x

Årets bästa album 2010

Årets bästa album 2010

I år firar GAFFA Sverige tio år som musiktidning. I och med det kikar vi tillbaka på vad vi har tipsat om genom åren och inleder med årets album 2010, utvalda av GAFFAs redaktion. (OBS! Ha i åtanke att alla texter publicerades just 2010 och är inte omarbetade).

30. Damian Marley & Nas – Distant Relatives
(Def Jam / Universal)
På något sätt lyckas dessa två profeter få något som skulle kunna bli en repris att kännas som en nypremiär. Det är med stor pondus de tar de sig an sin agenda som stavas återuppväckelse, svängiga spår med melodiska refränger, markanta trummor och tung bas. Och de kommer få dig att gunga huvudet och betagen lyfta din knutna näve högt upp.

29. Midlake – The Courage Of Others
(Bella Union / Cosmos)
2010 var året då Midlake, med Tim Smith i spetsen, helt gick ner sig i 60- och 70-talets brittiska folkrockvåg. Ingen kan slå Fairport Convention på fingrarna men Midlake blåser, med The Courage Of Others, nytt liv i svunna tiders naturromantik. Och de gör det med tvärflöjten närmast till hands. Tidlöst är ordet vi söker.

28. Neil Young – Le Noise
(Reprise / Warner)
Det handlar lite om att älska eller hata. Neil Youngs samarbete med Daniel Lanois är ingen lättuggad historia. Men tar man sig tid, släpper allt i sin omgivning och helt hänger sig till de distnedtyngda spåren på Le Noise får man mer än bara ljudväggar tillbaka. Neil Young går som vanligt sin egen väg. Det är upp till dig om du vill hänga på.

27. Hot Chip – One Life Stand
(Parlophone / EMI)
Hot Chip har kanske aldrig varit världens pålitligaste band. Men när de är som bäst, när de verkligen träffar den där balansen mellan svart discotakt och brittiskt blekvit popsoul, då är de faktiskt ett av världens bästa band. One Life Stand är i det stora hela en träff mitt i prick. En skiva för oss som både vill tänka och dansa.

26. The Bear Quartet – Monty Python
(Adrian / Border)
På 2009 års 89 tog till viss del The Bear Quartet fram sina hårdrockriffiga influenser. Monty Python är jämnare, ofta en rent oumbärlig krock mellan inga gränser-experimentalism och melodistyrka. De oväntade vändningarna och välvässade kanterna gör Monty Python till en upptäcktsfärd som räcker länge. Avigt och vackert omvartannat.


25. Killing Joke – Absolute Dissent
(Spinefarm / Cosmos)
Döden återförenade Killing Joke. Absolute Dissent heter resultatet – postpunkbandets till dags dato mest varierade album. Kanske rent av deras bästa. Den byggdes upp via bandmedlemmarnas olika meningsskiljaktigheter. Den känns. Den värker, den slår åt alla håll och den bevisar att konst låter bäst genom ett filter av lidande.

24. Salem – King Night
(Iamsound / Sony)
Häxhousen har fått sig ett ärrat ansikte i Salem. Debutfullängdaren från den amerikanska trion, King Night, blommade ut helt under senhösten, innehöll en häxbrygd av psykedeliska och drömska toner och omfamnades av de flesta som kan stava till Pitchfork. Salem är 2010, sedan får vi se vad framtiden har att utvisa.

23. Teenage Fanclub – Shadows
(Pema / Border)
Man vet var man har Teenage Fanclub och man vet att de alltid levererar. Shadows innehåller mer eller mindre bristfälliga ackordslingor och stiliga slag- och stråkarrangemang och det är idel vuxenpop och enkla textrader om vartannat, allt i ren och skär Beach Boys-anda. Allt är sig likt men också bättre än någonsin. Och jakten på den perfekta poplåten forsätter.

22. Crystal Castles – Crystal Castles (II)
(Polydor / Universal)
Så fort man vänjer sig vid Alice Glass förföriskt viskande röst, börjar hon skrika som om hennes ironiska t-shirt fattat eld. Och så snart man anar att Ethan Khan producerar beats genom att slagborra i en syraskadad Amstraddator, drar han fram shoegazeguran, sin mest finstämda synt samt en kasse repiga ravetolvor från 94. Sen finns det ingen återvändo.

21. Anna von Hausswolff – Singing From The Grave
(Kning Disk)
Anna von Hausswolff satte sig bakom sitt piano i sin lägenhet i Göteborg och skrev ner och spelade in sina innersta hemligheter. Ut kom Singing From The Grave – ett verk som kommer inspirera många att ta bladet från munnen och en debutskiva som många bara kan drömma om att göra. Lyssna på hennes röst och ni förstår. Vi har att göra med årets debutant.

20. JJ – N° 3
(Sincerly Yours/Border)
Sincerely Yours nya älsklingar går från obskyr och anonym hipsterhajp mot en bredare massa av beundrare med N° 3. Zlatan-hyllningar, silkeslen pop, märkliga gig och knarkromantik bildar konceptet JJ. Två gemener som verkar i tystnaden men ändå gör tillräckligt för att provocera. Singeln Let Go var på många sätt sommarens soundtrack.

19. Deftones – Diamond Eyes
(Reprise / Warner)
Om den självbetitlade uppföljaren till White Pony och Saturday Night Wrist varit måttligt intressanta, känns Diamond Eyes som något av en nytändning. På Diamond Eyes låter Deftones bekväma igen. Musiken vandrar mellan något drömskt och vackert och en välproducerad tyngd som aldrig blir för polerad.

18. The-Dream – Love King
(Def Jam / Border)
Terius Youngdell Nash, aka The-Dream håller (förlåt) R&B-drömmen vid liv. Hans tredje album i kärlekens tecken, Love King, är inte bara en kommersiell succé, den har av oss utsetts till årets utropstecken och kärleksförklaring till en genre som sedan en tid tillbaka mest stått och stampat. Timbaland kan, om än för stunden, känna sig besegrad.

17. Blackbird Blackbird – Summer Heart
(Arcade Sound Ltd.)
Den nya, om än omdebatterade, genren chillwave stöter man nu för tiden på i var och varannan skivback. Blackbird Blackbird är en av de största förespråkarna för en genre som vältrar sig i ekoeffekter, loopar, visksång men framför allt i sömniga och solblekta ljudkulisser. Summer Heart är den naturliga ingången mot framtidens shoegaze.

16. Woven Hand – The Threshingfloor
(Glitterhouse / Playground)
Det sägs att känslor inte kan existera utan att föregås av tankar. Det är fel. Woven Hand griper tag i både kropp och själ och framkallar omvälvande känslor från okända världar. Primitivt leverne och klok folktro möter upplysning och civilisation. Och vi är återigen fullkomligt förlorade i Woven Hands gotiska country-landskap.

15. Robyn - Body Talk Pt. 1
(Konichiwa Records / EMI)
Body Talk Pt.1 är Robyns bästa album någonsin. Inte för att hon förändrats eller tagit avstånd från något, utan tvärtom för att hon vågar vara så mycket mer Robyn än tidigare. Första delen i Body Talk-trilogin är en oblyg röra av fjortispop, knullelectro, kusliga folkvisor och Diplo-producerad plastreggae. En på pappret omöjlig kombination, men i Robyns händer: magiskt.

14. Deerhunter – Halcyon Digest
(4AD / Playground)
Deerhunter har mognat. Medan föregångarna Microcastle och Cryptograms mer eller mindre var säregna bilderböcker om välanvända grusvägsgitarrer är Halycon Digest ett välstädat källarpopsmanifest med både munspel, saxofoner, akustiska tolvsträngsgitarrer och John Lennon-tendenser i ingressen. Återigen har bandet lyckats vända på precis allt.

13. Wild Nothing – Gemini
(Border)
Live In Dreams kan mycket väl vara årets mest lysande indiedänga. Den klibbar sig som deg med för lite mjöl. Den låter meddela att Wild Nothing är årets svar på indiesensationen The Pains Of Being Pure At Heart och den är upptakten till ett välregisserat album. Gemini kramar sönder oss med sina taniga armar och vi tappar luften varje gång.

12. Swans – My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky
(Young God / Border)
Swans är tillbaka. Vem hade trott det? Vad som kanske är mest överraskande är precis hur hårt, svart och malande ett gäng gubbar runt 50 – som troligtvis redan sett sina bästa dagar – kan vara. Men Swans 2010 har gjort en av årets bästa skivor. Den hugger, maler och smeker på samma gång och bevisar att postpunkarna har varit saknade ända sedan deras upplösning 1997.

11. Tallest Man On Earth – The Wild Hunt
(Gravitation / Border)
Att ta sig an Kristian Matssons musik är som att gå igenom den magiska garderoben till Narnia. Matssons folkmusik har helt välförtjänt jämförts med den levande legendaren Bob Dylan. Amerika har redan fallit och vi med dem. Samtidigt förundras vi, när blev Leksand det nya Greenwich Village? Bara i musikens underbara värld, kära läsare.

10. Arcade Fire – The Suburbs
(Merge / Universal)
Arcade Fire har slängt av sig det till viss del nedtyngande mörkret som präglade andra skivan Neon Bible och hittat en lättare ingång till sin musik utan att tappa sin säregna laddning. The Suburbs är det bredaste och mest tematiskt drivna bandet hittills har släppt. En skiva som lever och verkar i förorterna, men bygger upp så mycket mer än grå och monoton betong.

9. Säkert – Facit
(Razzia)
Annika Norlin bevisar på Facit att hon är den bästa svenska textförfattaren sedan Håkan Hellström. Hon säger mer om livet än de förskönade och i jämförelse menlösa powerballader vi hört. Mer än alla trötta klyschor. Det är möjligt att det här är den sista skiva som Annika Norlin lämnar ifrån sig. Vi vädjar dock efter en fortsättning.

8. Ariel Pink's Haunted Graffiti – Before Today
(4AD / Playground)
Det finns lo-fi och så finns det Ariel Pinks version av lo-fi, vilket bäst kan beskrivas som replokalsinspelningar gjorda med en halvtrasig bandspelare som sedan sänkts ned i ett badkar full med kaustiksoda. Att senaste släppet Before Today är en rätt städad historia känns därför väldigt befriande och tar Ariel Pinks psykedeliska retropop till nya höjder.

7. Caribou – Swim
(City Slang / Coop)

På Dan Snaiths femte skiva låter det som att ett hjärta producerat beatsen. En välkommande värme är ständigt närvarande i de elektroniska tonerna. Det är den lysande röda tråden som löper ända från Odessa till avslutande Jamelia med Born Ruffians Luke LaLonde vilsen och alltmer desperat vid mikrofonen, medan klaustrofobiska klanger och stråkar briserar runt honom.

6. Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy
(Roc-A-Fella / Universal)
Albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy liknar ingen annan platta som kan hänvisas till genren hiphop. Albumet är genreöverskridande, narrativ, och kittlar fantasin med skicklig dramaturgi. Skivan är inte bara det bästa Kanye West skapat, det är ett dokument om kärlek och sex, om kändisskap och utanförskap och är ett mästerverk i dess sanna mening.

5. The National – High Violet
(4AD / Playground)
High Violet har en helt egen ljudbild och är både tillgänglig, svart och svår. En klar utveckling från Boxers relativt återhållsamma skrud. The National har släppt på sina tyglar en aning och funnit sig själva. Av årets konserter att döma har de även funnit en enorm skara fans och frågan vi ställer oss är hur långt deras melankoliska och egensinniga rock kan nå.

4. Masshysteri – Masshysteri
(Ny våg / Sound Pollution)
En musikalisk käftsmäll. Så kan en kortfattad analys av Masshysteris självbetitlade fortsättning på 2008 års Vår del Av Stan te sig. Umeås stolthet har knockat alla som kommit i deras väg. Årets stora överraskning innehåller historier om personer som faller isär, om småstadens brister och storstadens lockelser. Masshysteri sparkar uppåt och vi kan höra musiken, klart och tydligt.

(Finns inte på Spotify)

3. Håkan Hellström – 2 Steg Från Paradise
(Stranded / Universal)
Det är texter om att brinna upp i natten, om betonglagda ängar och om att försvinna på en båt på klassiskt Hellströmmanér. Men den här gången sitter texterna på mer svärta än tidigare. Men rader som "Håkan du var bättre förr" viftas med fördel bort som nonsens, då det helt enkelt inte är sant. Tvärtom, Håkans bästa tid är nu.

2. Beach House – Teen Dream
(Bella Union / Cosmos)
Det var med årets skiva Teen Dream som Beach House tog det riktigt stora klivet. Från att ha varit ett band som folk varit medvetna om blev de ett band som älskades och respekterades. Teen Dream är inspelad i en omgjord kyrka i skogen. Skivan känns som ett omgjort – kanske rent av nytt – testamente och drömpoppen har gått in i en ny fas.

1. Radio Dept. – Clinging To A Scheme
(Labrador)
Ur ett politiskt perspektiv blev 2010 långt ifrån The Radio Dept.s år. Landets argaste skotittare strävade efter ett regeringsskifte men fick istället se alliansen behålla makten samt lämna plats åt ett främlingsfientligt parti. Men ur fyra års ilska och frustration födde Johan Duncanson, Martin Carlberg och Daniel Tjäder ett opus. En framtida klassiker som kan ställas bredvid odödliga verk som: Loveless (My Bloody Valentine) och Souvlaki (Slowdive), utan att förlora sin glans.

"Frågan är om inte Clinging to a Scheme är Radio Depts mest utåtriktade skiva hittills. Det är som att de tagit fram det bästa med bandet." lät GAFFAs Björn Schagerström meddela i aprilnumret och delade ut högsta betyg. Bandets tredje album i ordningen värktes kanske fram och lutade åt att bli indievärldens svar på Guns N' Roses Chinese Democracy, men slutresultatet var värd all väntan.

The Radio Dept. fick inte se ett regeringsskifte, men i svallvågorna från ett år som bidragit med mer frågor än svar kan vi åtminstone se tillbaka på ett album som får framtiden att låta lite vackrare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA