x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 30-16

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 30-16

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. All The Young Dudes (David Bowie & Ian Hunter vocals) (spelades in 1972, släpptes 2015 på All The Young Dudes [Expanded Edition] med Mott The Hoople)

All The Young Dudes är glamrockens stora anthem. En av det tidiga 70-talets mest klassiska låtar. David Bowie skrev den för Mott The Hoople 1972. Han hade först skrivit Suffragette City med gruppen i åtanke, men de tackade nej. Så Bowie skrev en till låt. Den här gången tackade Mott The Hoople ja och det var tur för dem. All The Young Dudes blev nämligen deras mest framgångsrika låt. Bowie var influerad av Lou Reeds Walk On The Wild Side när han skrev den. Att det skulle bli ett glamanthem var däremot inget han själv önskat. I Bowies huvud handlade låten om ett dystopiskt framtidsscenario och inte Bowies egna generation av unga vuxna. Den bästa versionen med Bowie på sång är Mott The Hooples original, med exakt samma gitarrer, körer och allt – men med en skillnad – att Bowie sjunger verserna istället för Ian Hunter. Det är betydligt bättre än den inspelningen som finns på vissa greatest hits, som har en usel produktion. Det är dock inte riktigt lika bra som när Hunter sjunger den själv. 

  1. Because You’re Young (från Scary Monsters [And Super Creeps], 1980)

Because You’re Young följer Scary Monsters recept till punkt och pricka. En relativt enkel popkomposition förklädd i en mer avantgardistisk produktion. En lite väl poppig låt kan tyckas. Refrängen och gitarriffet har nästan lite schlager över sig. Men det är också det som är så briljant med Because You’re Young. Mötet mellan det poppiga och det konstnärliga. Nämnvärt för Because You’re Young är också att The Whos Pete Townsend är med på gitarr. Tony Visconti och David Bowie plockade upp honom under en riktig dipp i gitarristens karriär. Det hade gått flera år sedan The Who hade varit aktuella. Townsend var för det mesta jättefull och slog sönder hotellrum. Men här fick han chansen att glänsa igen, med en fin gitarrslinga. 

  1. The Man Who Sold The World (från The Man Who Sold The World, 1970)

På titellåten från David Bowies tredje album skapade sångaren en genuint obekväm känsla. Med den mystiska effekten på sin röst. Den oroväckande gitarrslingan. När resten av albumet var ett försök att ta sig an tyngre rock, tog titellåten tillbaka popådran i Bowies musik. Han hittade fram till sitt ikoniska glamsound någonstans i gränslandet mellan pop och rock. Låten introducerade också ett viktigt tema i David Bowies konstnärskap. The Man Who Sold The World handlar om att inte tappa kontroll, att aldrig låta allmänheten komma in i det privata. Bowie stannade kvar i skuggorna, hur hårt strålkastarljuset än lyste på honom. Hans artisteri handlade aldrig om att visa vem han själv var. Det handlade om konstnärskapet i sig. Att rikta strålkastaren mot hans konst snarare än mot honom själv. Och det lyckades sångaren bättre med än många andra.

  1. Where Are We Now? (från The Next Day, 2013)

Where Are We Now? är en av Bowies få tillbakablickar. Här släpper sångaren fram sin nostalgi ordentligt. Bowie beskriver livet i Berlin, flera platser och gator från staden dyker upp i texten. Men det är inget löjligt försök att glamorisera ungdomen. Where Are We Now? handlar om att bli gammal. Känslan av att inte kunna blicka framåt, utan istället tvingas blicka bakåt. Det är tragiskt, men det är också otroligt fint. Hur Bowie kanaliserar vemodet i nostalgin. För ofta är det just när man inte finner samma typ av mening i nuet, som dåtiden växer fram som så fantastisk. 

  1. Breaking Glass (från Low, 1977)

Kompositionen på Breaking Glass är otrolig. Den lite aviga trumtakten, hur Bowies verser går omlott med gitarrslingan. När den mer fylliga kompositionen plötsligt lämnar gitarren ensam. Texten är osammanhängande, som fragment av olika låtar. Det känns lite influerat av krautrocken i sin okonventionella struktur. På samma sätt som Can kunde ta in jazzens logik för att komponera en rocklåt, bryter David Bowie mönster här. Vem hade kunnat tro att en låt skulle kunna låta på det här viset? Det var banbrytande. 

  1. Word On A Wing (från Station To Station, 1976)

När David Bowie spelade huvudperson i sci-fi-thrillern The Man Who Fell To Earth, hade han i sin drogyra plötsligt känt sig kristen. Det kristna infallet influerade honom till att skriva Word On A Wing. Under inspelningen ska Bowie ha haft på sig ett krucifix runt halsen bara för känslans skull. Och det är en otrolig låt. En av Bowies bästa ballader. För en stund kände sångaren att religionen var vägen ut ur det knäppa livet han levde, men bara för en stund. Det hela visar på Bowies knäppa infall under den här perioden, han var helt fanatisk. Och det lyser igenom, gör musiken så obehaglig och samtidigt lockande. 

  1. Young Americans (från Young Americans, 1975)

Young Americans är peak David Bowies soul. Det var den första ordentliga soullåten han släppte, som kastade omkull allas idé om vad för typ av artist David Bowie var. Han började spela in albumet på sin turné i USA och valde att aldrig komma tillbaka. Det är Bowies kärleksbrev och hatbrev till the land of opportunities. Bowie har fyllt låten av giftiga referenser till McCarthyism, rasism och Richard Nixon. Samtidigt var Bowie helt uppslukad av den amerikanska kulturen, speciellt den afroamerikanska. Det var med hjälp av Luther Vandross, en legend inom den amerikanska soulen, som Bowie fick till plastic soul-soundet. Men för att vara plastic soul, är Young Americans ovanligt varm med mjukt piano och en hurtig saxofon. Låten är nästan unik för Bowie. Den går utanför hans normala sound. Det är definitivt inte Ziggy Stardust, men inte heller Thin White Duke. Det är soul. 

  1. Ziggy Stardust (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Och så en av David Bowies absolut mest ikoniska låtar. Låten som handlar om Ziggy Stardust, den imaginära alien-rockstjärnan som Bowie själv blev under några år. Som i låten är precis så spektakulär som David Bowie själv var när han tog Ziggy som alias. Det är bland det märkligaste som har hänt i den moderna musikhistorien. Hur en person helt plötsligt blir den där magiska rockstjärnan, en omänsklig alien. Inventerar sig själv och sin image, gör sig själv till en stjärna genom att låtsas vara en stjärna. David Bowie tog konceptet av den avgudade rockartisten till sin yttersta spets. Men Ziggy skulle aldrig blivit Ziggy utan sin musik. Ziggy Stardusts komposition är precis lika minnesvärd som Bowies ikoniska, androgyna stil. En delikat blandning av Mick Ronsons ikoniska gitarriff och Bowies mjuka akustiska gitarr. Bowies ultimata glamsound, perfekta mellantinget av rock och pop. 

  1. Be My Wife (från Low, 1977)

Be My Wife är kanske den mest konventionella låten på Low. Men också ett av albumets absolut starkaste spår. Den kanaliserar all den nya energi och musik som var på gång runt om i världen. Här möts punkens råhet, discons lena basgångar och arenarockens storslagenhet. Kombinationen av det överdådiga pianot i versens komposition och den mjuka lite funkiga refrängen är oslagbar. Den för tankarna till Blondies Heart Of Glass i sitt sätt att ta in influenser från disco och elektronisk musik och kombinera det med rock. Det är David Bowie själv som tillsammans med Carlos Alomar tar ton på elgitarr. De liksom snurrar runt varandra med sina gitarrslingor i samklang med pianots repetitiva aggressivitet. 

  1. Cat People (Putting Out Fire) (med Giorgio Moroder från Cat People, 1982)

Vilket legendariskt samarbete det här är. Mellan två musikaliska storheter som Giorgio Moroder och David Bowie. Här möter Bowies mörka röst och magiska låtskrivande Giorgio Moroders perfektionistiska hitkomposition. Cat Peoples intro är kanske det bästa med låten. All den stämning som byggs upp när Bowies baritone-röst ekar över de kluckande trummorna. Och hur energin släpps loss när sångaren bryter ut i “with gasoline” samtidigt som elgitarren ryter igång. Det är sann magi. Underligt nog tog Bowie inspiration av goth rock-akter som Bauhaus och The Cure när han skrev låten. Det är inget som märks så jättemycket, speciellt med tanke på Moroders präktiga 80-talsproduktion. Cat People gjordes i en ny version till Let’s Dance, den är inte alls lika bra. 

  1. Starman (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Starman gjorde David Bowie till en “starman”. Hunky Dory som trots att den idag innehåller många av Bowies kändaste låtar ledde inte till något genombrott för sångaren. Life On Mars? släpptes inte ens som singel och Changes gjorde ingen succé på listorna. Starman var inte heller någon supersäljare till en början, inte förrän världen fick se Ziggy Stardust. Det berömda framträdandet på Top Of The Pops tog Starman och David Bowie till topp tio på Englands topplista. Det röda håret, den blåa gitarren och färgglada helkroppsdräkten. Alla som läser den här listan har sett videon. Det var den viktigaste stunden i David Bowies karriär. Och Starman håller såklart än idag. Det är David Bowies kanske enklaste komposition någonsin. Hans mest publikfriande stund. Till en början skrev Bowie låten nästan som ett skämt, en uppföljare till Space Oddity som sångaren fyllde med så många rymdklichéer han kunde komma på. Men ibland blir det som allra bäst när man inte riktigt försöker. 

  1. Oh! You Pretty Things (från Hunky Dory, 1971)

Bowie behövde inte vara avantgarde eller konstnärligt utmanande för att vara bra. Han kunde också skriva enkel svinbra pop. Oh! You Pretty Things kom med en lekfull enkelhet som för tankarna till Paul McCartney. Den nästan lite vimsiga kompositionen. Som att någon satt sig ner vid pianot och lekt fram en låt som de gamla jazzstjärnorna från 20-, 30-, och 40-talen. Mycket av briljansen med Oh! You Pretty Things ligger också i Rick Wakemans fantastiska pianospel. Mike Garson må ha varit Bowies mest frekvente kollaboratör och en av de som satt starkast musikaliska fotspår i Bowies katalog. Men Wakemans pianospel på Hunky Dory väger nästan lika tungt. Rick Wakeman, då en av Tony Viscontis studiomusiker, skulle snart känna sig inträngd i artister som Bowie och T. Rexs enkla kompositioner. Istället gick han med i den progressiva rockgruppen Yes och blev en av symfonirockens största ikoner med sina exceptionella syntsolon som spelades på otaliga antal syntar samtidigt. 

  1. Station To Station (från Station To Station, 1976) 

Station To Station brukar oftast refereras till som den långa David Bowie-låten. Bowie var trots sitt experimenterande tillvägagångssätt aldrig någon som drog ut på låtlängden, det i en tid när nästan all musik gärna kröp över tio minuter. Men Station To Station är ett statement på många sätt. Det är Thin White Dukes stora manifest. Egentligen var Bowies fascination för ämnen som fascism och sekterism ingenting nytt, men här tog han det till en ny nivå. Låten sätter dig i en obekväm sits nästan direkt, när ljudet av snurrande rotorblad tar tonen. Ljudet liksom titeln representerar korsvägsandakten, Jesus väg av lidande från att han döms till att han dör på korset. Något som inom kristendomen avbildas i flera bilder eller så kallade stationer. Efter att det mystiska ljudet avtagit kommer en lite discobluesig komposition och Thin White Duke gör entré. Därefter tar Station To Station oss på en stegrande resa, med flera olika “låtar” i låten. Den ena mer hetsig än den andra. Bowie slänger sig med referenser till judiska och kristna sekter, ockultism och paranoia. Efter tio minuters galenskap är du fast i Thin White Dukes förvirrade, koksade värld. 

  1. Lady Grinning Soul (från Aladdin Sane, 1973)

Mike Garson. Vilket pianospel det här är. David Bowies ekande röst över den här pianoslingan, som nästan inte går att beskriva med ord. Inspirerad av klassisk musik som Chopin och Liszt dansar Garson fram över tangenterna.  Det är också en av Bowies absolut bästa sånginsatser någonsin. Och Mick Ronsons solo på akustisk gitarr är inte heller dumt. Låten var tillägnad Claudia Linnear, en soulsångerska från Tina Turners sånggrupp. Linnear hade under tidigt 70-tal en relation med Mick Jagger, men någonstans kom också David Bowie in i bilden. Det är oklart om det bara var hon och Bowie som inledde en ny romans eller om alla tre helt enkelt ingick. Oavsett så sjunger Bowie om Linnear med åtrå här. Det är en av Bowies mest sexuella låtar. Åtrån är så stark att den nästan blir helig. 

  1. Time (från Aladdin Sane, 1973)

Under Ziggy Stardust-tiden var Bowie som tidigare nämnt fascinerad av Jacques Brel och han gjorde flera covers på den franske sångaren. På Time kanaliserade Bowie Brels lite cabaret-aktiga låtskrivande. Bowies fascination för cabaret-musik överlag fick också revansch här. Glamsångaren tog tillbaka det tramsiga 1967-soundet och skapade magi. Mike Garson använde sig av ett gammaldags sorts jazzpiano som skulle förhöja cabaret-stämningen. Men Time är långt ifrån tokig eller löjlig. Det är en passionerad låt med en briljant text som målar upp tiden som en ondskefull förövare. Bowies närvaro på låten är elektrifierande. Han andas högt i micken, går från lugna toner till excentriska skrik. 

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

På måndag, 14 december, presenterar vi topp 15!

LÄS OCKSÅ: Anrik musiktidning korar årets album – kvinnor i topp


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA