x

LISTA: Spektakulära, humoristiska och pinsamma försök till playback

LISTA: Spektakulära, humoristiska och pinsamma försök till playback

Visst kan det vara jobbigt att anstränga sig ibland? Detta tycks bekomma en truism som kan genomsyra samtliga uppgifter genom livets oändliga buffé av möjligheter. Att exempelvis behöva sjunga live är ju faktiskt sjukt mycket mer besvärligt än att istället bara mima med redan färdiginspelat material. Eller att som ljudtekniker eller TV-producent behöva hålla reda på en rad olika instrument och mikrofoner istället för att bara pressa in en redan färdigmixad låt och låta den ljuda ut till publik och ur folkets brusiga TV-högtalare.

Playback eller läppsynk är med all rätt ett otroligt bespottat fenomen inom musikbranschen som snabbare än spridningen av COVID-19 kan förstöra en artists rykte för all framtid. Om du som artist inte är smart nog att vända detta till din fördel, och istället för att lägga sig som död fisk påvisa och förstärka hur själlöst det är att bara låtsas göra någonting du faktiskt får betalt för att göra. Oavsett så är playback ett väsen som är oerhört fascinerande att bevittna. Ett väsen att antingen skratta, irritera sig över eller bara underhållas av. Så länge du inte behövt betala för det.

Här nedan finner ni ett gäng av de mest spektakulära, patetiska eller mest kreativa lösningar från uppträdanden där artister antingen blivit “tvingade” att uppträda med playback, eller självmant valt att låta folk på ett eller annat vis betala för att lyssna på deras oförmåga att själva kunna framföra sina verk. 

Iggy Pop – I'm Bored från Countdown Australian Television

Fantastiska herr Pop sträcker ut ett hårt erigerat långfinger och pressar det långt igenom de australiska TV-apparaterna på slutet av 70-talet genom detta fantastiskt spastiska och nonchalanta uppträdande. För den som är sugen uppmanar jag även att söka upp den kortare intervjun innan detta framträdande där herr Pop minst sagt har svårt att sitta still. 

Nirvana – Smells Like Teen Spirit Från Top Of The Pops

Återigen ett långfinger. I detta fall från det historiskt underhållande framträdandet med Nirvana på brittiska Top Of The Pops, 1991. Det som dock är aningen märkligt med detta framträdande är att allt tycks vara playback förutom Cobains mikrofon à la Melodifestivalen/Eurovision. Men tur är väl det. För annars hade vi ju aldrig fått berikas av denna ytterst melankoliska och lite Joy Division-klingande version.

Елена Ваенга (Elena Vaenga) – Невеста (Bruden) från Slavic Bazaar

Vem tusan behöver en elgitarr för att rippa feta shreds? Inte Elena Vaengas fabulösa gitarrist i alla fall som mirakulöst lyckats få sin akustiska nylonsträngade gitarr att generera samma ton och precision som Steve Vai. Kan denna gitarrist möjligen varit en spirande inspiration för dig, John Engelbert? 

Ashlee Simpson – Pieces Of Me från Saturday Night Live

Få människor har fått betala med så mycket hat som just Simpson fick efter hennes katastrofala framträdande 2004 i livesändning inför miljonpublik. Efter reklampausen som fick avbryta detta haveri skyllde Simpson osmidigt nog dessutom detta misstag på sitt band istället för att ta åt sig skulden. Något som inte framkom som särskilt ödmjukt efter en katastrof som denna. 

Enligt uppgift blev detta uppträdandet spiken i kistan för Simpson som aldrig lyckades stabilisera sin musikaliska popkarriär efter denna spontana panik-jigg. Dock kan ni som saknat hennes musikaliska uttryck glädjas av att hon tillsammans med sin man Evan Ross gjorde något av en comeback i fjol med den sprillans nya låten Phases. Dock har hon ännu icke fått erbjudande att återvända för att framföra denna nya dänga i SNL.

OV7 – Te Necesito från Toma Libre

I ett försök att mjölka 90-talets framgångssaga gällande smöriga ungdomskonstellationer av boy- respektive girlbands pressade skivindustri-maskinen ut mängder med potentiella kassakor. En av dessa var den mexikanska blaskgruppen OV7 som inte var sena på bollen genom att hänga med i de musikaliska trender som kunde fånga flest öron genom radio och TV:s fantastiska räckvidd. Och fångade uppmärksamhet var något de sannerligen gjorde i live-television då deras backingtrack totalt rasar under sändning. Fantastiskt pinsamt. 

Uppträdandet får givetvis abrupt avbrytas innan tumultet är ett faktum i studion. Men för att rädda detta prominenta program hinner de givetvis klämma in en lättklädd modell som själlöst dansar till någon generiskt plastig eurodisco-dänga. Riktigt snygg räddning där Toma Libre

Iron Maiden – Wasted Years från P.I.T.

Återigen ett perfekt flamsigt vis att tackla playbacken när du inte får framföra ditt verk på egen hand. Och nog finns det något otroligt frigivande att äntligen få se basist och en av bandets främsta låtskrivare Steve Harris få ta över Dickinsons mikrofon en gång för alla och få “sjunga” en av bandets trudelutter. Dock hade det kanske varit mer passande om gitarrist Adrian Smith skulle fått plats bakom stativet, då detta faktiskt är den första låten han skrev alldeles på egen hand för Maiden. 

Muse – Uprising från Quelli Che Aspettano

Som många andra – och vilket verkar blivit en fantastisk standard – passade även grabbarna i Muse på att få testa på att spela varandras instrument för en kväll. Framför allt bandets i vanliga fall sångare och gitarrist Matthew Bellamy verkar otroligt taggad att få sitta bakom trumsetet. Även om han ibland har svårt att synka perfekt med musiken. 

Dock tar dessa karlar även saken ett steg längre och låter den i vanliga fall trummisen Dominic Howard även få låtsas vara bandets frontman istället för Matthew Bellamy i en härligt avslappnad och italienskt överdubbad intervju med en något vilsen programledare. Lite taskigt möjligen, men otroligt skojfriskt. 

Tenacious D – Master Exploder

Alla som fått privilegiet att få beskåda en liveföreställning med Tenacious D vet sedan gammalt att herr Black inte behöver någon mikrofon. Inget konstigt här ... 

Dock kan de ibland behöva se över sitt backingtrack … 

Observera också hur genialt skojigt det är att Milli Vanillis Girl You Know It’s True klipps in i slutet. Om du icke är medveten om varför får du veta mer om just detta längre ner på listan.

Blur – Charmless Man från Sanremo Festival

Förutom att Blurs egentliga basist Alex James här har blivit ersatt med en av bandets tidigare livvakter ser jag själv inget märkligt med detta uppträdande? Hade jag inte hört om detta framträdande i en intervju hade jag själv aldrig kunnat luskat ut att detta på något vis antyder att någon av bandmedlemmarna inte skulle sjunga eller spela på sitt instrument. Möjligen att gitarrist Graham Coxon kanske ser något platt ut ...

Squeeze Theeze Pleeze – Sometimes A Little Some Time

Inte mycket att tillägga mer än att denna klassiska “epic fail” ju givetvis måste få plats även på denna lista. För det portugisiska smör-rockbandet med kanske världens värsta namn måste tydligen the show go on, och så vidare. Detta även om enligt mig sångare Pedro Assalino inte hade behövt ta sig tillbaka till scenen igen efter detta bokstavliga klavertramp. Men f*n den som ger sig. 

Joe Exotic – I Saw A Tiger

Som karantän-bonus för alla coola cats n’ kittens out there måste jag tyvärr nu förstöra illusionen kring Joe Exotics fantastiskt djupa och rika stämma. Något som Netflix själva inte vågat ta upp i sin dunderhit till dokuserie The Tiger King. Herr Exotic sjunger nämligen inte en fras på sina album. Inte heller knäpper karln på ett enda instrument. Enligt uppgift är det i själva verket musikern Vince Johnson och vokalist Danny Clinton som fixat all musik åt den numera ökända tiger-konung.

Milli Vanilli – Girl You Know It's True 

Och vi avslutar givetvis med världens förmodligen kändaste playback-incident i musikalisk historia. Nog fick fru Simpson extremt mycket hat för sitt uppvisning i hur man inte bör framföra en låt live. Men de tyska dansarna och “sångarna” Fabrice Morvan och Robert Pilatus – mer kända under deras gruppnamn Milli Vanilli – tog musikvärlden med storm genom deras andra album Girl You Know It's True år 1989. 

Albumet blev med rekordfart nummer ett i både USA och Kanada och gruppen hade snart fem topp tio-hits. Trots den enorma framgången steg dock snart misstänksamhet fram efter en intervju med MTV där det började ifrågasättas om duon faktiskt sjöng sina egna låtar eller inte. Detta efter att det blivit oerhört tydligt under denna intervjun att Milli Vanilli hade otroliga svårigheter med att bemästra det engelska språket, som de ju annars sjöng så fläckfritt på. 

21 juli 1989 började en majoritet bli skeptiska till artisternas genuinitet när deras backingtrack totalt hakade upp sig under en konsert på Lake Compounce Theme Park i Bristol, Connecticut. Ett framträdande som dessutom livesändes via MTV.

Duon hann dock samma år trots detta både nomineras och vinna en Grammy för Best New Artist, trots att de inte själva sjungit en stavelse varken live eller på någon av sina plattor. Men i slutet av 1990 avslöjades det en gång för alla officiellt att Milli Vanilli var ett bedrägeri. Tre andra sångare avslöjade att det var de som sjungit samtliga låtar, och att Pilatus och Morvan inte var annat än bedragande posörer. Duon returnerade sedan själva sin Grammy, och la därmed även Milli Vanillis lovande karriär långt, långt upp på en mörk och dammig hylla där man än idag bakom spindelnät och dammråttor kan finna gruppens fortfarande vissnande rykte. 

3 april 1998 innan en planerad kampanjturné för ett nytt färdiginspelat comeback-album med Milli Vanilli – där Pilatus och Morvan själva faktiskt sjung på riktigt – hittades Pilatus död från en misstänkt alkohol- och receptbelagd överdos. Albumet släpptes aldrig.

LÄS OCKSÅ: The Smiths tio mest geniala textrader


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA