x

Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

1. OM − Advaitic Songs

På femte studiosläppet visar OM ännu en gång vilka talanger musikerna besitter när Advaitic Songs återuppfinner den orientaliska musiken med långsamma och tunga riff i gränslandet mellan doom och drone, traditionell arabisk folkmusik och psykadelia. Ibland blir musiken så monoton och långsam att reptilhjärnan kickar igång per automatik och ger kroppen ett välbehövligt adrenalinrus. Ibland är basen så tungslående och mörk att du känner den vibrera i själens innersta vrår. Advaitic Songs gör sig bäst i en fet ljudanläggning och i ett harmoniskt tillstånd. Med minimalistisk precision har OM lyckats berika mitt liv i år och gett mig en spirituell resa som ingen religion någonsin skulle kunna lyckas med. 

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/3uF3x_MBEa4" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

2. Mgła − With Hearts Towards None

Det är inte den musikaliska innovationen som gör polska Mgłas black metal så bra utan faktumet att de med tämligen enkla medel nästan lyckas trollbinda lyssnaren med ett album som vågar gå ifrån den rådande normen med rens och blastbeats. Repetitiva och hypnotiserande riff gör With Hearts Toward None till ett album som försatt mig i trans under större delen av året. Detta kommer bli en milstolpe inom genren! 

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/QcqC4jtrR9Y" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

3. Neurosis − Honor Found In Decay

På tionde fullängdaren må tempot ha saktats ner och musiken är inte lika brutal som på Given To The Rising. Om det är ett tecken på att Neurosis - efter 27 år i scenen - börjar bli gamla eller bara bekväma med sin tillvaro låter jag vara osagt. Honor Found In Decay störtdyker ner i temat om att allt runt oss slutar i förruttnelse. Det är inte lika hårtslående och tungt längre. Ledorden är dynamik och en organisk ljudbild där Neurosis visar på 'less is more' inte bara är en klyscha som artister slänger sig med på ålderns höst.

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/ehhu6-Z0Fd0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

4. Katatonia − Dead End Kings

Trots en något kreativ svacka kring Night Is The New Day lyckas Katatonia knyta ihop säcken med sitt förflutna och de senaste årens experimentella utsvävningar. Dead End Kings ter sig som en mer logisk uppföljare till 2006 års fantastiska The Great Cold Distance. Jonas P. Renkse har aldrig haft en mer hjärtskärande stämma än här och de progressiva elementen bidrar till en platta som man konstant kan återkomma till och upptäcka något nytt på. Vemod och hopplöshet har aldrig låtit vackrare än när Katatonia låter tomheten och desperationen vara i centrum.

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/cCVL8tX-J8Q" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

5. Converge − All We Love We Leave Behind

Den Mastodonmeckiga hardcore som Converge levererat på skiva har på All We Love We Leave Behind blivit lite mer lättillgänglig. Bandet som aldrig kan sluta rosas av kritiker levererar mer av allt. Det är noga kontrollerad ilska i Jacob Bannons röst och Kurt Ballous utflippade riffmatta över hela plattan men aldrig någonsin så att det kokar över. Stundtals blir det lite mer emotionellt (Aimless Arrow och Coral Blue) men annars är det samma hederliga rens som tidigare, bara än mer kvalitativt. 

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/kiALoVqzAVo" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

6. Gaza − No Absolutes In Human Suffering

Ibland räcker det bara att ta det laddade namnet på en kustremsa, göra det till sitt och blicka utanför fönstret och beskåda vansinnet för att musiken ska låta lika brutal som Gaza vill göra gällande på No Absolutes In Human Suffering. Den aritmetiska och sludge'iga hardcore Gaza spelar våldtar alla fem sinnena. Vad som först enbart kan urskiljas som okontrollerat kaos visar sig efter några genomlyssningar vara noggrant uträknad pamflettpolitisk samhällskritik. Om världens alla folkmord skulle tonsättas, skulle det låta som No Absolutes In Human Suffering.

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/O3xFXkHK74Y" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

7. Graveyard − Lights Out

Graveyard lyckades kamma hem både GAFFA-Priset och en Grammis för Hisingen Blues förra året. Lights Out har inte hajpas lika hårt när Graveyard nu blivit ett household name kvaliteten består. Med emotionella anslag i fokus samt en kontrollerad ilska visar göteborgarna att man fortfarande kan göra vacker arbetsklassmusik utan att behöva stampa gasen i botten och vråla. Lights Out är lika mycket avkopplande musik för de där lugnare stunderna som en vänstervriden knytnäve i ansiktet på borgarnas styre. 

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/k8jqUHYiSl0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

8. Witchcraft − Legend

Sverige kan stoltsera med en många bra band i det yttersta toppskiktet av alla artister som släppt album i år, även om det inte enbart handlar om att blicka tillbaka till 70-talets rökiga era. Med Legend visar Witchcraft varför svenska band lyckas hylla en svunnen epok utan att det blir nostalgi av det hela. På detta fjärde opus vill jag hylla ett band som äntligen lyckats på alla plan. Legend är ett smörgåsbord av kaxighet, punkig attityd och musikalisk briljans.

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/njeD-Id3hhc" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

9. High On Fire − De Vermis Mysteriis

High On Fire lyckas återigen att leverera ett os av Black Sabbath-doomiga riff och primal 80-talsthrash och som lämnar en dimridå av jazztobak som försvinner långt efter att de sista tonerna av avslutaren Warhorn mynnat ut. De Vermis Mysteriis är krossande svängigt och precis lagom skitigt.

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/fq1gb50iobU" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

10.Turbonegro − Sexual Harassment

Ut med det gamla, in med det nya. Tony Sylvester (aka The Duke Of Nothing) har en mörkare stämma och musiken har stämts ner några tonarter. Resultatet är en skitigare och mer punkig ljudbild än på länge i Sexual Harrasment. Det är dock lika mycket denim som nihilism som Tom Of Finland'esk homoerotik. Hank Von Helvete är inte saknad! 

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/fULE06vaDxA" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

11. Pg.lost − Key

Mellan himmel och helvete. Och mer därtill. Där någonstans befinner sig Pg.Lost. Det är lika mycket skramlande och bottentung metal som post-rock och hardcore. När du precis känner hur Key tynger ner dig mot havets botten kommer de rena gitarrerna och den lugna atmosfären som en räddande arm och drar upp dig ur vattnet. Key är en resa mellan högt och lågt, becksvart mörker och ljus och är menad att ta dig runt i ditt inre. 

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/ghddmDLKx6Y" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

12. Pig Destroyer − Book Burner

Inte sedan Nasums glansdagar har grindcore låtit så här urflippat och förbannat. Pig Destroyer återvänder efter fem år och tar vid där Phantom Limb slutade. Book Burner är minst lika vriden och sinnessjuk som föregångaren. Största skillnaden är att det politiska budskapet tonats ner och att produktionen är klarare än tidigare. Råheten? Den har inte bandet vickat på en tum.

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/d6dycCqqZS0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

13. Baroness − Yellow & Green

Det tog mig ända till årets dubbelalbum - och en svår bussolycka som bandet råkade ut för - innan jag verkligen började inse att världen faktiskt hade varit fattigare utan Baroness medverkan i scenen. För tio år sedan var det buskig sludge men med åren har bandet förfinat sin estetik. Nu är vi framme vid Yellow & Green; 18 spår och 75 minuter musik som spänner från progressiv rock till heavy metal, från psykadelia till atmosfäriskt lugn, från rak poprock till meckig post-rock. 

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/4V0N1x675FQ" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

14. Napalm Death − Utilitarian

Det tog inte lång tid för mig att förstå att jag verkligen skulle tycka om Utilitarian. Länge stod det femtonde albumet från grindcore-pionjärerna i topp som ett av de starkaste albumen som släppts under 2012. Från eran då de körde mer döds men även det typiska galna renset; här finns det mesta som gjort att Napalm Death härdat ut i snart 30 år i branschen. 

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/el5ewJxBASo" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

15. Marduk − Serpent Sermon

Initialt en besvikelse. Sedan besvikelse igen och ytterligare mer besvikelse. Efter ett halvår och nästintill sondmatning av Serpent Sermon fastnade plattan på mig. Förväntningarna efter fenomenala experiment-plattan Wormwood var höga och skylls enbart på undertecknad. Marduk är inte i sitt esse och visst känns formeln igen men till slut blev det ändå ruskigt bra.

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/EUWOqr_AJvI" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

16. Testament − The Dark Roots Of Earth

Byt ut tre av banden i The Big Four mot Bay Area-thrashens perifera akter. Det finns så många bättre band som fått stå i skuggan av Metallica, Megadeth och Anthrax. Band som enbart blivit parodier på sig själva på ålderns höst och pissar på sitt egna musikaliska arv. Medan de banden ovärdigt dör ut har Testament alltid stått som lillebrorsan vid sidan av och kört sitt race. Visst, musikaliska svackor har vunnits även hos Chuck Billy och hans manskap men det är petitesser. På The Dark Roots Of Earth låter Testament sig likt.

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/DtP6Brv6CCM" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

17. Propagandhi − Failed States

Kanadensarna fortsätter att tänja på gränserna. Vad som först var skatepunk är något mer sofistikerad musikalisk punkattack. Hitsen står inte ut lika mycket som på Supporting Caste men Propagandhi fortsätter att leverera sin verbala attack på samhället på sitt sätt och ingen annans. Lyssna bara på den pampiga avslutaren Duplicate Keys Icaro (An Interim Report).

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/wGf8vrXhFQY" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

18. Black Breath − Sentenced To Life

I trendcykeln av band som återvinner Stockholmsdödsen ånyo står Black Breath stadigt på tronen. Jänkarna är det enda band du behöver ha veta om ifall du vill höra hur Entombed skulle låta 2012 om de hade lånat Kurt Ballous Godcity Studio och haft en än mer punkig och skitig attityd. Och mer skägg. 

<iframe width="560" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/g74LSUiVyf8" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

19. This Gift Is A Curse − I, Gvilt Bearer

Meckig hardcore möter krossande sludge möter black metal-ondska. Detta är så nihilistiskt förjävligt och förkrossande brutalt som musik kan bli att jag aldrig klarat mig igenom I, Guilt Bearer i mer än små doser. Jag utmanar valfri person på en genomlyssning i enbart ett rum med fyra kala betongväggar. Försten att tappa förståndet förlorar!

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/dzEX1YXRE3Y" frameborder="0" allowfullscreen></iframe> 

20. Imperial State Electric − Pop War

Du behöver inte sörja The Hellacopters. Nicke Anders fortsätter att verka med oförminskad kreativitet och skaparglädje. Imperial State Electric luktar inte lika mycket diesel som musikerns tidigare band men den där rock n' roll-ådran finns fortfarande kvar. Pop War är lika mycket glam som i Kiss och The Sweet som Chuck Berrys rockande. Och minst lika punkigt som 70-talet! 

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/H0-xeilFg0E" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA