x

Årets album 2012

Årets album 2012

30. Terrible Feelings – Shadows

(Double Sun)

Med tre riktigt bra sjutummare och ett gäng turnésvängar både runt om i Sverige och ute i Europa bakom sig blev det läge att albumdebutera för de svenska punkrockarna. Vilken debut sedan! Shadows är ett homogent album med en svindlande hög lägstanivå. Faktum är att Shadows inte innehåller en enda dålig låt. Och den svenska punkscenen brinner vidare.

29. Graveyard – Lights Out

(Nuclear Blast)

Det bestående intrycket av albumet är att de emotionella anslagen står mer i fokus än tidigare. I överlag har det rökiga och svängiga drivet fått stå tillbaka något till förmån för de lite mer bluesigare influenserna och lugnare taktarterna. Men Graveyard vore inte Graveyard om inte för det dansanta och pisksnärtsflörtande svänget. Värdig uppföljare till Hisingen Blues.

28. Jessie Ware – Devotion

(Universal)

Devotion är ett väl valt namn till denna debut, för det är precis vad som är storheten i Jessie Wares sång: hängivenheten. Hon håller ideligen koncentrationen uppe och låter inte någon lättja eller nonchalans ta över ens en nanosekund. En mer stabil och helgjuten skiva än Devotion får man leta efter.

27. John Talabot – Fin

(Permanent Vacation)

Även om det här må vara Talabots debut är han långt ifrån en nykomling. Dansproducenten har sedan mitten av 2000-talet gäckat Barcelonas scen med ytterst melodisk techno. Nuförtiden handlar det emellertid om att så gott det går blanda deep house med disco och samtidigt flörta in sig hos dem som faller pladask för varm solnedgångstechno.

26. Twin Shadow – Confess

(4AD)

Twin Shadows andra album öppnar upp ett popuniversum baserat på vida gester och ett känsloregister som bräcker samtliga high school-filmer signerat John Hughes. George Lewis Jr. har inga problem med att blotta sina känslor till skrikande 80-talsgitarrer, The Police-influenser eller tårdrypande powerballader. Och det är denna oräddhet som fängslar.

25. Michael Kiwanuka – Home Again

(Polydor)

Receptet är genialiskt i all sin enkelhet. Jazzens lekfulla, fjäderlätta arrangemang i flöjter och stråk, soulens puls och folkens närvaro, allt i en behaglig ljudbild där inget tycks forcerat eller konstlat. Michael Kiwanuka sjunger anspråkslöst, men med musikalisk fingertoppskänsla, som så många oförglömliga soulröster före honom.

24. Mgła – With Hearts Toward None

(Northern Heritage)

Polens metalstolthet Mgla (dimma på polska) önskar livet ur allt och alla. Det är musik ur den rena kompromisslösa skolan. Inga överraskningar, men så hårt, så in i helvete förbannat att man kippar efter andan. Är man i år bara ute efter ett praktverk som bär på mörkast möjliga metal bör man rikta öronen mot Mgla.

23. Django Django – Django Django

(Because Music)

Det handlar om nutiden, om att vi i ett lika saligt som osaligt informationsflöde får till oss precis allt hela tiden. Genrer är numera till för att brytas. Låt oss kalla musiken psykedelisk, men låt oss inte börja svamla om några roliga svampar. Det här gänget tar nämligen tankarna bakom musiken på för stort allvar för att det ska gå om intet i lössläppt flum.

22. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It

(Matador)

Mike Hadreas sjunger ärligt men aldrig självömkande om mycket som gör ont, men det är berättelserna om gaysex och att känna ett sting av skam när man håller varandra i handen som kväver allra mest. En skiva att inspireras av för själva mänskligheten. Annan musik förvandlas, faktiskt, till trivialiteter runt detta.

21. Beach House – Bloom

(Bella Union)

Bloom är i det närmsta en ren definition av vad ljuv och ljuvlig musik är, hur det ska låta och hur det ska kännas. Även på sitt fjärde album lyckas duon från Baltimore med sin musik förnimma något som passar lika bra under skinande sommarsol som under blåsiga höstskurar, finnas där som en anledning till att le både för nyförälskade och för de som är fast i saknad. 

20. Mando Diao – Infruset

(Columbia)

Ett lätt punkigt anslag, ett gammalt piano och Gustaf Frödings texter. Allt detta och mycket till utgör grunden till Infruset. Det är ett risktagande, att våga sjunga på svenska och att dessutom göra det så avskalat som Mando Diao gjort. Hela skivan sköljer över en som en insikt, som en nostalgitripp till ett sommarlov som runnit en mellan fingrarna.

19. Flying Lotus – Until The Quiet Comes

(Warp)

Flying Lotus skapar musik som är uppfunnen för att vara någonting som ska krypa i kroppen på dess lyssnare, det närmsta maskiner och programmering kan komma att förnimma mänsklig och traditionellt instrumental värme, som efterliknar jazzkonsten i hela dess essens men är starkt rubbad och påverkad av 2000-talets höghastighetsliv.

18. Dirty Projectors – Swing Lo Magellan

(Domino)

Den här gången har Dirty Projectors ständigt inneboende värme växt sig starkare än tidigare. Det har till viss del att göra med att Dave Longstreths texter, som han lovat ska vara mer personliga this time around, verkar kretsa kring kärlek. Och det är som att det har smittat av sig på musiken. Swing Lo Magellan är deras mest direkta och jämnaste utgåva hittills.

17. El Perro Del Mar – Pale Fire

(Ingrid)

Att kalla Pale Fire för en logisk uppföljare till hyllade minialbumet Love Is Not Pop är en alltför simpel analys. Pale Fire är ett mer personligt och dystopiskt popmästerverk. Dagens El Perro Del Mar låter mer som en samtidskompott baserad på dub, house och hiphop – befriat från kaxig attityd och stora gester. Allt nedsvärtat av en sakral domedagsstämning.

16. Andy Stott – Luxury Problems

(Modern Love)

Idag kännetecknas Stotts musik av sinnessjukt hårt kompresserade trummor, trumloopar som trasats sönder i effektkedjor och basgångar som verkar bestå av samplade jordskalv. I teorin gör han alltså allt fel, men resultatet är likväl fullkomligt magiskt. Det låter skitkonstigt. Och det låter fantastiskt. Luxury Problems är årets mest unika och absolut bästa album.

15. Propagandhi – Failed States

(Epitaph)

Propagandhi startade samtidigt med otaliga andra skatepunkband men stack snabbt ut från mängden. För varje ny giv har de transformerats mot någonting anna och fortsätter att tänja på genren och leverera nya ambitiösa uttryck för sitt anti-fascistiska, djurvänliga, feministiska och gaypositiva manifest, inte sällan genom att armera kulorna med allt mer metal.

14. Swans – The Seer

(Young Gods)

Det verkar handla väldigt mycket om hypnos och musikaliska extaser. Swans manglar på med ett ackord i evighet tills man är totalt hypnotiserad och överkörd. The Seer är en fullpackad, klaustrofobisk, manglande och suggestiv best till skiva som ännu en gång bevisar Swans storhet och en gång för alla cementerar att bandet aldrig kommer att spelas på radion.

13. Hot Chip – In Our Heads

(Domino)

Trots inspelning på Kraftwerk-producenten Conny Planks mixerbord och byte av både skivbolag och studio, menar Hot Chip själva att deras femte skiva inte bär med sig någon vild överraskning. Inga konstigheter – bara Hot Chip. Och precis som kvintetten påstår är In Our Heads ytterligare ett steg ut på det dansgolv där man för två år sedan satte ribban med One Life Stand.

12. Cat Power – Sun

(Matador)

Redan på låten Free från 2003 års You Are Free kunde lyssnaren höra en enkel trummaskin men här gör sig Chan Marshall av med minimalismen för att ersätta den med en helt ny botten av elektroniska toner och visar fram sitt mest upbeat och till höres optimistiska album hittills, även om bluesen ofta finns där, inbäddad i ljudbilden och texten.

11.Thåström – Beväpna Dig Med Vingar

(Razzia)

Beväpna Dig Med Vingar förenar flera av de uttryck Thåström tidigare utforskat. Trummorna har en monoton och industriell karaktär. Melodierna lutar åt pop-musiken, medan de distade gitarrerna drar i en annan riktning, och de avskalade, nakna arrangemangen i en tredje. En skiva omöjlig att värja sig emot vare sig du är inbiten Pimme-lyssnare eller rookie.

10. Wild Nothing – Nocturne

(Bella Union)

Nocturne låter som en skiva där tyglarna stramats åt, inte på ett negativt sätt, men de nya låtarna har mer av en studioaura över sig. Ljudet är krispigare, mer polerat. Drömkänslan finns dock kvar och stämningen är fortfarande svävande, mer eller mindre astral i sitt framförande och det finns oändligt med rymd i ljudbilden.

9. Lorentz & Sakarias – Himlen Är Som Mörkast När Natten Lyser Starkast

(Baseline)

Himlen Är Som Mörkast När Stjärnorna Lyser Starkast är nästan våldsamt mörk men rapduon har en så trygg berättarstil att skivan mycket väl kan vara ens bäste vän när sista tuben rullar hem. Tonen passar perfekt i natten, beatsen tassar fram med precision och melodierna glittrar som de sista solstrålarna mot vattenytan.

8. Kendrick Lamar – Good Kid, M.A.A.D City

(Universal)

Kendrick Lamar har hittills representerat det alternativa och raffinerade råa. Med sofistikerade medel har han i sina tidigare projekt vitaliserat rappen och bitvis visat upp en futuristisk indie-hiphop. På sitt första major label-släpp tar han hjälp av de största. Men i slutändan är det Lamar som triumferar med sitt egensinniga och unika uttryck.

7. The Raveonettes – Observator

(Universal)

Kombinationen jangliga gitarrer, drunknande sol, den klassiska disten och reverben tillsammans med hederlig dansk dödsångest i Los Angeles har aldrig fungerat bättre för The Raveonettes. Det är popmusik av den absolut högsta klassen. Popmusik som borde vara alla angelägen. Popmusik att dö för.

6. Neurosis – Honor Found In Decay

(Neurot)

En ny Neurosis-skiva är alltid en stor händelse, dels för att de kommer så sällan, dels för att det är lite av ett maratonlopp att ta sig igenom dem. Metalveteranerna bjuder här återigen på en kamp mellan folkmusik, ambient, metal, punk och progg. Sju låtar på en timme. Musik uppbackad av producenten Steve Albini med allt vad det innebär.

5. First Aid Kit – The Lion's Roar

(Wichita)

Steget från hemmastudion i tonårsrummet till en inspelningsstudio i Omaha med självaste Mike Mogis vid spakarna kan tyckas långt, men för First Aid Kit kan det inte bli mer självklart. Inför uppföljaren har de musikaliska omgivningarna fått växa till sig, på såväl bredden som höjden. The Lion's Roar är precis rätt väg att vandra för systrarna Söderberg.

4. Grimes – Visions

(4AD)

Kandensiska Claire Boucher pumpar ut noggrant konstigt konstruerade danslåtar som kräver mycket men ger desto mer. Det är spöklig musik utan att för den delen luta sig överdrivet mycket mot något mörker eller dysterhet och det hela kontrolleras av en musiker och sångare som bevisligen inte räds några som helst musikaliska utmaningar.

3. Frank Ocean – Channel Orange

(Def Jam)

Frank Ocean har på Channel Orange öppnat upp slussarna och låtit störtfloden rasa på sitt speciella hiphopfödda sätt, med fötterna stadigt planterade i sina vänner och kollegors rim-mönster och en fast blick riktad mot soul i alla dess former, i oändliga mängder och nyandliga skepnader, i den modernaste och mest uppdaterade av tappningar. 

2. Tame Impala – Lonerism

(Modular)

Tame Impalas andragiv framstår med sina tekniker som ett oöverskådligt nöjesfält, men kompresseras samman av en hårt hållen psykedelisk formel. Det påminner lite om Bradford Cox låtskrivande på 2010 års Halycon Digest, men frågan är om någon har förvaltat ett arv av detta slag så väl sedan Bobby Gillespie på 90-talet började intressera sig för Stones.

1. Anna von Hausswolff – Ceremony

(Kning Disk)

Den ädlaste konsten utmanar sinnet, får hjärnan att spinna vidare och låter vår annars så uppdämda fantasi sväva fritt. Ceremony bär på ett helt universum. Vi kan kalla det mer än musik även om verket i slutändan vilar på handklapp, ambienta gitarrkulisser, Annas starka stämma och mässande kyrkorgel.

Ceremony är som en nattvard för de ofrälsta. För gestalterna som springer från skugga till skugga. För de som tror sig finna trygghet i ovissheten. Man hör ekon av pompös death metal och postrock, men slutligen landar musiken i ett välutsmyckat poplandskap. Lika tung som hypnotiserande böljar Ceremony fram med ett tydligt tema.

Anna von Hausswolff har påbörjat sitt nästa steg och leder lyssnaren in i framtiden med hjälp av uråldriga instrument. Precis så skapar man ett modernt mästerverk.

Lyssna på så gott som alla album på Spotify.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA