x

LÅT FÖR LÅT: Avantgardet guidar dig igenom hela ”På Östkusten Intet Nytt”

LÅT FÖR LÅT: Avantgardet guidar dig igenom hela ”På Östkusten Intet Nytt”

17 mars släppte Nybro-bandet sitt andra album På Östkusten Intet Nytt, uppföljaren till deras debut För Många Dyra Skor Och Döda Ögon från ifjol. För att få klarhet bad vi Avantgardets egna Rasmus Arvidsson att själv gå igenom låt för låt på den nya skivan.

Lyssna på plattan samtidigt som du läser om spåren.

Stanna

Just ett öppningsspår på många sätt. Inte minst textmässigt där jag precis som med Napoleon på första skivan lägger grunden till resterande del av berättelsen på albumet. Ett försök att fånga lyssnaren. Precis som För Många Dyra Skor Och Döda Ögon är På Östkusten Intet Nytt en enhetlig och konceptuell skiva med en berättelse där du som lyssnare går miste om mycket om du bara lyssnar på en enstaka låt snarare än hela albumet.

Alla frågade mig redan innan första skivan var släppt ”Vad ska du skriva om nu när allt är sagt?”. I själva verket hade jag redan mesta delen av nya skivan klar. Man måste ha riktigt tajt åtsittande skygglappar för att inte hitta inspiration till att skriva när Sverige och världen ser ut som det gör.

Ljudbildsmässigt bygger första kapitlet på att Patrik Åberg hittat ett riff som förhoppningsvis gör att det luktar lite Babyshambles på svenska. Jocke Åhlund målar jävligt mörkt med hjälp av instrument som jag aldrig sett och än mindre vet namnet på. Fantastiskt mixjobb av Simon Nordberg också. Sista meningarna kan ni copy-pastea till texterna om alla låtarna på skivan: Grymma riff av Patrik, att Jocke behärskar varenda instrument i hela världen och att Simon är grym på att få fram alla detaljer vi skapat i studion.

”Vad ska han skriva om, när allting är sagt/blir det en skiva som ljuger om självförakt”

Fårskinnstearaway (02.55)

Patrik i sitt livs form med gitarren, vilket inte minst märks då vi spelar låten live. Textmässigt en blinkning till Pete Dohertys Sheepskin Tearaway. Pete som är min största förebild i det att han skriver från samhällets allra lägsta och mest marginaliserade perspektiv.

Och så 02.55 då. Det mest emotionellt och sentimentalt laddade klockslaget som finns. Antingen efterfest och starten på en sällsynt magisk natt. Förmodligen dock starten på ännu en i raden av världens längsta natt med världens svettigaste lakan, världens mest spända käkar och världens största ögon. Här behandlas en utekväll i Kalmar följt av nattbuss hem till Nybro. Skulle dock lika gärna kunna vara nattbus från London Bridge hem till Hackney. Ångesten eller euforin är lika stark var man än befinner sig. Känslorna och tankarna är desamma, det är bara olika antal våningar på bussarna. Förövrigt var detta den första låt vi gjorde tillsammans med Jocke.

När jag hade fått ruffmixen efter första dagen i studion satte jag mig på McDonals vid Skanstull och började storgråta ner i min päronmilkshake. Att få höra Jockes stämmor tillsammans med mina var lite för mycket att hantera. Det var även här min resväska blev stulen med följd att den första av två mikrofoner som avverkades under inspelningen av skivan var ett minne blott.

”Åh, det luktar som juli vid akutpsyk, när ingen kom och hämtade mig/bröstkorgen är som ett ground zero, ett fårskinnstearaway”

Hög i Gränder

En utav de starkaste låtarna jag skrivit ur ett rent traditonellt popmässigt perspektiv. Patrik med signaturspel på trummorna i sitt garage. Sedan är av allt Jocke excellerar det här kanske hans starkaste gren. Generellt var det ett löjligt givande, kreativt, roligt och problemfritt samarbete med skivan då vi utan egentliga omvägar hittade rätt till alla ljudbilder väldigt snabbt, men aldrig snabbare än med denna. Ändå tog det ett tag att hitta rätt med sången eftersom jag dansade sönder vår huvudsakliga leadmick när Jocke kom upp med ett riff till Från Borås till Montrose (b-sida till Fårskinnstearaway som inte är med på albumet) som gjorde att jag tappade kontrollen. Andra micken åt helvete redan första veckan alltså.

Lyssna gärna även på b-sidan till singeln som kompletterar Hög i GränderDu Saknar Imorgon. Precis som med albumet är även singlarna konceptuellt ihopsatta med en unik b-sida som skänker kontext och mervärde till a-sidan.

”Skulder till ryssar i Bethnal Green/Självmordsbrev till Storgatan”

Horsepundarpop

Ett försök till att skänka hopp, glädje, respekt och framförallt värme till livsöden som väldigt ofta annars bara bemöts av det misantropiskt andandes ”Ta dig i kragen!”. Produkter av normerna i 2010-talets egocentriska samhälle. Den typen av attityd och politik faller på sin egen orimlighet eftersom vissa inte ens har någon krage att ta sig i. Känns helt befängt att överhuvudtaget testa en sådan politik på 2000-talet, än värre att utveckla och radikalisera den vilket mer och mer tycks vara fallet för varje dag.

Här hittas även referenser till Peter Birros Upp till Kamp, som får anses vara ett utav de populärkulturella verk som inspirerat mig mest. På tal om referenser och inspiratörer: Patrik Arve räknar förresten in, som hämtad från sitt tacktal på Grammisgalan 2001. Nino Keller tillsammans med Jocke på trummor. Den äkta Caesars-orgeln. Daniel Gilbert på gitarr. Dessutom sjunger Denise Östholm otroligt fint och skänker ytterligare skörhet, värme och spänst till berättandet.

”När dom säger ta dig i kragen, men med urringning av alkohol/som sträcker sig långt under magen, på din mjukisoverall”

Fjärilens Vinglsag

En vandring genom den nedmonterade välfärden och det Sverige som jag var så stolt över då jag flyttade till Storbritannien men som fick mig att skämmas då jag kom hem och insåg att det nu snarare var som en dålig kopia av Margret Thatchers England. Det är kyligt och blåser kallt. Snåla vindar som inga kläder i världen kan stänga ute. Om man ska vara krass och hårdra det så är det enda de skänkta kläderna gör att stilla de bemedlade skänkandes egna samveten. I synnerhet som vi själva är dem som skickar ut folk på gatan eller skickar hem dem till sina krigsdrabbade länder. Det är kyligt ute i verkligheten och därför även i musiken och ljudbilden eftersom det hela tiden är samhället jag försöker skildra.

Finn Sjöberg från Kvartetten som Sprängde är med och sprider ångest med sin gitarr. Lyssna gärna på Gånglåt Från Valhallavägen vid tillfälle. En otrolig låt som Jocke refererade till innan vi hörde av oss till Finn. Vidare är Matti Ollikainen i högform bakom tangenterna som vanligt. Dessutom var han nyklippt när vi spelade in här. Han hade varit på någon filminspelning. Otrolig pondus och bra anekdoter från barndomen i Ullatti från hans sida just den dagen. Jag skrev låten vid pianot efter att ha lyssnat på Otis Redding under en pannkaksfrukost. Slutresultatet är mycket, men faan inte Otis Redding. 

– Nikke Ström kom dessutom upp till Stockholm och stötte i vanlig ordning på ungefär en person han kände per promenerad meter. I vanlig ordning levererade han även fint basspel och en tagning senare på vardera låt hade både Nu Vill Jag Må och Fjärilens Vingslag blivit indränkt i bastoner från Nationalteaterns finest. På tal om Fjärilens Vingslag.

”Ger bort min sista cigarett, till en dragspelande rom/som gnisslar sönder sin käke, lika frusen som paranoid/äts upp av sin gryende tvekan, och sin nickelallergi”

Trodde Du Skulle Förstå (Åh Sverige 2.0)

En grym 90-talsslinga som Patrik grävt fram ur sitt garage. Jocke trollar fram ytterligare pop i vanlig ordning. Pianoslingan i refrängen skrev han vid köksbordet direkt när han fick låten. Textmässigt en redogörelse för välfärdens brister och oförmåga att ta hänsyn till ohälsans komplexitet och istället lämna vårdsökaren i ett helvetiskt moment 22. I stort sett varenda läkare eller terapeut jag någonsin träffat har förklarat min mentala ohälsa uteslutande som en konsekvens av mitt missbruk, oförmögna att inse hur missbruket snarare är en direkt konsekvens av självmedicinering för min grundligt rotade depressivitet.

Som på flera andra ställen på skivan fångar Jocke upp känslan i texten och låter ljudbilden berätta exakt samma story som mina ord. I synnerhet i sticket. Först tänkte jag lägga till en röst som säger ”vad faan sysslar du med Rasmus” efteråt men ville inte skriva lyssnarna på näsan.

Nu är bara fotstegen kvar så ni får själva avgöra. Kanske ni har bättre erfarenheter och större tro på Sverige 2.0 än vad jag har. Hoppas det. Och hoppas framförallt att ”Åh Sverige 3.0” kan bli en jävligt lökig schlager-hit med tonartshöjning, saxofonsolo och rullbandsdansare överallt.

”Trodde du skulle förstå mig, när min pappa kom upp och såg mitt apotek/Jag trodde du skulle förstå mig, men du avfärda sjukdomen för naivitet”

Nu Vill Jag Må

Jag skrev den själv hemma på min nylonsträngade gitarr. Demoversionen var dock dränkt i elorgel innan Jocke plockade isär den fullständigt. När han sedan byggde upp den igen såg ju Sarah till att det blev en av de vackraste stunderna på skivan. Både nu i efterhand som färdig version men även i studion under inspelningen.

Lika inkluderande som hennes varma personlighet och fantastiska röst är, lika exkluderande var det dock då hon värmde upp rösten med övningar som alla byggde på rullande r. Som ni förstår inget jag kunde ta till mig av, tyvärr.

”Vattentornet över Norrliden, övervakar oss hela tiden/som en atombomb över misären, i den historielösa Västvärlden”

Han Är På

Patrik som är mer Rolling Stones på svenska än någonsin med gitarren. Återigen försöker jag rikta fokus mot rännstenen och till de hörn av städerna, stora som små, dit ljuset sällan når. Oavsett vilken stad ni kommer ifrån känner ni säkerligen igen karaktären. Min förhoppning är att ni inte bara ska se karaktären utan människan. Säg ”hej”, bjud på en cigarett, fråga hur det går, om ni kan hjälpa till med något eller varför inte själva fråga om hjälp. Se inte ner, se inte upp, bara se människan.

Musikmässigt hörs förutom Jocke och Patrik även Pelle Gunnerfeldt på gitarr, Per Nordmark på tamburin och framförallt Per-Erik Adamsson med sin otroliga Ron Burgundy-flöjt.

”Det som brände i fickan, kittlar nu längs hans rygg/hjärtat sviktar, men han känner sig trygg”

Björkkronornas Hamn

Här behandlas en återfallsresa till London där jag försökte smyga upp dörren till alkoholen och drogerna. Den blåste upp med full kraft och på vid gavel innan jag ens hade hunnit halvvägs över tröskeln. Beviset för min kliniska beroendepersonlighet. Jag hade vid tillfället varit nykter i ett år och det var första gången jag experimenterade med droger till bakgrunden av att jag mådde bra.

Resan och det planerade återfallet utspelade sig i direkt anslutning till att första skivan hade släppts vilket med all önskvärd tydlighet bevisade hur starka de där krafterna är. Jag hade ju precis uppnått allt jag någonsin drömt om, ändå var det tydligen värt att riskera omgående. Sedan dess har jag lyckats hålla mig på rätt sida elstängslet, även nu efter att andra skivan skänkts fina vingar.

Notera gärna röstens karaktär och hur jag tvingade mig själv att vara täppt i näsan, sjuk, sliten, nedgången och febrig för att skänka ytterligare autenticitet åt berättandet.

”När fåglarna besöker Björkkornornas hamn/är då jag behöver kedjas fast i din famn”

John Carlos Rötter

För mig personligen de starkaste sex minuterna på hela skivan. Albumet bör som sagt lyssnas på i sin helhet men om bara ett spår måste lyftas ut ur ramen är det här förmodligen vad som skulle klara sig bäst på egna ben. En sammanfattning av hela skivans tematik där alltså varannan låt bejakar renheten och friheten som nykterheten innebär, varannan låt sneglandes mot en annan typ av renhet och frihet i motsatsens missbruk.

Jockes gitarrer och körer som förmedlar exakt vad som finns inuti mig när jag får ur mig ”aldrig, aldrig igen, snälla bara en gång, bara en gång till”.

”Ingen mer karaoke med Pete Dohertys manager/men inte heller nån inskrivning på psykakuten”

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA