x

KLASSIKERN: När tortyr låter som en kärleksförklaring

KLASSIKERN: När tortyr låter som en kärleksförklaring

My Bloody Valentines Loveless fyller idag 30 år. GAFFAs Jim Knutsson skriver om ett shoegaze-mästerverk som satte ett gigantiskt avtryck på musikscenen – och i Alan McGees plånbok.

I februari 1989 gick låtskrivaren Kevin Shields in med resterande bandmedlemmar som överflöd i studion för att spela in i fem dagar. Han ville i princip göra allt själv. De lämnade dock inte inspelningarna förrän i september 1991, mer än ett dussintals studior och några miljoner i utgifter senare. Tanken var nämligen att uppföljaren till debutalbumet skulle ta musiken minst 30 år in i framtiden. Lyssnaren skulle aldrig ha hört något liknande förut. 

Nu, 30 år senare, låter det fortfarande lika fräscht och nyskapande om det brittiska shoegazebandet på skivan som har nått kultstatus, samtidigt som den körde in en stor slägga i sidan av det ofokuserade skeppet som indiebolaget Creation Records var. Allt experimenterande i studion dränerade nämligen det lilla skivbolaget på pengar och bossen Alan McGee skulle behöva sälja ut sig till Sony för att rädda sig ur den ekonomiska knipan och ta sig in till säker mark igen. Så samtidigt som geniet Kevin Shields fick alla att tänka om kring hur man använder gitarren som instrument i början av 90-talet, gjorde även hans samarbetssvårigheter och ständiga missnöje att nästa skiva kom först 22 år senare. Detta när musikgenren inte längre var den hetaste på undergroundscenen eftersom inget annat band hade kunnat överträffa Loveless på alla dessa år. 

Efter ett kort trumintro ryter ljudväggen av tinnitusframkallande gitarrer igång. Du väcks upp ur din vardagliga vakna sömn innan den nästan ohörbara väna, fragmentariska och blygsamma sången från Bilinda Butcher känns som en mjuk silkeslen kudde där den medvetet dränks i ljudbilden. De har växt flera meter musikaliskt sedan debuten, de orädda idéerna är starkare och de vågar gå bortom gränser som anses vara fel, utan att bry sig om vad någon annan ska tycka om deras oförutsägbarhet. De lämnade det grunda vattnet och kastade sig ut i djupet som ingen tidigare hade vågat sig ut i.



Medan musiken ryter ifrån trippar den drömlika och sensuella sången fram på tå som ett perfekt komplement till denna fest av oljud utan refränger. Som bäst lämpad för lyssning på högsta volym i total ensamhet med huvudet och det långa håret tiltande ner mot golvet, medan solen skiner utanför det mörkbelagda rummet. Här är det fritt fram för dig att bli galen av beundran medan det känns som att du ligger under en imaginär rosa himmel där de mörka molnen sakta flyger förbi. Du känner dig levande igen.



Det låter som att hundra gitarrer attackerar samtidigt i en atmosfärisk ring runt dig och medan den hypnotiska musiken är komplex så är låtuppbyggnaderna relativt enkla med catchiga popmelodier, vilket gör att man behåller fokus genom experimenten. Den svävande och abstrakta men samtidigt distinkta sången blir till bara ännu ett instrument istället för huvudfokus, ibland saktas den ned och ibland snabbas den upp. Det är omöjligt att inte bli berörd.



Tänk dig tortyr som en kärleksförklaring, där det låter lika vackert som när glas krossas och musiken skriker medan sången viskar. Det är ett slag i magen. Det känns både smärtsamt och skönt och förvirringen är total, men samtidigt intressant. Du vet aldrig vad som kommer att komma härnäst i all desorientering. Sången är som små andningspauser i all den adrenalinfyllda vårdslösheten – du vet inte om du ska vara rädd eller kyssa tillbaka. Precis när du tror att du har greppat den extrema ljudbilden rör de sig framåt, framåt och framåt för varje själfylld och kreativ ton, som fyller högtalarna med liv och inspiration. Och du vet inte om tårarna som rinner ner längs din kind när du sluter ögonen är för att det är vackert eller för att det smärtar när alla känslor som du har bunkrat upp släpps ut.  

Det är omöjligt att inte älska detta verklighetsförankrade men samtidigt högt flygande ljudlandskap som är äkta till den grad att de inte har tänkt en enda tanke på lyssnaren, skivbolaget eller topplistorna när de skapade det. Samtidigt som Kevin får oss alla att tro på löftet om att detta hjärtskärande verk kommer att döda alla tankar kring hur vi brukade tänka oss musik, blåser han ut en diskant slängkyss som inte kommer långt då vi alla fans och musikkritiker vill ha den. 

Det levande minnet av detta album går inte att jämföra med något annat och det avslutas med en rytmisk låt för ett dansgolv som tiden fortfarande inte har hunnit ikapp, och frågan är om den här skivan någonsin kommer att låta samtida eller alltid vara minst 30 år före nuet vi lever i?

KOLLA IN VÅR STORA CREATION RECORDS-SPECIAL:

INTERVJU MED ALAN MCGEE: “Drogerna var ett högt pris att betala för framgång”

KLASSIKERN: My Bloody Valentines Loveless – "När tortyr låter som en kärleksförklaring"

SKAPELSEBERÄTTELSEN: Rebellen som skapade världens största band – av misstag

KRÖNIKA: Utan Ed Ball inget Creation Records?

LISTA: 8 underskattade Creation Records-släpp – i skuggan av giganterna

INTERVJU MED MY BLOODY VALENTINE: Berättelserna bakom bullret


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA