x

LISTA: Lou Reeds största ögonblick

LISTA: Lou Reeds största ögonblick

Idag är det exakt sju år sedan Lou Reed somnade in för gott i Southampton på Long Island i New York.

– Jag träffade Lou Reed två gånger, både gångerna som fan vilket kanske förklarar varför jag bara har positiva upplevelser av mötena, säger GAFFAs skribent Mathias Skeppstedt och fortsätter:

– Lou var ökänd för att krossa, äta upp och spotta ut journalister. Första gången pratade vi om svärd och andra gången om hur han egentligen ville att det skulle stå på alla hans skivor: Made in New York by New Yorkers.

Vi bad Mathias Skeppstedt gör en lista med Lou Reeds största ögonblick och detta fick vi till svar:

Perfect Day – låt från albumet Transformer (1972)

– En perfekt låt om en perfekt dag. Men som alltid med Lou Reed så kan man inte få ljuset utan mörkret för även om det börjar så vackert och perfekt med solsken, sangria och en promenad så slutar låten i mörker. "You're going to reap just what you sow". I Lous värld har alltid mörkret varit lika närvarande som ljuset.

Smalltown – låt av John Cale & Lou Reed från albumet Songs For Drella (1990)

– När Andy Warhol dog 1987 återförenades Lou Reed och John Cale tillfälligt för att skriva och framföra en sångcykel till deras mentor. Smalltown är en underbar liten sång om att växa upp i en småstad och som vanligt så fångade Lou känslan perfekt.

"When you're growing up in a small town
You know you'll grow down in a small town
There is only one good use for a small town
You hate it and you'll know you have to leave"

Heroin – låt från Velvet Underground & Nico (1967)

– Kanske den låten som sammanfattar Velvet Underground bäst, sju minuter och tolv sekunder av total smärta om heroinmissbruk, och som vanligt med Lou Reed så varken glorifierar han det eller dömer. Det är bara förbannat otäckt.

Berlin – album (1973)

– En av världens bästa skivor och kanske en av världens mest deprimerande. En rockopera fulländat producerad av Bob Ezrin om ett pars kamp med sig själva, droger, prostitution, våld, depression och självmord. Klassisk Lou Reed.

Street Hassle – låt från albumet Street Hassle (1978)

– En låt som inte borde fungera, den är för uppblåst, för pompös, för mycket text som spänner över alltför mycket, plus att den är uppdelad i tre delar och är elva minuter lång. Men Lous mäktiga epos och knarkarna och uteliggarna och förlorarna som bor på gatan är ett smått mästerverk som sticker ut i en katalog full av låtar som skriker om uppmärksamhet. Missa inte heller Bruce Springsteens lilla spoken word-cameo under en tid då han var stoppad för att spela in musik själv.

Candy Says – låt från albumet Velvet Underground (1969)

– En otroligt vacker sång om den transsexuella Candy Darling, samma Candy som Lou sjunger om i Walk On The Wild Side. Då Lou insåg sin egen rösts begränsningar övertalade han Doug Yule att sjunga den. När jag såg Reed i New York 2003 lät han Antony Hegarty sjunga den.

Pale Blue Eyes – låt från albumet Velvet Underground (1969)

– En till oerhört vacker låt från den grymt underskattade självbetitlade tredje Velvet-plattan. En låt om Lous första riktiga kärlek Shelley Albin och som öppnar med den klassiska raden: "Sometimes I feel so happy; sometimes I feel so sad."

Who Loves The Sun – låt från albumet Loaded (1970)

– Från den officiellt sista Velvet-skivan som släpptes tre månader efter att Lou lämnat bandet. Den spelades in utan Moe Tucker och John Cale och därför låter det inte heller som det klassiska bandet. Men det är ändå en helt fantastisk liten poppärla med doo-woop-körer och akustiska gitarrer.

Sister Ray – låt från albumet White Light/White Heat (1968)

– Kanske den enskilda låten som avslutat flest kaotiska konserter. Både New Order och The Sisters Of Mercy hade en tendens av avsluta sina konserter med 20 minuters-versioner av just Sister Ray. Inspelad live i en tagning, den nästan 17 minuter långa låten sammanfattar Velvet Underground helt underbart. När Velvet själva spelade den live var det inte ovanligt att de drog ut den till över en halvtimme.

Magic & Loss – album (1992)

– Det, enligt mig, absolut bästa albumet någonsin om döden. Två av Lous närmaste vänner dog nära inpå varandra och Lou skrev en hel skiva om deras dödsfall. Det är en svart, anklagande, vacker, ärlig och allt annat än förskönande berättelse om saknad, cancer och död. Sword Of Damocles är en ruskigt vacker och sorglig låt om cancer och en av mina absoluta favoriter:

Vi har samlat alla ovanstående ögonblick i en Spotify-lista.

LÄS OCKSÅ: 52 färska skivor du bör kolla in


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA