x

“Öppnar bröstkorgen, där ormarna ligger” – resan med Skator

“Öppnar bröstkorgen, där ormarna ligger” – resan med Skator

I GAFFAs artikelserie RESAN berättar albumaktuella Skator om ensamkommande ungdomar, rost på strängarna och världens vackraste ljud.

Björnarna

– Jag hade inte spelat på länge. Problem med vänster arm. Försökte hitta nya vägar men de ledde inte fram. Blues. Åkte förbi replokalen som jag delade med Det Jordiska, Folkvang och några fler. Linus och Isak var där. Vi hängde som vi brukar. Plinka, lyssna låtar. En stund på balkongen. Massa snö. Jag tog på mig täckbyxorna och skulle dra hem men så såg jag Linus orgel. Kände att den ville att jag skulle. Hög volym på PA:t. Bräkande otåliga toner, rakt ut i rummet. Desperata. Jag fastnade i en grej. Det blev låten Björnarna på kommande albumet År 

“Hon behövde skapa kaos”

– Jobbade nätter på flyktingboende. Ensamkommande ungdomar. En ny unge hade flyttat in i veckan. Hela tiden drama runt henne. Som att det kliade någonstans, hon behövde skapa kaos. Kanske för att matcha något på insidan. Den här natten var vi ensamma vakna. Vi kände inte varandra än. Jag försökte på mina sätt men hon visste nog inte om hon ville börja lita. Vi tassade runt på boendet. Avvaktade. Så hörde jag hur hon sjöng. När jag stannade till märkte hon mig och slutade genast. Jag frågade om jag kunde få höra henne sjunga lite mer. Det var så fint. Hon tvekade, förstod inte varför. Skeptisk men också nyfiken. Så plötsligt körde hon. I köket stod vi, minns jag. Hennes röst var otrolig. Det var ett barns självklara röst. Och hon förlorade sig, släppte ut. Rakt framför mig i lysrörsljuset.  

Hardingfele

– Turné med folkvokalensemblen Kraja som jag vikarierade i ibland när någon var sjuk eller jobbade eller var gravid. I Norge längst kusten, inne i en fjord skulle vi sjunga. Liten församlingsgård i byn. Norge är ett fantastiskt land som värnar om kultur i sådan utsträckning. Vi fick höra att det skulle vara en akt innan oss. Akten var en ung kille. Halvkönling, som Sara Lidman uttrycker det. Artig och välkammad. Lite stel, helt ärligt. Det knarrade i trägolvet när han gick fram till pinnstolen och tog fram sitt instrument: sin Hardingfele. Så vacker. En skatt. Snirkliga, sirliga utsmyckningar i elfenben och silver. Massa fler strängar än en fiol. Djävulshuvud vid stämskruvarna. Hade aldrig sett eller hört om något sånt. Och så spelade han på detta instrument. Det vreds till i mitt mellangärde. Det vackraste ljud jag hört. Fortfarande vet jag inget vackrare. Han spelade så intensivt, så hetsigt. Återhållen person men musiken var ett vilddjur. Jag grät. Varje ton var sann. 

Boerd

– Under en utekväll i Umeå träffade jag på en kille som var kompis till någons kompis. Han spelade kontrabas och hette Bård. Bård Ericson, se hans också soloprojekt Boerd. Första gången vi testade att spela ihop sågs vi i replokal, något rum i någon anrik skola. Jag vevade, försökte förklara och visa. När han spelade med stråke på sin bas. Oj. Vi hittade fram till hur låtarna skulle vara. Det var så lätt att prova tillsammans. När vi spelade igenom såg jag bilder. Summan var något helt annat än delarna. Större!

Ormar i ro

– Jag borde sova. Klockan är för sent. Men det bor ormar under bröstbenet och de vrider sig sakta runt varandra. Jag tar upp gitarren. Rost på strängarna. Provar en ton. Någonting stiger inombords. Röstljudet mot gitarrljudet. Väller över. Droppar ned på träkroppen. Öppnar bröstkorgen, där ormarna ligger. Blottade kisar de mot ljuset. Det handlar om dem. Äntligen. De rätar ut sig, rullar ihop sig i rätt ordning, kommer till ro.

LÄS OCKSÅ: 33 färska skivor du bör kolla in


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA