x

Med hela världen som spelplan

Med hela världen som spelplan

Jag inbillar mig att Jocke Berg sänker volymen på bilstereon när han hör att jag ringer. Att han fram till dess har bankat på ratten och sjungit högt till bandets nya platta. Det är inte enbart en rockromantisk bild, det är också en högst realistisk scen som har utspelat sig på många vägar i Sverige. Jocke i Hardcore Superstar passar på att höra sig själv i bilen. När vi pratar är det dock tyst och lättare att se honom som en genomsnittlig bilförare med telefonen klämd mellan örat och axeln. På ett sätt skiljer sig han från mängden: ingen stress i tonfallet, inget som indikerar att han distraheras av trafiken. Jag säger att det måste vara mäktigt att köra runt till sin egen röst.

– Ja men det blir jobbigt när någon känner igen mig. Om jag stannar vid ett rödljus och sjunger som fan så kan de stirra på mig som en jävla idiot.

Med Randy Staub bakom mixerbordet

När åttonde fullängdaren strömmar genom högtalarna är det just ljudet som sticker ut. Jocke beskriver det som mer pompöst än vanligt. Han tillägger "amerikanskt" men ändrar sig snabbt.

– Utan det där amerikanska radiolagret.

Mannen bakom mixerbordet heter Randy Staub. Innan kommande C'mon Take On Me har han även mixat Metallicas svarta album och Dr Feelgood av Mötley Crüe. Man behöver ingen examen i musikhistoria för att se vissa samband mellan dessa två band, och förstå att Hardcore Superstar till viss del inspirerats av dem. Men att få närkontakt med en husgud resulterar inte nödvändigtvis i omedelbar succé. Tvärtom.

– Första mixen vi hörde gjorde oss väldigt missnöjda. Vi skickade ett mejl där vi sa att detta inte alls är vad vi vill ha. Assistenten svarade: ring upp Randy med en gång. Han undrade vad vi ville ha egentligen. "Det är det här som gäller" sa han, "det här är amerikansk radio". Men vi ville inte ha amerikansk radio. Vi hade lyssnat på Metallicas första och Dr Feelgood och ville ha det soundet. "Åh fan, det kan jag ju", sa han. Det blev nog roligare för honom också då, när han fattade vad vi ville.

I övrigt går skivan att beskriva som en typisk Hardcore Superstar-platta. Varken mycket mer eller mindre. Jocke instämmer och väntar sig ett gott mottagande. Texterna har gett upphov till debatt förut och riskerar att göra det igen. Det är inte avsiktligt, menar han. Ambitionen har aldrig varit annan än att berätta om vad de ser.

– Vi skulle aldrig kunna skriva om drakar,demoner eller riddare. Vi spelar sleazerock och skriver om det som händer oss. Lyssnaren får tolka hur de vill, men man ska komma ihåg att vi ofta använder en ganska svart ironi. På turné träffar vi massa kul folk som ger idéer, det är sånt som alla kan relatera till det.

Alla kan väl inte relatera till turnélivet?

– Nej men de flesta kan relatera till att festa och dricka för mycket på någon klubb.

Om det är något fansen kan vända sig emot så gissar han på de grungeinfluerade partierna. Om han nu måste välja något.

– Just nu är vi så jävla nöjda att vi skiter i vad recensenterna skriver. Dagen innan kommer jag lik förbannat bli nervös. Man har lagt ner så mycket hjärta och själ i det så jag vill att alla ska gilla det.

Vilket tar hårdast då, bra eller dåliga ord?

– Både och. Väldigt bra mottagande kan göra mig helt överkänslig. Det dåliga gör mig mest sur och arg. Då har de inte fattat. Det är en barnslig sak, typiskt musiker att låtsas skita i åsikter och ändå ta till sig alltihop.

Ny världsturné väntar

I och med släppet ska de ut på turné. Igen. Jockes lugna röst i bilen är signifikativ. Han har gjort detta för. Han åker genom Sverige och vidare. Först läser jag fel och tror att de ska spela i Torino, en klassisk arenastad för Harcore Superstar, men det visar sig vara Torneå, Haparanda.

– Jag läste också fel, säger Jocke och skrattar.

Men mycket riktigt följer världen efter Sverige. Europa, USA och Japan. På Wikipedia beskrivs bandet som bäst live. Beror det bara på det uppenbara, att musiken har en så energisk nerv att ingen rimligtvis vill sitta still?

– Jag tycker vi har hämtat ikapp i studion, sen 2006. Då släppte vi den självbetitlade skivan, de tre skivorna innan dess var ett letande efter vårt sound. Den enkla anledningen till varför vi funkar så bra live är eftersom vi älskar det. Man ser så många band som hatar att stå och spela. Oavsett vad som hänt innan, hur bakfulla eller sjuka vi än är så glömmer vi det på scen och då märker publiken hur kul vi har.

Vilka ser ni i publiken? Är det de gamla die hard-fansen eller märker ni en yngre skara också?

– Det märker vi tydligt. Nu har vi ett spann på mellan 13 och 60 år. Jag glömmer aldrig Sweden Rock Boat, när jag dagen efter ett gig skulle käka frukost. Ett par i 60-årsåldern kom fram och frågade om de fick slå sig ner. De var värsta fansen. Citerade texter och sa hur grym spelningen var. Jag fattade ingenting. Året efter spelade vi på Cirkus. Det var min födelsedag, så någon hade skickat en stor tygpåse med massa grejer i. En vodkaflaska med nitar och så. Då var det samma par alltså.

Det är inte bara 60-åriga Svenssons som sätter sig vid Jockes frukostbord och konverserar. En annan gång hette landet Finland, festivalen Sonisphere och ett av banden var Metallica. Jocke beskriver hur han käkar lunch i cateringen, varpå sångaren James Hetfield ställer samma fråga som paret: Får jag slå mig ner? "Bordet är ditt" hade Jocke velat svara, men sa förmodligen något annat. En gemensam nämnare är hur som helst att båda måltiderna var trevliga. Trevliga människor att äta med. Hardcore Superstar har vid det här laget spelat med många som räknas som de största. AC/DC. Aerosmith. Mötley Crüe. Det vore orimligt att bli lika starstruck varje gång. Förr eller senare blir man avtrubbad.

Var tar en hårdrockare vägen när förebilderna sitter och slevar i sig samma lunchbuffé som han själv?

– Hade du frågat mig när jag var 15 om jag skulle spela med de där banden hade jag sagt att du var dum i huvudet. Jag hade varit beredd att skjuta mig själv för det. Det kanske låter tråkigt, men nu när jag träffar Metallica är vi kollegor. Även om de är mycket större än oss. Alla kämpar ändå och vill ha publik. James är ju trevlig och så, men det är många 60-åringar. Ofta ser vi någon idol i publiken, de kan till och med filma oss med mobilen. Förstå gången kan man häpna, men om jag vore starstruck varje gång skulle vi inte kunna spela.

Hur ser du på er genre idag? Behöver den förnyas, vem ska i så fall stå för det?

– Förnyelse är aldrig fel. Men jag vet inte hur det ska ske. Just i vår genre är vi kanske ledande. Men det har kommit många jävligt bra band under tiden, som har oss som inspiration. De är andra människor så de har ett annat sound men man hör det ändå. När vi själva behöver förnyelse sker det ofta genom just andra band, både nya och äldre som vi återupptäcker.

På frågan om de brukar tänka tillbaka på karriären svarar Jocke Berg som en rockstjärna bör: de tittar framåt och vill utvecklas. En klyscha så omfattande att den lika gärna kunde ha uttalats av Zlatan själv. Kanske stämmer den bättre i vissa fall. Jocke pratar på och under tiden färdas han genom vinterlandskapet. Registrerar han ens längre hur miljöerna utanför vindrutan förändras? 

Antingen ringer någon annan strax efter att jag lagt på. Eller så vrider han upp volymen och sjunger till sin egen röst.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA