötsligt ösregn rasade över Roskilde-söndagen 2008, festivalens sista dag och precis innan de sista spelningarna för året drog igång. Åtta år senare är det ännu rätt oklart om Jay-Z på Orange Stage var rätt bra eller tarvligt, hans framträdande som en av festivalens största akter resulterade i en knapp timme musik från scenen och var allmänt … förvirrande, men bra, men inte tillräckligt, och så fortsatte velandet. Men mitt i konserten, när Jay-Z blickade över publiken som precis börjat bli blöta av regnet och såg hur det skimrade när det föll förbi strålkastarna som lyste lila, lös en lekfullhet igenom: Jay vände sig om till bandet, gav en kort signal, och såg hur de svarade med en kort låt som han svajade i takt med där han stod med mikrofonen i hand. Småskrattandes pekade han därefter mot strålkastarna, som starkt lyste lila efter slutet av hans förra låt, och sa "hey, 'Purple Rain' … ". Rätt konstigt, rätt plötsligt, men alltjämt rätt underhållande.

söndag 4 juli 2010: 
Roskildefestivalen verkar för det mesta antingen drabbas av obscena mängder regn eller välsignas med perfekt himmel och sommarhetta. När Motörhead var inbokade för spela på Orange Stage på 2010 års upplaga av festivalen tillägnade de låtar till alla som slet och svettades under solen, Lemmy påpekade också att han inte var särskilt van vid dagsljus av det slaget. Att de fick en för bandet relativt tidig tid handlade mest om kvällens och festivalens huvudakt, liksom att Motörhead dök upp till Roskilde bara sekunder innan de skulle gå på scen: Prince skulle spela senare på kvällen, söndagsbiljetterna var slutsålda, trafiken ut till Roskilde var bevisligen inte att räkna med och Motörhead fastnade bland alla på väg till festivalområdet. Lemmy var på skojhumör, undrade om Prince-fansen gillade rock'n'roll, presenterade bandet eftersom den delen av publiken enligt honom säkert inte sett hans band tidigare.

Senare på kvällen rådde fullständigt fotoförbud kring Roskildes huvudscen. Men när svenska tidningar ändå ville ha bilder fick kreativiteten för att tänja på copyright-lagarnas gränser tänjas, och en plan tillsammans med en fotograf vars namn av inte kan nämnas fick trollas fram. En tom ölback plockades ur överförfriskade och ouppmärksamma danskars ägo och användes sedan som pall bakom min rygg. En plats bland över 120 000 personer hittades, nära nog till scen men tillräckligt långt för att inte märkas av extrainsatta funktionärer och vakter, och med ölbacken bakom mina fötter hoppade fotografen upp, gömde sig bakom min rygg, och började fotografera Prince genom att luta sig till höger och till vänster, med objektivet synligt bara i några sekunder per gång och knappt då tack vare svart tejp för att ytterligare kamouflera det, för att få ihop tillräckligt med bilder för att täcka beställningen. Bilderna prydde ett par svenska tidningars kulturettor och syntes i flera recensioner.

Konserten? Prince spelade 20 låtar uppdelat i en huvuddel och tre encores. Prince spelade Sly & The Family Stone och The Jacksons, Bill Withers och Chic. Prince spelade sina egna smått oslagbara publikfriare och var publikfriande på ett makalöst iskallt och självsäkert sätt. Alla enastående artister som spelat på Orange Stage, alla deras minnesvärda spelningar, verkade Prince vara medveten om. Och han såg därför till att höja ribban ytterligare. Mest för skoj skull.

fredag 12 augusti 2011
Det är möjligt att alla på Way Out West grät vid allra minst ett tillfälle när Prince spelade, när han färgade Slottsskogen lila och inte verkade vilja ge sig av förrän han fått varenda person att överväldigas av hans oändliga talang. När han verkade färdig drog han ut fler konstverk och öste ut det över publiken. När han verkade nöjd fortsätta han ändå att spela. Redan innan han började spela ryktades det om efterfesten, att Trädgårn hyrts ut, att det skulle vara en spelning för tiderna, och samtidigt uppe i skogen bjöd han på det som nu när festivalen firar tio år känns som det absolut bästa. 
Recension » http://gaffa.se/recension/51682

söndag 4 augusti 2013
Hela upplevelsen på Skeppsholmen kändes redan när det skedde så tydligt orkestrerat av Prince, och det skedde säkerligen enbart för att det underhöll honom. Han var inte bara rätt sen till sin spelning som Stockholm Music & Arts sista avslutningsakt, han satt dessutom i hotellrummet på Grand Hotel sisådär 800 meter bort. Och han satt inte bara i hotellrummet och laddade inför att spela, han skickade även ut sin turnéfotograf med en dator framför en otålig publik så att Prince kunde vinka via Skype. Han bad dessutom sin trummis Hannah Ford be publiken att fotografera henne istället för att slösa tid på att fota honom, eftersom det ändå var förbjudet och skulle leda till konfiskerade kameror. Och när han väl dök upp duellerade Ida Nielsen på bas och Donna Grantis på gitarr om vem som har coolast solo medan lila konfettibomber och rökkanoner fyllde luften och förkunnade att Prince var värd att vänta på. 

Konserten i Stockholm skiljde sig från konserten i Göteborg, som skiljde sig från konserten i Roskilde, och samtliga var omedelbara glädjeämnen och humörhöjare. I Stockholm spelade han först tolv låtar med 3rdEyeGirl, sen fyra låtar på piano, därefter en encore på tre låtar och en på två låtar, sedan en sampler på sju låtar som ledde till en sista encore på ytterligare fyra låtar. Det var smått utmattande, det var oerhörda mängder rock, men det var som vanligt efteråt bara positiva känslor och en nyfikenhet som smet in, en fascinerad undran om vad Prince kommer hitta på nästa gång möjligheten att se honom live presenteras. 
Recension » http://gaffa.se/recension/74731

torsdag 21 april 2016
Det dyker upp ett rykte på Twitter, från en nyhetsredaktion som lika ofta har rätt som fel, men som sällan är helt ute på hal is när det handlar om döden. Det dyker upp reaktioner från bekanta i USA, från andra nyhetsredaktioner som är mer försiktiga och letar efter nyhetsbekräftelser. Och det dyker upp en reaktion från El-P, som tillsammans med Killer Mike är hos Zane Lowe för att prata hos hans Beats 1-program på Apple Music inför andra Coachella-helgen, om att han inte är okej med det som ryktas och att han gott kan vänta på att världen rättar till sitt fel. Flödet från Beats 1 är några minuter efter, musik spelas fortfarande och de skojar om sist de träffades och radiostationen WRTJ, som Mike och El har hos Apple Music för att de tillsammans är Run The Jewels
 
Vid två tillfällen har jag intervjuat dem tillsammans, alla möjliga ämnen har betats av och vad som fött ett enormt musikintresse hos oss alla har berörts varje gång: de har fått berätta om favoritalbum från hemstäderna Atlanta och New York, Mike har vid en solointervju pratat om influenserna som återfinns i hans liv som rappare och företagare, El har i ett vänligt samtal inför en spelning pratat om favoritalbum som påverkat hans liv överlag och fått ta emot komplimanger om betydelsen hans I'll Sleep When You're Dead har hos mig. Att lyssna på dem prata på radio och musiken som spelas suddar ut nyhetsflödet lite, men en stund senare klipps musiken av helt. Snyftningar och radioskvalp hörs i bakgrunden, som om det är med skakiga händer liveproduktionen fortsätter, och det bekräftas att Prince har dött och att ingenting annat spelar roll just nu än att avbryta schemat och bara spela hans musik. Och det enda som känns rätt nu är att fortsätta spela hans musik.
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA