x

Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

 1. Wolves In The Throne Room "Celestial lineage"
Esoterisk och naturromantisk musik som talar direkt till själen. Tredje avslutande delen i trilogin om människans förlorade kontakt med naturen är vacker, mörk och rå. Hoppas innerligt att bröderna Weaver överväger sitt beslut att inte lägga ner Wolves In The Throne Room.

2. Graveyard "Hisingen blues"
Ohotad etta fram till september då Göteborgs finaste retrorockare fick se sig slagna på mållinjen. Efter att ha bevittnat flertalet livespelningar i år, visar bandet att de är en akt att räkna med. Svensk retrorocksfanbärare försvinner inte i första taget. Nu vill jag bara se ett internationellt erkännande. Jag har inte råd att förlora mitt vad. 

3. Machine Head "Unto the locust"
Uppföljaren till vad som kallats den bästa thrashplattan genom tiderna. Det är inte lätt att följa upp ett sådant epitet som "The Blackening" fick men Machine Head lyckas genom att inte repetera sig själva och vara än mer emotionellare än tidigare. Här finns både dödsinfluenser, semiballader och riktiga soloutflykter på gitarrerna. Mäktigt.

4. Mastodon "The Hunter"
Mer kommersiellt gångbar utan att vicka en tum på integriteten. "Curl Of The Burl", "The Hunter", "Black Tongue" visar ett Mastodon som vi är vana att se bandet. Den sköna stonermetalen är lite mer polerad och koncepten från tidigare album är borta till förmån för en stor portion lekfullhet. Nu väntar de största arenorna.

5. In Flames "Sounds of a playground fading"
Trots Jesper Strömblads avhopp har In Flames lyckats kombinera det bästa av sina gamla influenser och det nya moderna ljudet. "Fear Is The Weakness" minner om 90-talets Göteborgsscen samtidigt som Anders vänder in och ut på sig själv i låtar som "All For Me" och "Ropes". En stark giv från ett band där många trodde att gitarristens frånvaro var spiken i kistan. 

6. The Black Dahlia Murder "Ritual"
Det enda bandet i den amerikanska vågen av deathcore som är rönjer stora framgångar. Föregångaren "Deflorate" vann mitt hjärta och förärades en andraplats. "Ritual" är inte lika stark men fortfarande en solid platta. Köttig döds möter At The Gates melodier. Ett måste att se live.

7. Pyramido "Salt"
Det svenska sludge/doom-bandet influeras av New Orleans snyggaste heroinister och skäms inte för sig. Eyehategod är en stor del i bandets sound. På "Salt" har Göteborg/Malmö-konstellationen lyckats baka in allt till en egen råbarkad mix. Skönt omslag som vittnar om 70-tales proggera och ett syntinterludium gör inte att Pyramido enkelt kan placeras i ett fack. Ett stort plus för det häftiga bandnamnet.

8. Ulver "Wars of the roses"
Norges största musikaliska export har gått från renodlad norsk rens till ambienta och elektroniska ljudlandskap. Inte lika stark som föregångaren "Shadows Of The Sun" men fortfarande lugn, atmosfärisk och drömsk musik för drönaren.

9. The Devil's Blood "The thousandfold epicentre"
Två tredjedelar av skivan är skön och stark ockult rock i 70-tals andra men mot slutet tappar belgarna fokus. Trots detta erövrar Hin Håle mitt själlösa inre med melodier bortom mänsklig förståelse. 

10. Amebix – Sonic Mass
24 år har gått sedan förra plattan. Amebix har lämnat crustpunken bakom sig och stundtals låter det…akustiskt? Industriellt? Episkt? Majestätiskt i vilket fall och "Knights Of The Sun" är slåss om platsen som min slutgiltiga begravningsvals.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA