x

Årets bästa svenska album 2021

Årets bästa svenska album 2021

I år presenterar vi årets bästa album i två listor: en där vi samlar svenska släpp och en där vi samlar utländska. Innan vi drar igång listan vill vi ge lite shine till följande skivor som var ytterst nära att hamna i topp 20:

Monokultur – Ormens Väg, Miljon – Don’t They Know, Stilla Havet – Samtiden Sliter Oss Isär, Molly Sandén – Dom Ska Veta, At The Gates – The Nightmare Of Being, Min Stora Sorg – Light As A Feather, Stiff As A Board, Augustine – Weeks Above The Earth, Ant Wan – Leylas World, Naoko Sakata – Dancing Spirits, Frida Hyvönen – Dream Of Independence

  1. Broder John – Drift

Drift känns framexperimenterad, nyskapande och kreativ. Det är luftig R&B ihop med tankeväckande textrader, samtidigt som flera av låtarna innehåller en massiv bas och tyngre hiphop-beats. Det kan upplevas spretigt, men hela skivan är ändå 100 procent enhetlig – som att följa med i en berättelse. Att lyssna på Drift är som att tanka sinnesfrid och energi. (TN)

  1. Sven Wunder – Natura Morta

Tidigare har Sven Wunder utforskat turkisk psykrock, japansk jazz och libanesisk pop från 60-talet. Med Natura Morta beger han sig in i romantiken. Tidigare element finns fortfarande kvar men Natura Morta är en lite softare modell av det förgångna. Det här är musik som ger en retrovibb, du hör 70-talets filmsoundtracks, du hör TV-serien The Love Boats intro i en annan form. Du hör det mjuka blandas med det medvetna och du har inte hört nåt liknande i år. (DH)

  1. Woesum – Blue Summer

Bakom Woesum hittas en Drain Gang- och Sadboys-kopplad producent. I år albumdebuterade han med Blue Summer och här medverkar också Yung Lean i en låt tillsammans med Ant Wan. Även Bladee och Thaiboy Digital har viktiga roller i ett verk som med hjälp av tydliga trap- och UK Drill-element tar cloudrappen vidare mot ett ibland new age-aktigt och optimistiskt lugn. En eurodans rakt in i 2022 och vidare. (DH)

  1. Dina Ögon – Dina Ögon

Daniel Ögren, Anna Ahnlund, Love Örsan och Christopher Cantillo går sin egen väg. Med Dina Ögon presenteras den mjuka, välproducerade drömmen. Omslaget hintar om innehållet. En stark nostalgisk vibb, en sommar för längesedan. Värmen och svettiga studiosessions som hämtade från Kaliforniens 70-tal. Den solblekta känslan och den Fleetwood Mac-minnande idén att skapa smooth musik som ändå känns. Allt det där finns i Dina Ögon. (DH)

  1. Amason – Galaxy II

Likt ett långkok på spisen har Galaxy II ­– den andra delen av Amasons dubbelalbum – fått puttra och reducera ner för att nå sin fulla potential. Även om vissa låtar upplevs som tydliga stilbrott är Galaxy II i sin helhet ett välutformat album med välskrivna texter och en rik ljudbild. Det bekanta vemodet och den melankoliska kärnan som förknippas med Amason är lika närvarande som alltid. (AL)

  1. José González – Local Valley 

Världen är full av skönhet och smärta precis som José González musik och vi kan bara låtsas förstå universums alla gåtor till tonerna av hans unika och mästerliga fingerspel på den lågmälda akustiska gitarren. Local Valley är ett mjukt och finkänsligt minimalistiskt ljudlandskap. Josés lågmälda och blygsamma men ändå starka och egensinniga röst fungerar som en blinkande och vägledande fyr i mörkret. (JK)

  1. Daniela Rathana – Rathana Club

"Jag fistar folk i öronen med mina budskap". I första intervjun GAFFA gjorde med Daniela Rathana, tidigt 2020, visade hon direkt vem hon var och vad hon vill göra med musiken. Albumdebuten Rathana Club är skapad av en artist som tänker utanför den svenska R&B-boxen. Det är rakt på, det är sex, humor, popeufori och starka ballader. Allt i ett. “Mitt team har lyckats fylla en tom lucka inom svensk musik”, säger hon själv. Jo tack. Välkommen till Rathanas klubb. (DH)

  1. Markus Krunegård – Kemtvätten

Äntligen gör Markus Krunegård rock igen. Ja, kanske inte hård rock, men det är mer och fler gitarrer än på många år. Så när han brakar igång med Rockin’ In A Free World är det en känsla av befrielse och eufori att höra distad röst, brötiga gitarrer och en sångare som inte låtit lika taggad sen hobbyprojektet Hets. Markus Krunegårds Kemtvätten är alltså toppen, om du gillar rocken. (JH)

  1. Horndal – Lake Drinker

Horndal är en begåvad genreförvaltare av det som Entombed en gång i tiden skapade: death’n’roll. Ljudbilden är ljuvlig och tät, vokalerna är riktigt, riktigt bra och ett antal väl valda andningspauser (symfoniska slagverk, akustiska gitarrer, röstsamplingar) förstärker den redan utmärkta dynamiken. När ett band skriver ett album i affekt mot planerna på hemortens exploatering blir det passionerat, äkta, jordnära. (KH)

  1. Fricky – Fricktion

När artisten som redan är en given beståndsdel av Nordens pop-rap vill introducera sig på nytt, låter det som att han ömsar skinn på var och varannan låt samtidigt som han går in för att skapa en både inbjudande och omslutande stämning. Tematiskt rör det sig om att hitta sig själv. Den meditativa berättarrösten som vägleder en genom albumet pratar om självacceptans, stundens vikt och naturens skönhet. (JS)

  1. David Ritschard – Blåbärskungen

Med verklighetsskildringar smittade av såväl ett romantiskt sken som hårdragna sanningar har han bidragit till en renässans för det som kallas ”diskbänksrealism”. Därtill lyckats med att bli sinnebilden för den hammarbyare vi alla vill se, dansandes längs Skanstullsbron i riktning mot Söderstadion. Och stiligt balanserat på den smala lina som utgör svensk countrymusik. Gröna linjens Hank Williams har såväl sväng som berättelser. (EAB)

  1. Sarah Klang – Virgo

Den ledsnase jungfrun i Sverige gör sprudlande pop som är ett fräscht årgångsvin av det bästa från 70-talet men som har öppnats i ett senare och modernare sammanhang. Du känner doften av den amerikanska öknen samtidigt som dualiteten i kärlek står i fokus. En inre kamp mot hjärnspöken utspelar sig medan Sarah Klang trollbinder med sin mest direkta och jordnära musik hittills. (JK)

  1. Tribulation – Where The Gloom Becomes Sound

Det är magiskt, det är mytiskt, det är mystiskt. Tribulation bjuder in till (d)yster dans med sitt femte album, den gotiska stämningen är tät och de skönaste skräcktoner smyger in under skinnet. Redan inledande In Remembrance sänder rysningar utefter ryggraden, begynnelseraderna på svenska gör sitt till, samtidigt som den förförande musiken skickligt slingrar sig runt tankarna. Har man inte sedan tidigare fattat kraften i gothic metal så blir den här uppenbar. (AS) 

  1. Ossler – Regn Av Glas

Pelle Ossler spelar en skånsk storstadsblues som inte låter som någonting annat. Han lyckas på ett helt unikt sätt blanda det där vackra och ömtåliga med gitarrtoner som grävts fram ur iskall, svart skånsk lera. Med Regn Av Glas har Pelle Ossler till slut släppt lös gitarren samtidigt som han omfamnat tystnaden, och troligtvis skrivit sina bästa texter hittills. Att han inte är störst i Sverige är en förbannad skandal. (MS)

  1. Solen – Totalmusik

Det är återigen dags att vältra sig i dessa musikers berörande tonkonst och sjuhelvetes träffande texter om vardaglig ängslan, svidande vemod och djupverkande reflektion. Totalmusik känns mer “studio-unplugged” än tidigare men genererar samma känslor som en olycklig kärlek. Otroligt plågsamt, men samtidigt så oslagbart vackert och starkt att det emotionella självplågeriet plötsligt blir till ett nödvändigt bränsle. (AT)

  1. Wormwood – Arkivet

Arkivet är en dovt svärtad melodisk historia i stilfull extreme metal. Det Arkiv som avses syftar på en sista hälsning, den sista viljan från vår dödligt sargade planet. Där tidigare skivor, inte minst föregående Nattarvet (2019), haft breda stråk av folkmusikton är dessa inslag här mycket mer återhållsamma. Det vinner albumet på och Arkivet är mer musikaliskt sammanhållet. Det här är metal som gör en både upprymd och upprörd. (AS)

  1. Agnes – Magic Still Exists

Det är hela nio år sedan vi sist fick ett Agnes-album och det som nu landar är ett rymdskepp lastat med pumpande disco och pop-perfektion. Kreativt och spirituellt självuttryck där kärlek bländar rädsla likt en discokula är frihetsbudskapet och på Selfmade blir det feministiskt med den slagkraftiga raden ”It takes a woman to be alive”. Magic Still Exists är kort och gott frihetstörstande musik för frisinnade själar. (VL)

  1. Viagra Boys – Welfare Jazz

Stockholmarnas uppföljare till den lysande debuten Street Worms är enligt deras egen utsago mer eftertänksam och reflekterande, men det betyder inte att det är tillrättalagt eller uddlöst. Det är alltjämt en uppdatering av The Stooges brötiga Fun House, med feta basgångar, frenetiska riff, skränig saxofon och Sebastian Murphys utlämnande texter om mänskligt fördärv. Med Welfare Jazz har bandet utvecklats musikaliskt och fått ett ännu större tryck i sin kakofoni. (JH)

  1. Thåström – Dom Som Skiner

Vår störste punkikon blommar på sitt tionde soloalbum ut som en fullfjädrad poet. Musiken är inte så viktig längre. Det är orden som betyder nåt, och framför allt hur han levererar dem. Ingen annan skulle med samma pregnans kunna pratsjunga om att gå ut med soporna, grannens obegripliga tirader eller gilla att lyssna på Sandras 80-talshit Maria Magdalena. Eller lika obehindrat slänga sig med litterära kultfigurer som Bulgakov och Hans Fallada. (JH)

  1. Pascal – Fuck Like A Beast

Förra albumet kom till i klassiska Hansastudion i Berlin, men nu var det dags att gå tillbaka till grunden, spela in hemma, spela in fort. Och det märks, hela skivan andas desperation och frustration. Det är som en rå, öppen dallrande nerv som man knappt vågar röra. Rått, primitivt, skevt och fullständigt, fullständigt underbart. Pascal har på något sätt lyckats att kombinera alla influenser och tidigare plattor i en enorm, frustande, vibrerande koloss till fullängdare.

Ljudet är stort, tungt, totalt överdistat och samtidigt kristallklart och skört, Isaks gitarr är någonstans mellan Rowland S Howard, Kid Congo Powers och Poison Ivy. Den smeker, river, förstör och under stora delar av skivan dominerar den.

Pascal lyssnade på W.A.S.P. för 15 år sen och dansade till Prodigy. De ber Stephen King om hjälp och citerar Blade Runner i en hel låt, men under minnena och nostalgin finns det något som är så oerhört närvarande och nu. Det är en hunger, en ilska och en frustration över livet, kärleken och människor. Och det blir så oerhört starkt när basen mullrar, trummorna dundrar och de skriker ut sina texter medan Isaks gitarr skär sönder himlen. Pascal lyckas med sina korta upprepande textrader att nå direkt in till kärnan, precis som deras musik skalar av fettet och går direkt ner på nerverna.

“Jag ska leva tills jag dör”

(MS)

TOPP 20 + DE TIO BUBBLARNA HITTAS I DEN HÄR SPELLISTAN!

LÄS OCKSÅ: Årets bästa utländska album 2021

Framröstat av: Ernst Adamsson Borg, Daniel Andersson, Jonathan Eklund, Johanna Eriksson, Anders Fridh, Kristofer Hadodo, Janne Hallman, Daniel Horn, Johan Jacobsson Franzén, Jim Knutsson, Ieva Kisieliute, Veronica Larsen, Simon Lundberg, Tilda Norrlin, Jesper Robild, Amelie Schenström, Jonathan Sindihebura, Mathias Skeppstedt, Andreas Trella. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA