x

LISTA: 10 underskattade Bruce Springsteen-låtar

LISTA: 10 underskattade Bruce Springsteen-låtar

Med anledning av att Bruce Springsteen & The E Street Band idag släpper nytt album skickar vi här ut GAFFAs Patrik Blomqvists lista på några spår som i mångt och mycket kan stämplas som underskattade.

Seaside Bar Song (Tracks, 1998)

Underligt att den här låten valdes bort från The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle, då den tillsammans med klassikern Rosalita (Come Out Tonight) skulle forma en otroligt stark liveduo. För visst är det svårt att inte ryckas med i slutets underbara växelbas och allsångstriggande tjoande?

The Angel (Greetings From Asbury Park, N.J., 1973)

Ett av Springsteens mest poetiska och gåshudsframkallande verk. Med en isande kall pianobarriär, rör sig bossen här över ett landskap som känns nära på postapokalyptiskt.

Little White Lies (The Ties That Bind: The River Collection, 2015)

Med dess känslosvallande texter och löjligt medryckande melodier är The River i min mening Springsteens bästa album. Och vid sid sidan av briljanta spår som Crush On You och I Wanna Marry You har vi det här svängiga stycket. Bara lyssna på den klockrena bataljen mellan pianoklinket och orgeln.

Straight Time (The Ghost Of Tom Joad, 1995)

Trots stämningsfyllda mästerverk som titelspåret, Youngstown och Sinaloa Cowboys är låtar från bossens andra akustiska platta i hög grad förbisedda. Hans starkaste ögonblick är dock den här atmosfäriska historien om ex-fången som svajar mellan återanpassning i samhället och återfall. Fruktansvärt starkt textförfattande.

Mary Queen Of Arkansas (Greetings From Asbury Park, N.J., 1973)

”Roy Orbison singing for the lonely. Hey that's me and I want you only” är ohotat Springsteens bästa ordsmide. Men det här alstret från hans debutplatta är sannerligen inte långt ifrån. Den lågmälda akustiska musiken till det underbart formulerade stycket “I don't understand how you can hold me so tight and love me so damn loose.” är tårframkallade om något.

Janey Don’t You Lose Heart (I’m Goin’ Down, 1985)

Tillsammans med I’m Goin’ Down bildar b-sidan Janey Don't You Lose Heart en av Springsteens allra vassaste singlar. Och som på a-sidan briljerar den avlidne och otroligt saknade saxofonisten Clarence Clemons (1942-2011) även här och ger bossens känslosvallande sång en läcker inramning.

My Father’s House (Nebraska, 1982)

Från titelspårets berättande om seriemördarduon Charles Starkweather och Caril Ann Fugate till den hårt arbetande polisens bråkstake till bror i Highway Patrolman tar Springsteens första akustiska giv Nebraska oss på en resa genom hans allra mörkaste stunder. Men är det en låt som ger en extra knut i magen är det My Father’s House, vars vemodiga musik och text om ett trasigt fader-och-son-förhållande lämnar en tomhet svår att fylla.

Restless Nights (Tracks, 1998)

Ännu en fantastisk låt som inte fick plats på The River men som däremot borde spelas allt oftare i konsertsammanhang. Här sätter min rockabillynerv igång rejält på grund av starka vibbar från Stray Cats snärtiga alster Storm The Embassy.

Factory (Darkness On The Edge Of Town, 1978)

Så många gånger som jag inlett dagen med den här lunkande hymnen på väg till kylskåpsfabriker och bilfabriker är närmast oräkneligt. Och så klyschigt som det än må låta, har Factory inbringat positivt tänkande i de kämpigaste av alla stunder. I ren Springsteen-anda blir det inte mer hoppfullt än så här.

Sad Eyes (Tracks, 1998)

Human Touch och Lucky Town anses inte vara Springsteens starkaste stunder. Men nog fanns det ett par, tre lyssningsvärda låtar, som titelspåren och Leap Of Faith. Hur Sad Eyes lyckades gallras bort från Human Touch är något jag än idag ställer mig frågande till. För kan bossen ha fått till en bättre tryckarlåt än den här?

LISTA: Här är Bruce Springsteens bästa album


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA