"De två första låtarna är en kamp"

"De två första låtarna är en kamp"

Hur förändras din musik när den framförs live?
− Den förenklas, vi arrangerar om allt så att den fungerar. Det blir som nya låtar. Det är bara jag och tre musiker, annars skulle vi behöva kanske 20 personer för att få fram alla små nyanser som du kan höra på albumet. Men det är också en del av det här som är roligt, att musiken förändras. Musiken förändras till något nytt vilket är spännande eftersom jag levt väldigt länge med albumet. Det blir som en nytändning.

Vad kan publiken förvänta sig av konserterna?
− Jag vill försöka förmedla en verklighetsflykt till en varm, mjuk plats. Det kan väl behövas just nu? Det är en förhoppning jag har, men om jag lyckas är upp till betraktarens ögon och öron. Men jag vet inte om det är en bra grej, förväntningar. Helst ska man nog inte ha några utan se vart saker tar en. Det är dock väldigt viktigt för mig att känna att jag kan nå så många sinnen som möjligt när jag spelar. 

Hur märker man av det på dina spelningar?
− Ofta har jag rökelse eller någon sorts doft, visuals tillsammans med musiken. Jag har gjort film till som är specialgjord till spelningarna i Sverige. Det är material från Hawaii och sen andra saker jag samlat ihop. Det är ett projekt att få ihop allting men det är en fantastisk känsla när allt faktiskt går ihop! Nästan som magi skulle jag vilja påstå. Musikermässigt så har jag ett nytt band nu inför Sverige-turnen, det blir att börja om från början med rep och arrangemang, vilket är väldigt mycket jobb och kan kännas lite osäkert. Men det verkar lovande så här långt.

Vad förväntar du dig av publiken?
− Det jag hoppas på är en ödmjukhet. Jag är alltid så trevande på scen innan jag känner mig varm i kläderna så jag hoppas på lite tålamod. Och nyfikenhet. Jag vill gärna att de dansar lite eller rör på sig. Eller att de visar varandra hur mycket de tycker om varandra. Det är inspirerande för mig. Nu är den jag älskar så långt borta och musiken handlar om att rikta musiken till dem som lyssnar just då. Hela nya albumet handlar om en person och det kommer nog lysa igenom.

Du kommer precis från en Amerika-turné. Hur är det att spela i Sverige vs. USA?
− Jag har en annan nervositet inför att uppträda i Sverige, det är ju liksom hemmaplan. Det handlar om att komma hem och det betyder så mycket för mig, vad en svensk publik tycker, det kanske låter konstigt men det ligger mig så nära hjärtat. Det är en ärlig kritik att få höra vad svenska folket tycker. Det lägger mer press på mig känner jag. Sen är turnerandet inget jag egentligen vill göra, det är ett nödvändigt ont. Det är något man förväntas göra som artist. Jag försöker alltid gömma mig från det men det kommer alltid ikapp mig, haha. Ibland är det även svårt att säga nej. Och sen behöver jag ju sälja skivor.

Vad finns med på din rider?
− Den är ganska tråkig, det vanliga. Kaffe och vatten och öl och vin och sådant där. Men nu i Sverige vill jag ha Marabou med frukt och mandel för det kan jag inte få tag på i LA. Nu när jag bor halva tiden i USA och halva tiden här så är det en av de saker jag saknar förutom min familj och vänner förstås. Och så saknar jag filmjölk. Det står på mammas rider, det fixar hon.

Vad gör du när du går av scenen?
− Jag måste sätta mig ned någonstans och bara samla ihop mig själv igen. Hitta tillbaka till mig själv på något sätt för man har spritt ut sig själv mentalt på hela scenen, öppnat upp sig på ett sätt. Jag är väldigt nervös innan spelningar, det är nästan outhärdligt. Just tio minuter innan jag går på ungefär, det är det värsta jag vet. De två första låtarna är en kamp men efter det kan jag oftast känna att jag har publiken på min sida.

Se Taken By Trees på följande platser:

12 december - Stockholm - Södra Teatern 
13 december - Malmö - Inkonst 
15 december - Göteborg - Stadsteaterns Foajébar

Köp biljetter via GAFFA.se/live


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA