x

Two Year Vacation: "Vi stod utanför Pustervik och eldade upp kontraktet"

Two Year Vacation: "Vi stod utanför Pustervik och eldade upp kontraktet"

Idag (22/3) släppte det bekymmerslösa Göteborgsbandet Two Years Vacation sin nya singel Can’t Take My Eyes Off You. Och om en vecka väntar en fullängdare. I GAFFAs artikelserie RESAN berättar de nu om alltifrån uppeldade kontrakt utanför nattklubbar till bröliga och håriga konsertarrangörer i Tyskland.

P3 Guld-förfesten

– Vårt första riktiga gig var på en förfest till P3-guld-galan på Svenska Grammofonstudion. Det var vår trummis Davids första spelning med bandet och han hade fortfarande inte lärt sig namnet på låtarna. Det kändes som det var hundratals människor i publiken och vi visste att många av dem var artister eller på något annat sätt jobbade i musikbranschen, vilket gjorde oss vansinnigt nervösa. Vi gjorde nog vår sämsta spelning någonsin. Jag minns att David räknade in låtarna så svagt att vi inte fattade att vi hade börjat. 

Där och då lärde vi oss att vi måste bli bättre vilket är en ganska fin läxa, jag är fortfarande helt övertygad om att det viktigaste som band är att lära sig att man suger. Det finns någon föreställning om att en del hoppar ut ur magen med ett stage dive och är Mozart från början men det är inte så det funkar, man måste slita för precis allt.

Management

– Under hösten 2016 blev vi erbjudna att börja jobba tillsammans med managementbolaget 40 feet. Vi blev såklart väldigt smickrade så vi hade ett par möten med dem och efter det sista mötet skulle vi i bandet ta ett eget snack om ifall vi ville börja jobba med dem eller ej. Under det samtalet fick vi för oss att det hela var en idiotisk idé och det slutade med att vi stod utanför Pustervik och eldade upp kontraktet.

Alla var med på eftersnacket utom David som inte hade en aning om vad som hände. Så när David hörde vad som hade hänt dagen efter så ringde han upp var och en i bandet och förklarade att han tyckte vi var helt dumma i huvudet. Vi tänkte ett varv till och sa till 40 feet att vi hade tappat bort kontraktet och behövde ett nytt. Vi har fortfarande inte berättat den här historien för vårt management. Förlåt Daniel och Hugo, we love you!

Tre gånger Bernard

– Under vår allra första turné utanför Sverige hösten 2016 var vi bokade för fyra spelningar i Tyskland och Schweiz. Jag minns hur vi från dag ett hade skämtat och gjort oss roliga över namnet på staden Villingen-Schwenningen som – om vi minns rätt – var det tredje stoppet för resan. Efter att ha kört i timmar genom ett kolsvart Schwartzwald kommer vi fram till något som kan liknas vid en blandning av Bahnhof Zoo och medeltidsveckan på Gotland. 

Vi stannar bilen utanför Café Limba och möts av den mycket stora, bröliga, håriga och sympatiska arrangören Bernard. Han visar oss in och vi möts av ett stort rökmoln och gamla män och kvinnor i rock n roll-tishor samt schäferhundar. Vår enda tanke är att vi måste därifrån, så snabbt det bara går. Men det blir kväll och Limba börjar så sakteliga fyllas. Bernard går upp på den lilla upphöjda plywoodskiva han kallar scen och presenterar oss med orden ”Fuck ABBA, here is Two Year Vacation”. 

Detta blev en av de roligaste och finaste kvällarna vi någonsin haft tillsammans. Folket i den staden var helt underbara och framför allt är Bernard en fantastisk karaktär. När det blev dags för nästa turné var Villingen-Schwenningen ett lika givet stopp som Berlin och efter den spelningen var vi minst lika exalterade som första gången. Efter giget kom Bernard fram till oss med en liten låda av metall i handen. Han förklarade att han hade en hemlig kassa där han lägger pengar från band som han inte tyckte ha förtjänat sitt gage. Han tömde denna kassa i händerna på oss. ”Bara som ett extra tack” sa han. När vi dagen därpå skildes åt med en kram lovade vi varandra att någon gång ses igen. 

gallery_large

Clouds Hill Showcase

– Sent på hösten 2017 hade vi precis kommit hem från turné och samtidigt inlett samtal med det tyska skivbolaget Clouds Hill. Skivbolaget ville att vi skulle komma ner till Hamburg och spela ett showcase i deras studio strax innan jul så vi kammade håret och packade väskorna. 

Tyvärr så kom giget ganska sent inpå så vi var tvungna att ta ett plan som gick klockan sex på morgonen. Stackars Johan som bor i Trollhättan fick åka klockan tre på morgonen så vi var ju redo att gå och lägga oss vid lunch typ. Men vi krigade på, hälsade på folk och minglade vår väg fram till giget. Vi var så sjukt nervösa eftersom det var första gången vi skulle spela för skivbolaget, men vi måste spelat bra för Warners VD stod i publiken och ville signa oss efter giget. Jag tror vi gick på klockan 21:00 och vid 22:30 hade hälften av bandet gått och lagt sig. Det är nog den minst och mest rockiga kvällen i det här bandets historia.

Reeperbahn

– I höstas spelade vi på Reeperbahn-festivalen i någon nedlagd tunnelbanestation. Det är ju en välkänd festival men ingen av oss hade varit där tidigare så vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss. Första intrycket är nog mest präglat av hur svårt det är att hitta en parkeringsplats inne på festivalområdet, framförallt när Muse parkerade en hel långtradare framför dörren till stället där vi skulle spela. Mitt uppe i allt det här dyker Bernard upp igen och berättar att han åkt buss i åtta timmar för att se oss. Man blir ju sjukt rörd. 

Själva giget skulle jag beskriva som en euforisk katastrof – stället var helt fullpackat och det var över hundra människor i kö som inte fick komma in. Johans gitarr slutade funka under första låten och jag vet egentligen inte hur lång tid det tog innan den fungerade igen, men det kändes som tiotusen år. Har man 30 minuter på sig att visa allt man kan så är det inte optimalt om en femtedel av allt ljud man ska producera är borta i 10–15 minuter. Viktigaste lärdomen från Reeperbahn är alltså att vi tar med oss en extra gitarr på nästa spelning. See you there!

LÄS OCKSÅ: Svenska succéfestivalen expanderar


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA