x

Aden och Asme tolkar Håkan Hellström-klassiker

Aden och Asme tolkar Håkan Hellström-klassiker

Aden och Asme från Hammarkullen, Göteborg, har inte släppt någon musik tillsammans sedan 2019. Istället har de båda gått ut på solokvist. Men nu går de åter samlade och tolkar Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg vars original Håkan Hellström släppte för cirka 20 år sedan.

– När originallåten släpptes var vi fyra år gamla och 20 år senare står vi här till slut med vår version av en av Sveriges mest folkkära artister, säger Asme i ett pressmeddelande.

För Aden och Asme handlar det även om att två olika världar och generationer möts i en låt samt att med Håkan Hellströms låt få spegla Göteborg från olika infallsvinklar.  

Under loppet av ett år har både Aden och Asme solodebuterat men nu kan vi alltså börja rikta in oss mot en uppföljare till 12 Till 12

– Som vanligt brukar vi hålla saker hemliga, tills det är dags och då låta musiken tala för sig själv. Det har varit en hektisk tid med mycket roliga projekt på gång inom filmvärlden – men eftersom vi båda har släppt soloalbum så kan ni gissa vad som kommer vara prio det här året, säger Aden i ett pressmeddelande.

Aden x Asme har bland annat tilldelats ”Årets grupp” på P3 Guld 2020 och ”Årets Hiphop Soul” på Manifestgalan 2020.Tidigare har duon samarbetat med och uppträtt tillsammans med världsartisten Stormzy. Duon har även gett ut två kortfilmer genom SVT och Discovery+.

Nya versionen av Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg släpps 11 juni. Låten är producerad av Ian Persson, Pontus Persson och co-producerad av Elai. Den nya texten är skriven av Aden och Asme.

KLASSIKERN: Håkan fångade drömmen utan sömn

gallery_medium

AV / Jim Knutsson
FOTO / Press, omslag

GAFFAs Jim Knutsson skriver om debutalbumet Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg i samband med att Göteborg firar 400 år som stad. En skiva vars 20-årsfirande med fyra utsålda Ullevispelningar nu har blivit uppskjutet från 2020 till 2021 och nu slutligen till 2022 på grund av pandemin.

Efter att ha varit med i stans två bästa band som trummis i Honey Is Cool och som basist i Broder Daniel ville Håkan Hellström göra det största avtrycket på Göteborg som soloartist i sjömanskostym. Året var 2000. 

Håkans förhoppning var inte större än att någon enstaka själ i Göteborg skulle bry sig när detta alster släpptes, men istället skrek hela Sverige ut sin kärlek till årets bästa indiepopskiva och den då överförfriskade recensenten Per Bjurman visade det bokstavligt talat när han tungkysste artisten på scen som tack för musiken. 

Skivan har med åren dessutom börjat räknas som en av de absolut bästa svenska skivorna någonsin, i hård konkurrens med bland annat Broder Daniels Forever som var det albumet Håkan medverkade på innan han valde att gå solo och där Mattias Glavå är producent för de båda. 

Håkan åkte taxi rakt in i våra frusna hjärtan när han rimmade arsenik på tanter och tragik, och det oändliga turnerandet började, som skulle leda från svettiga kultförklarade klubben Jazzhuset till mastodonta fotbollsarenan Ullevi drygt ett decennium senare. 

Med högoktaniga tempon och melodiska popslingor behandlar han sorgliga och svartsynta ämnen på samma lekfulla sätt som hans husgudar The Smiths hade gjort på 80-talet, men med en ny ingrediens av bakgrundssång i falsett. Detta medan drogerna florerar på diskoteken där hans dansanta kärlekstörst utspelar sig allt som oftast. Hatkärleken till hemstaden som drar ner honom till botten av ån tar sig form och Håkan ramlar runt som en spårvagn över hela den vackert smutsiga storstaden med mindervärdeskomplex. Han har svårt att hitta någon eller något att leva för.

I bland annat debutsingeln som gav namn åt albumet och som av många räknas som 00-talets bästa poplåt lånar han textrader från Eldkvarn, och detta skulle komma att bli ett av hans mindre uppskattade signum. Vissa hävdade att det var rena låtstölder han sysslade med när han i övrigt också lånade titlar, låttexter och melodier från Bob Dylan, The Beach Boys, T. Rex och TV-spelet Sonic The Hedgehog, medan han försvarade sig med att det var passningar till originalen. Man kan välja att se det på samma sätt som hur samplingar används inom hiphop-genren även om upphovsmännen här inte skrevs ut, och just i fallet med Eldkvarn så kände frontmannen Plura i alla fall bara uppskattning och stolthet över tilltaget och bjöd senare in Håkan till duetter.




I nästa albumspår och sedermera singel tar han med oss på en roadtrip genom den svenska sommaren i en väns bil, för att fly staden och kanske till och med landet. Fansen tog emot låten med öppna armar, den var ett perfekt soundtrack på väg mot festivaler för att campa i lera, och för att få se en viss Timo Räisänen med pottfrisyr agera Håkans högra hand på gitarren på livespelningarna där publiken hela tiden växte.



När vägen ligger öppen för att dra ner på tempot så drar Håkan istället upp det till den maximala hastigheten och ramlar dåliga gatan fram, i ännu en explosiv singel där balkongdörren öppnas upp mot något så oväntat och briljant som en brasiliansk karnevalstämning. Fylla, fest och dans, dans, dans skänker temporär glädje men leder bara till att han ramlar hårdare än förut, och igenkänningsfaktorn är hög för sådana som du och jag. Han beskriver en mörk plats där vi alltid lyckas hamna igen och igen trots att vi har lovat oss själva att aldrig hamna där igen, där kärleken varar högst för en natt och där minnena av den är lika suddiga som resten av kvällen.



När tempot äntligen skruvas ner som en andningspaus på takåsarna i skymningen, så görs det i ännu en singel där han är så trött på flyktiga hångel i klubbköerna och vid bardiskarna att han nu ger bort sig till vem som helst som vill ha honom, bara det ska vara längre än en natt. Eftertänksamheten i ensamheten är som en välbehövlig kontrast i denna ballad där vinden håller tal vid en hamburgerbar vid hemgången. På ett poetiskt sätt beskriver han känslan vi alla har känt ensamma på vägen hem med blicken ut från fönstret på spårvagnen eller bussen, med ångesten och besvikelsen som enda sällskap. Där både livet och vänner slängs bort i frustrationen av att behöva sova ensam i mörkret igen, där hoppet är det sista som överger en. Men sommarnätterna är nu över och det går inte att lura sig själv längre, det kommer att bli en lång vinter igen med The Eagles Desperado på repeat.

Passningarna fungerar som en inblick i Håkans egen musiksmak men kärleken och beundran var som allra tydligast till Morrissey och The Smiths. Innan Håkans mamma Christina själv gjorde musikkarriär kom hon på den här skivan att göra ett gästframträdande när hon upprepar "Men du sover ju, du hör ju inte på" i en passage mellan Vi Två, 17 År och Uppsnärjd I Det Blå som är en passning till outrot till The Smiths låt Rubber Ring där en kvinnoröst upprepar "You are sleeping, you do not want to believe".

Den ungdomliga och naiva inställningen till att livet är en fest blandas upp med den mogna insikten man får dagen efter, då man inser att ingenting bra egentligen händer medan livet rusar förbi oss förlorare som stannat på rummet och ser dagarna gå. Håkan fattade då kanske ingenting om sitt egna liv men som lyssnare så insåg vi att det fanns någon som förstod allt om vårt, och det är beundransvärt hur han lyckades sätta ord på varenda känsla vi trodde vi var ensamma om att känna. Hur skulle man till exempel kunna fånga en dröm när man inte ens kunde få någon sömn? Och hur skulle man kunna trivas med sin spegelbild när man ville förändra allt det fula i den?

Hela skivan är egentligen en uppmaning till att börja leva, men det sägs inte utan dramatik och stesolid där Håkan hänger sig för kärleken. Samban och den romantiska värmen från Brasilien blandas ologiskt men briljant upp med det svenska vintervädret som är tragiskt, och resultatet blir magiskt i Jag Var Bara Inte Gjord För Dessa Dar. Innan fågelkvitter i Vasaparken tar vid där pojkar och flickor går genom kärlekslunden. Håkan vill byta plats med vem som helst av dem på sekunden om han kunde, i denna vackraste kärlekstörstande drivande ballad han någonsin har skrivit.

När Håkan avslutningsvis besjöng Dom Dimmiga Dagarna en sista gång så gjorde han det genom en cover på sin vän och gamla bandkamrat från Broder Daniel, Theodor Jensen, innan Theo själv ens hann ge ut den genom sitt sidoprojekt The Plan. 

Reflekterande så sammanfattade han dagarna och nätterna som bra, galna och oklara, där vänner försvann längs med vägen innan han trallade vidare in i skymningen som också visade sig vara gryningen för Sveriges nu största manliga popartist. Något inte ens spådamen Singoalla i titelspåret kunde ha förutspått.

LÄS OCKSÅ: 42 färska skivor du bör kolla in


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA