x

Vägen till "Psychocandy" – kalla fakta om en klassiker

Vägen till "Psychocandy" – kalla fakta om en klassiker

Idag är det exakt 35 år sedan The Jesus & Mary Chains milstolpe till debutalbum, Psychocandy, släpptes.

Efter att ha avslutat sina jobb 1980 bildade bröderna Jim och William Reid bandet The Jesus & Mary Chain med basisten Douglas Hart. De hittade tidigt inspiration från vitt skilda akter som tyska industribandet Einstürzende Neubauten, girlgroups som Shangri-Las och det avantgardistiska popbandet The Velvet Underground.

1983 köpte de en Portastudio. Detta med uppsägningspengar som deras far fick när han förlorade sitt fabriksjobb. Med portastudion spelade bandet in en demo som innehöll låtarna Upside Down och Never Understand som Glasgow-musikern Bobby Gillespie fick till sig. Han spelade i sin tur upp musiken för sin vän Alan McGee på Creation Records. McGee var imponerad och bjöd in bandet att spela vid ett Creation Records showcase-evenemang i London och blev gruppens manager strax därefter.

Efter flera London-konserter gick The Jesus & Mary Chain in i Alaska Studios i Waterloo, södra London, och spelade in sin debutsingel Upside Down. Den släpptes av Creation Records i november 1984. Första pressningen såldes snabbt slut och låten hamnade på plats 37 i John Peel's Festive Fifty-lista. Efter att ha rekryterat Bobby Gillespie som trummis i slutet av 1984 skrev The Jesus & Mary Chain på för Blanco y Negro, som grundades av Rough Trade-chefen Geoff Travis.

Bandet barikaderade Island Studios för att spela in med producenten Stephen Street men sessionerna gav inget resultat och gruppen återvände till Alaska Studios för en inspelning av deras andra singel Never Understand. Singeln släpptes av Blanco y Negro i februari 1985 och i mars samma år började de spela in sitt debutalbum med producenten John Loder i Southern Studios i Wood Green, norra London.

Psychocandy skapades på sex veckor och kom att gå på 17 000 pund totalt i inspelnings- och produktionskostnader.

Skivan bär på 14 låtar och landar på 30 minuter totalt. Musiken har beskrivits som "bubblegum-pop som drunknar i feedback" och kritiker har i musiken hittat spår från klassiska popgrupper från 60-talet som The Beach Boys, The Rolling Stones, The Velvet Underground, The Stooges och Suicide.

På skivan hör du Jim Reid sjunga, förutom i It's So Hard där William Reid tar ton.

När debutalbumet släpptes kom det att i stort omfamnas av kritikerkåren och hamnade slutligen på NME:s lista över bästa album från 1985, nummer 3 i The Face och nummer 5 i Melody Maker.

Därefter har albumet ofta dykt upp i flertalet “historiens bästa albumlistor”, till exempel Q-tidningen "100 Greatest British Albums Ever", där den hamnade som nummer 88. Samma tidning skulle senare placera albumet på nummer 23 i listan över de "40 bästa albumen från 80-talet". 2003 rankades albumet som nummer 268 på Rolling Stone Magazines "The 500 Greatest Albums of All Time"-lista. Tidningen rankade också skivan som nummer 45 på sin lista över de 100 bästa debutalbumen genom tiderna. 

2002 listade Pitchfork Psychocandy som det 23:e bästa albumet från 1980-talet.

Albumet betraktas som en milstolpe. Dess kombination av gitarrfeedback med traditionella popsångstrukturer banade vägen för den kommande shoegaze-genren och alternativ rock i allmänhet.

LISTA: 10 låtar som slår tillbaka mot kritiker och journalister


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA