x

Årets bästa enligt Özgür Kurtoglu

Årets bästa enligt Özgür Kurtoglu

1. Trash Talk - Awake - SpotifyAwake - EP - Trash Talk

När allt kom omkring och ännu ett jävla år tagit ut sin rätt, efter att årets skivbörda på omkring 250-300 släpp plöjts rakt igenom och lyssnats på igen och igen och igen, var det som sig bör en smått omöjlig uppgift att sätta ihop de traditionsenliga 27 plattor som färgat av sig på de timmar och dagar och veckor och månader som varit 2011. När allt kom omkring blev det de alster som helt och hållet sammanfattar en historia, som är byggda på en idé och en tanke, som finns till för att förmedla ett budskap, som får de högsta platserna och bästa hyllningar, som får hänga med i vinylväskan även när 2012 klockar in. I ett år som kantats av både personliga tragedier och världsliga bedrövelser, ett år där Time Magazine väljer "The Protester" till sin Person of The Year finns bara en värdig kandidat till årets album: Trash Talk. 

Oavsett vad och vilken era av punkens historia de försöker kanalisera är dessa låtar ofrånkomligt skapade av ett band som spikat fast sin ljudprofil mot granitväggar och låst fast den med rävsaxar. De kan snegla mot hardcorens första och finaste Black Flag och Minor Threat, eller mot punkens snyggaste respektive fulaste Ramones och Sex Pistols, och de kan skapa låtar som skulle ta över världen vilket årtionde de än skrevs under. De absolut bästa och högsta lovorden ett band som detta kan få är inte att överösas med förskönade komplimanger baserade kring äldre bands prestationer. Det är det enkla konstaterandet att Trash Talk, oavsett vad de försöker sig på, lyckas fullt ut med sin vision om en pånyttfödd och frenetisk gren av punk, även när de tar sig an legendernas idéer och ljudbilder. Det låter aldrig främmande. Det låter bara som Trash Talk.

När 2012 kommer och världen fortsätter att tröttna på sina ledare och på sina sorger, när folket till slut väljer att slå uppåt och tvinga fram ett uppror, hoppas jag att det är till tonerna av Trash Talk som kungadömen faller och regeringar störtas. Behövs en bomb att slängas in i det vidriga näste SD byggt sig till i vår regering, behövs ett soundtrack till en revolution så finns den här, och den heter påpassligt nog Awake.

2. Thursday - No Devolución - SpotifyNo Devolución - Thursday

No Devolución är det bästa Thursday släppt med stor marginal, trots en katalog byggd på genomgående starka alster, och handlar fullt ut om tillgivenhet. Nästan en timme lång är No Devolución ett album som sammanfattar alla musikstilar New Jersey-bandet tagit sig an. Här ingår över 11 låtar ett perfekt äktenskap – ständigt stegrande post-rock stormar genom lugna vatten för att framföra ett meddelande av hängivenhet: till sig själva, till sina familjer, till sin musik, till sina fans. Släppt på veckan exakt 10 år efter Full Collapse som definierade bandet som "det där bandet" för en hel generation, släppt som förmodligen det allra sista Thursday gör tillsammans, är No Devolución ett ångestfyllt farväl, och en begäran till alla som hängt med på resan att fortsätta tro och vara sanna till sig själva.

3. Glassjaw - Coloring Book

"The Chinese Democracy of the hardcore world". Så har det kommande albumet från Glassjaw beskrivits av hundratals, tusentals rabiata fans som väntat så länge på något nytt från bandet som sades skapa det sista kapitlet i den post-hardcore-trilogi som även inkluderade Refused och At The Drive-In. Worship & Tribute släpptes 2002, det är det senaste albumet Glassjaw har släppt, och en hel ny generation av så kallad punkinspirerad men främst tragikomisk musik har tagit plats sedan dess. De låtar som spelats live under åren förvandlades till Our Color Green (The Singles) och till slut kom då Coloring Book, ett helt nytt EP från Glassjaw med helt nya låtar som skapade för att slita ansiktena av sina fans och lyssnare. Det hårdaste, mest melodiska, mest ondskefulla, mest driva Glassjaw skapat i sin karriär återfinns alla här, och den nio år långa väntan känns med ens som ingenting, ingenting alls.

4. The Roots - undun - SpotifyUndun - The Roots

undun låter som ingenting annat inom hiphop idag, det låter som ingenting annat som skapas överhuvudtaget idag, men låter exakt som, och bara som, ett alster endast The Roots kan komponera. Det kan knappast finnas en större komplimang än det, att till och med när ramarna för längesedan sprängts loss från det de försökt låsa in och komprimera, när varje steg framåt är ett steg till något nytt, så låter det fortfarande som något utan like. Det finns bara ett band som The Roots. Och vi, alla vi som ägnar så stora delar av våra liv åt att hitta någonting vackert i en alltmer betydelselös och jolmig kulturvärld, alla ni som går på konserterna och fortfarande köper skivorna och sjunger med i varje låt, ska alla vara väldigt tacksamma att denna gåva till musiken fortfarande orkar dokumentera sina tankar och tonsätta sina drömmar.

5. Fucked Up - David Comes To Life - SpotifyDavid Comes to Life - Fucked Up

David Comes To Life är inte bara ett konceptalbum om en värld som precis skakats av Thatcherism och den högervind som blev till en orkan inom västvärlden. Det är också en rockopera med ett Fucked up som influeras av The Who, Pink Floyd och David Bowie, samt sina vanliga punkfavoriter. När den ökända sextetten från Toronto 2008 släppte The Chemistry of Common Life förlöstes en kedjereaktion som varade hela vägen fram till 2010 då turnerandet avslutades i förmån för studiotid och som inte bara gav Fucked Up nya supportrar och nya möjligheter men också befäste bandets plats på "the next big thing"-listorna. Efter jobbet som förband till Arcade Fire uppmärksammas Fucked Up oftare och i större sammanhang och för varje dag som passerar. Och när David Comes To Life, detta fullkomligt enastående monster till platta, släpptes eskalerade intresset avsevärt överallt, och välförtjänt.

6. Circle Takes the Square - Decompositions - Vol I. (Chapter 1. Rites of Initiation) - Bandcamp -

I princip inget fan av amerikansk hardcore förväntade sig att något band skulle bränna upp regelboken lika intensivt och instinktivt som Circle Takes The Square gjorde med debutalbumet As The Roots Undo när den släpptes 2004. Det var ett virrvarr av klassisk amerikansk hardcore i The Incredible Hulk-version, uppfödd på New Jersey-screamo och injicerad med snygga riff som efterapade Slayer lika mycket som det ville vara Converge. Att det tog sju år för det lilla bandet från lilla Savannah i Georgia att skapa något nytt är som det är, livet kom tydligen i vägen (även för ett annat band som är högre upp på listan), menar att detta sinnesförvridna och blodpumpande, så fruktansvärt härligt överpretentiösa EP, bara är ett kapitel av ett helt kommande album är ett löfte på att mycket goda saker kommer till alla som väntat så länge under 2012.

7. Bon Iver - Bon Iver - SpotifyBon Iver - Bon Iver

Bon Iver är i sin tur fullvuxet, starkt, stolt och som spritter av livsglädje. Det är en varm titt bakåt i tiden på något som aldrig kommer tillbaka men som alltid kommer vara en del av en själv. Fröet Bon Iver sådde med sin tysta debut är idag ett vackert träd som redan står i full blom, med grenar som växt ut från indie-musikens folk- och pop- och rocklutningar och medgörligt givit plats åt allt som Justin Vernon med sitt band vill att Bon Iver ska vara. Och om Bon Iver är bara en enda sak är det makalöst vackert.

8. Deportees - Islands & Shores - SpotifyIslands & Shores - Deportees

Islands & Shores är precis som det alltid så makalöst förträffliga bandet som skapat det; bristerna, sprickorna i skalet finns där, men är fyllda med en jordnära ödmjukhet och bilder av en evigt pågående romans med musiken som än brinner, intakt efter alla svårigheter. Deportees är en nationalklenod i dess sanna mening, och det är dags för resten av världen att se hur fint Sveriges finaste band är.

9. 65daysofstatic - Silent Running - digital butik

På livealbumet Escape From New York talar någon medlem i 65daysofstatic från Sheffield i ungefär 10 sekunder, tackar The Cure som tagit med bandet på turné och till Madison Square Garden, och öser sedan vidare in en briserande bomb av electronica och instrumental rock. På We Were Exploding Anyway låter bandet som något muterat fram av hela världens växande och blomstrande EDM-scen och DJ-kultur. När Glasgow International Film Festival ringde och bad 65daysofstatic att skriva om soundtracket till scifi-klassikern "Silent Running" växte projektet snabbt till flera spelningar, och sedan en fan-driven inspelningskampanj. Silent Running är bandet i högform, med en befogad filmisk bakgrund att bygga på och fulladdade med elektroniska kaskader att spränga ut i rymden.

10. Explosions In The Sky - Take Care, Take Care, Take Care - SpotifyTake Care, Take Care, Take Care - Explosions In the Sky
 

Det band som spelade på det utsålda och fullsatta Debaser Medis en vinterkylig novemberkväll är ett som föddes ur kontroverserna kring Those Who Tell the Truth Shall Die, Those Who Tell the Truth Shall Live Forever och dess påstådda kopplingar till ett stort blödande amerikanskt sår, som använde The Earth is Not a Cold, Dead Place som plåster och tröst både för sig själva och för alla som ville lyssna och därifrån blev en angelägenhet långt bortom stadsgränserna för hemstaden Austin. Det är ett band som med All of a Sudden I Miss Everyone på det personliga planet hävdade att de var oförändrade och utan större planer för sin musik än att få spela den lite för människor som bryr sig om den, men med musiken tydligt styrde skeppet mot ljusare horisonter och någonting betydligt större. Och nu är det bandet här, och redo. Take Care, Take Care, Take Care är ett steg vidare, mot något större och bättre, mot något mer komplett.

11. Thrice - Major/Minor - SpotifyMajor/Minor (Bonus Version) - Thrice

Så vad finns det kvar att säga om ett band som dekonstruerat varenda främmande monument deras musik skapat på album efter album? Hur förklaras viljan att kväva de massiva ljudkulisser som huserat inuti nämnda monument, skapade för att stå stort och ståtligt och äkta i en musikvärld där trender istället för kreativa tvångstankar bestämmer riktning för banden? Thrice har tagit "fel" steg gång efter gång men därför aldrig behövt oroa sig om att gå i fel riktning. Bandet är än idag det bästa av sitt slag, och så länge viljan att omfamnas av förändring finns kvar kommer Thrice att stå kvar där på toppen av berget de byggt alldeles själva. Om de överlever den tid de nu bestämt att ta ifrån musiken tillsammans kanske, bara kanske, kan musikvärlden få höra exakt hur bra det blir när det bästa bandet post-hardcore-helvetet skapat får göra saker efter helt egna premisser.

12. Shabazz Palaces - Black Up - SpotifyBlack Up (Bonus Track Version) - Shabazz Palaces
 

Shabazz Palaces två första släpp var bägge utsmyckade med arabiska symboler, och namnet talar för sig själv. Och influenserna pekar mer mot Afrika och Mellanöstern, mer mot den amerikanska södern och jazz än mot annan modern hiphop. Men det är ytterligare ett ämne Ishmael Butler stirrar misstänksamt på. – Att påstå att inspiration kom från det ena eller det andra, det är bara billigt. Black Up är en del av mitt liv, det är en spirituell grej som skapades där och då, det intresserar mig inte att prata om vad som skapade det, eftersom jag själv inte vet och, jag har ingen auktoritet att prata om det. 

Och Ishmael Butler är övertygande, bestämd: vill han inte prata om inspirationer eller tanken bakom finns det heller ingen anledning att göra det. Ishmael Butler och hans Shabazz Palaces tänker inte förklara någonting. Black Up med sina jazzutbrott, skruvade samples och aviga beats, får liksom duons namn tala för sig själv.

13. Tom Waits - Bad As Me - SpotifyBad As Me - Tom Waits

När Glitter and Doom Live släpptes 2009 häpnade musikkritiker över att Tom Waits inte bara släppte något nytt (trots att han släppt en fet samling tre år tidigare, trots att det inte fanns något nytt på albumet) men gjorde det efter en bejublad turné som mest liknande en fullkomligt galen cirkus, och att det hela klockade in på 103 hela minuter. När det sedan visade sig att 36 av dessa 103 var något som döpts "Tom Tales", där Tom Waits bara...berättar helt galna saker, klarnade bilden en hel del. Bad As Me fortsätter på det som påbörjades på Orphans: Brawlers, Bawlers & Bastards och som finslipades på konserterna, och är en manisk bluesresa i förarsätet med en av tidernas mest maniska sångare och en av Amerikas bästa, mest whiskydränkta sångförfattare någonsin. 

14. Mogwai - Hardcore Will Never Die, But You Will - SpotifyHardcore Will Never Die But You Will (Music for a Forgotten Future) - Mogwai
 

De rör sig knappt när de dränks i ljus och rök, de fem Glasgow-herrarna som utgör Mogwai. Bandledaren, om kvintetten ens har någon sådan, Stuart Braithwaite är den enda (förutom, självfallet, stadigt bankande trummisen Martin Bulloch) som ger sig hän oljudsvågorna lite då och då, men annars står Mogwai stilla. Det handlar inte om blyghet, bandet har ändå spelat tillsammans i 16 år nu. Och det handlar heller inte om att musiken inte bjuder upp till kroppsliga känsloyttringar, få band i världen spelar lika högt eller med lika knivskarp tyngd som Mogwai gör. Aviga rörelser behövs helt enkelt inte. Hela Hardcore Will Never Die, But You Will lever efter denna premiss. Det är ett album som går från lättsamt uppåt till förkrossande hårt i sekvenser, ett album som andas tungt och exploderar vackert. 

15. Jay-Z & Kanye West - Watch The Throne - SpotifyWatch the Throne (Deluxe Version) - JAY Z & Kanye West

Det roligaste med ett album som Watch The Throne borde vara den absurda mängd talang som trängs på ett utrymme som de flesta inte ens kan tvinga fram för en ynka låt över en hela karriär. Istället har det effektivt blivit alla kommentarer, all idiotisk kritik om att Jay-Z och Kanye West tydligen bara rappar om hur rika de är, eller hur bra de är, eller att de äger det ena och det andra. Det roligaste med Watch The Throne är alltså att människor bitchar om att Jay-Z och Kanye West rappar ungefär på det sätt som de alltid har gjort. På det stora hela är det en rätt patetisk inställning berörande ett album som så tydligt byggs med rätt lösa tyglar för att vara roligt att lyssna på, eftersom det så uppenbart var väldigt roligt att skapa. Årets mest underhållande album, utan tvekan, och väldigt mycket bättre än mycket annan hiphop som släppts i år.

16. Mastodon - The Hunter - SpotifyThe Hunter (Deluxe Version) - Mastodon

Musikaliskt är Mastodon mer spretiga och lynniga på The Hunter än på tidigare album, svängarna kommer skarpare och vassare, och mycket hårdare. Förändringarna i musiken är inte omedelbara, men arbetet där bakom är definitivt annorlunda. Erkända namn som Matt Bayles och Brendan O'Brien har denna gång inte fått plats bakom produktionsstolen. Istället har Mastodon valt att arbeta med en man som varit med och skrivit "In Da Club" för rapparen 50 Cent, men inte för den saken mindre hårt eller aggressivt eller sådär fantasifullt fantastiskt som bara Mastodon verkar kunna vara nuförtiden. The Hunter må vara annorlunda än det som präglat Atlanta-bandets musik tidigare, men det är verkligen och sannerligen ett ytterst bra sätt att vara annorlunda på. 

17. Drake - Take Care - SpotifyTake Care (Deluxe Version) - Drake

Att det är Lil Wayne som är mentor till denna kille, som på sitt andra albums allra första rader i fullständig hybris felaktigt hävdar att han totalägde allt och alla under 2010, råder det på gott och ont ändå inga som helst tvivel om. Men precis som sin chef före honom tillåter Drake att alldeles för oinspirerade moment tar plats på sitt album. För många låtar famlar omkring i blindo för ofta för att tillsammans kunna vara sådär fantastiskt som Drake själv vill tro att hans album är. Och, är det Drake tillsammans med en minst sagt imponerande gästlista skapar på Take Care banbrytande och originellt? Nej, faktiskt inte. Men, sättet han håller sig på, självförtroendet han visar upp, anpassningen till alla olika stämningar och framförandet på albumets bästa låtar är på en nivå många andra inte kan nå i dagsläget, eller överhuvudtaget.

18. Ryan Adams - Ashes & Fire - SpotifyAshes & Fire - Ryan Adams

När Ryan Adams påbörjade höstgrenen av sin Europaturné i oktober menade han över telefon att han inte förstod varför Ashes & Fire sågs som en återkomst, en pånyttfödelse eller ett starkt formbesked. Enligt honom själv har han ju aldrig riktigt varit ur form, han kan åtminstone inte minnas att han varit det, men han var glad att albumet blivit som han önskat. Han var glad för att hans öronproblem sakta börjat lösa sig. Han verkade glad, i största allmänhet, med hur livet är nuförtiden. Han höjde dock rösten för att göra klart att han inte varit överdrivet olycklig, men han gillade hur saker känns 2011. Och han är inte särskilt sen med att framhäva sin oerhörda glädje av att få spela sina låtar på det allra mest nakna sätt möjligt, där publikens andetag hörs nästan lika mycket som när hans fingrar skrapar mot gitarrsträngarna, eller när han trampar på pianopedalerna, exakt som på ett av årets allra bästa, fina, album.

19. Blanck Mass - Blanck Mass - SpotifyBlanck Mass - Blanck Mass

När den maskerade franska electromarodören Danger gjorde ett DJ-set på Debaser Medis i Stockholm inte alldeles för länge sedan avslutade han sin spelning inte med en egen låt, men med Fuck Buttons-mastodonten "Surf Solar", och när Fuck Buttons själva spelade på Strand för något år eller två sedan gjorde de det med sina instrument hängandes ur resväskor. Det var experimentellt inte bara i musiken men även i utförande, då hälften av maskinerna duon slog på var mer eller mindre leksaker som trimmats upp till att spruta oljud åt alla håll. Den ena halvan av duon heter Benjamin Power och släppte i år sitt debutalbum som Blanck Mass, en exkursion som mycket mer lutar sig åt atmosfär än direkta anslag, och låter som en elektronisk flodvåg på samma sätt som huvudsysslan Fuck Buttons gör, men aningen sötare, aningen mjukare.

20. Polinski - Labyrinths - SpotifyLabyrinths - Polinski

Paul Wolinski kallar sig själv Polinski när han skapar tungt synthbaserad electronica. För att han är rolig på ett väldigt göteborgskt sätt, antagligen. Men också för att den musik han döpt Labyrinths enligt honom själv åtminstone inte platsar bland det som hans band 65daysofstatic skapar annars. I ärlighetens namn så är han ändå lite fel ute, då det är tydligt att detta ändå är ett projekt skapat av någon som annars ägnar sina dagar åt att likt ett hardcoreband våldföra sig på instrument för att blanda post-rock med tung electro. Labyrinths är en sorts 80-talshyllning med sina äldre synthslingor men lika mycket en produkt av en uppväxt färgad av filmer som "Silent Running" och "TRON", och låter därefter.

21. Adam Tensta - Scared of the Dark - SpotifyScared of the Dark - Adam Tensta

Med Scared Of The Dark höjer Adam Tensta återigen ribban för svensk hiphop. Albumet är en ständigt svängande resa igenom extraordinärt orkestrerade elektroniska musiklandskap, ibland med fantastiskt fina popmelodier, alltid med perfekt utvalda gästartister och för det mesta med stenhårda electrobeats. Adam Tensta guidar oss, med sitt patenterade lugn, genom historier om förortskravaller, familjeproblem och minnen om en förvirrad barndom. Allt utspelat med Stockholm ständigt där i bakgrunden. Det gör Scared Of The Dark till det viktigaste, och kanske bästa, svenska albumet som släpps 2011.

22. Active Child - You Are All I See - SpotifyYou Are All I See (Deluxe Version) - Active Child

En gång i tiden inte alls längesedan var Vagrant Records ett litet skivbolag oerhört nischat mot poppunk och relaterade, lättsmälta genrer. En gång i tiden var band som Alkaline Trio och Dashboard Confessional, till och med Sveriges egna The (International) Noise Conspiracy, som flaggskepp för ett skivbolag som skötte sig grej lite i det tysta. Idag kan Vagrant skryta med att vara hem till den fantastiska PJ Harvey, och det smått enastående nyförvärvet Pat Grossi. You Are All I See är ett album som är uppvuxet i det elektroniska men som lyfter av ett r&b-tänk förstärkt av harpa och ett dansgung som får Active Child att låta som en kyrkogosse som accepterat Prince som sin personliga frälsare.

23. Katy B - On a Mission - SpotifyOn a Mission - Katy B

Det går inte att motstå pop som bor i mainstreammusikens förlovade land, trots allt. Inte om den låter som det stoff Katy B fick ihop tillsammans med brittiska dubstep-kungligheter som bland andra Benga och Magnetic Man. Precis som Robyn före henne, med sitt för tiden och popvärlden perfekta Body Talk, är On a Mission ett album som spritter av elektroniska ljud och danslåtar som skapade att både förgöra radiostationer, klättra längst upp på topplistor världen över, få dansgolv att skaka lika mycket som dansarna på den, och remixas för att nå ännu längre ut på dansspekrat. 

24. The Weeknd - House of Balloons / Thursday - download1 | download2

Denna plats var reserverad åt den mest eleganta medlemmen av de 61 som kallar sig för Odd Future Wolf Gang Kill Them All, en viss Frank Ocean som gjort flera av årets bästa låtar. Men inget album som består till hälften av rewrites, där en i synnerhet samplar "Hotel California" av alla jävla låtar, kan tyvärr inte hamna på denna årsbästalista (Mr. Ocean vinner istället Årets Låt). Så, 2011 års näst mest spännande nya artister som balanserar någonstans mellan r&b och hiphop men som även han helst kallas för singer/songwriter först och främst får ta plats istället. De två mixtapes Abel Tesfaye släppt i år plockar in från alla möjliga musikstilar och skapar något eget som enklast beskrivs som en bastardunge till R. Kellys minst perversa och mest skeva stunder.

25. Exitmusic - From Silence - SpotifyFrom Silence - EP - Exitmusic

From Silence är en debut-ep som är fyra låtar och 18 minuter kort, alltså ett släpp som ska klara av att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Och det känns som att om detta släpp var ens en enda sekund längre eller kortare skulle denna lilla värld Exitmusic skapat inte vara lika förtrollande. Över fyra låtar, som så tydligt är förankrade i stora gitarrmattor, elektroniskt kryddade trumspår, aviga svängar mellan post-rock och industriella klanger att kopplingarna till influenserna nästan hoppar ur musiken. I och med det skriver Exitmusic vidare på post-rockhistoriens högljutt vackra kapitel och ger det med oerhörd fingertoppskänsla och med noga kontrollerade drömmar om storhet.

26. Florence + The Machine - Ceremonials - Spotify - Ceremonials - Florence + The Machine

På lilla Intiman vid Odenplan i Stockholm, precis bredvid Gustaf Vasa Kyrka, spelade Florence Welch tillsammans med ett relativt musikaliskt naket band och ett ytterst modest arrangemang framför kanske högst ett hundratal personer som lovats något fint och intimt, en promotional evening med en av indievärldens på senare år mest omtyckta och löjligt begåvade artister. Det Florence + The Machine gjorde där och då, med sånger strypta på allt förutom den där utomjordiskt starka rösten och harpa, föranledde ett album som gjorde precis som den ville med gränserna mellan klassisk lagd kammarmusik och r&b-myntad pop, ett av årets allra mest kreativa.

27. Rebecca & Fiona - I Love You, Man! - Spotify - I Love You, Man - Rebecca & Fiona

Sveriges mest spännande DJ-duo tar sig an electropop och ljud farligt nära disco från 80-talet lika lätt som de skapar electro-kryddade house-låtar eller stora trance-refränger med ännu större synthslingor, och får nästan samtliga produktioner att låta sådär typiskt "bigger than life" som är så viktigt för house-musik. Det anmärkningsvärda är inte längre att Rebecca & Fiona vill vara störst, bäst och vackrast, och beter sig därefter. Det är att de nu med I Love You, Man! kan backa upp det fullt ut, med låtar starka nog att rivalisera de allra största inte bara i Sverige, men överhuvudtaget.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA