x

Mannen bakom masken

Mannen bakom masken

Corey Taylor har varit med ett tag nu, och för att få honom att faktiskt säga någonting som inte känns klyschigt, inlärt, eller medietränat, är det enklast att bara låta honom hållas och föra konversationen vidare på egen hand. Han vill själv ta tag i de svåra och oundvikliga frågorna om framtiden för Slipknot och vad som nu är tänkt att hända när den gode vännen Paul Gray på något omöjligt sätt ska ersättas i livesammanhang och han vill helst prata lite lättsamt om Stone Sour. Corey Taylor lyckas med de två första önskemålen, men han misslyckas med det sista.

– Jag tycker det är kul att prova på nya saker med min musik, så gott det går att experimentera inom de ramar jag satt upp för mig själv inom metal och rock, därför ville vi prova något som att släppa ett tudelat album nu med House Of Gold & Bones. Vi ville berätta en historia färgad helt av smärta och inre kamp, och valde att göra det musikaliskt med albumet samtidigt som vi jobbat med visuella medel som filmer och videor och en interaktiv hemsida. Allt möjligt för att prova något nytt, men lika mycket allt möjligt för att hålla huvudet kallt och inte falla för frestelsen och bli totalt apatisk över allt annat som hänt i livet på sistone.

När denna intervju gjordes pågick fortfarande rättegångarna mot Daniel Baldi, läkaren som administrerade medicinerna Slipknot-basisten Paul Gray tog och som slutligen tog livet av honom, och inte långt efter blev det klart att Baldi skulle dömas för dråp. Detta är vad Corey Taylor syftar på med "allt annat som hänt", han väljer medvetet att holka ur tyngden i sina ord för att inte ge några som helst indikationer på hur han tänker eller vad han tänker på. Han är en varm och enkel person att tala med just för att han själv väljer att vara det och har lätt till skratt, men har svårt att dölja att han fortfarande är skakad av sin väns bortgång och har lika svårt att slå bort tankarna på sitt andra band och vad som väntar.

– Det enda jag önskar, först och främst, kring Slipknot är att själv få prata om det med mina egna ord och när jag själv känner för det. För jag vet ärligt talat inte vad som kommer att hända, eller hur vi ska göra om något händer, eller om vi har en framtid tillsammans. Men vi vill, och kommer definitivt att försöka, spela in något snart och påbörja ett arbete vare sig det handlar om sorg eller om musik med Slipknot under 2013. Det är vårt mål i alla fall. Det är något vi vill göra, så ingen ska tro att vi bara packat ihop och lagt ner verksamheten, vi vill bara vara varsamma med detta nu och göra det i vår egen takt. Sen kommer vi tillbaka, det är jag säker på, och ni kommer alla märka det när vi väl bestämmer oss för något.

Jagad av paparazzis

Corey Taylor kan låta besvärlig med alla sina önskemål, men det är inte så att han uttrycker sig på ett sätt som utesluter konversation eller som kräver ett godkännande på förhand om vad som ska diskuteras. Han låter bara samtalet gå i den riktning han önskar, för det mesta, men släpper sin garde när han märker att han är säker och inte behöver oroa sig för kontroverser. Det är en försvarsmekanism, förklarar han buttert, som växt fram efter över ett decennium av feltolkningar och misskrediterande påståenden i medier.

– Vad kan jag göra åt det, egentligen? Det enda jag faktiskt kan göra är att veta vad jag själv säger och vara tydlig när jag gör det, den biten kontrollerar jag åtminstone. Men sen måste de som hör mig också vara villiga att faktiskt höra mig och vad det är jag säger. Jag menar det inte på något negativt sätt alls, som jag säkert skulle ha gjort när jag var yngre och överlag tidigare i min karriär, men vad finns det för "lösning" som jag faktiskt kan använda mig av? Kändisskap och allt vad det innebär är en erkänd och oundviklig balansgång mellan positivt och negativt i denna bransch.

– Det behöver inte vara något dåligt men så som media generellt sett funkar idag är det inte så konstigt att många bränns ut på grund av de påfrestningar som rampljuset på ett eller annat sätt för med sig. Paparazzi jagar dig, vilket är en ordentlig huvudvärk eftersom du själv alltid undrar vad i helvete du gjort som är såpass viktigt att skvallerpressens fotografer känner att de måste springa efter dig när du käkar på någon restaurang liksom. Det är massa skriverier och massa rykten som jag märkt nästan uteslutande kommer från att människor helt enkelt hör vad de vill höra och egentligen inte lyssnar på vad som sägs.

– Helt okontroversiella grejer blir så förbannat ofta till saker jag måste uttala mig om, och det är nästan aldrig någonting som faktiskt har sagts av mig eller någon i Stone Sour eller Slipknot, vilket är förvirrande. Utmattande. Men det är en biprodukt av allt detta, det är små moln på en annars väldigt klar himmel. Det är förhoppningsvis något som går att förbättra, och allt som allt något som är i ens egna händer att försöka diktera villkoren kring.

Nära att rasera allt

När intervjun är över tackar Corey Taylor glatt för pratstunden och börjar avslappnat att prata vidare om lite allt möjligt; om andra skivor och annan musik, om Stockholm och att han gillar att vara lite undangömd på ett hotell på Norrmalm, att han faktiskt gillar att få åka runt världen även när hans enda uppgift egentligen är att prata med journalister som alltför ofta ställer samma frågor gång på eviga gång. Han uppskattar det för att han genom åren lyckats hålla fast vid det faktum att han alltjämt är privilegierad som får släppa skivor, spela musik, till och med resa runt som han gör.

– Hur jävla uppnosig och bortskämd skulle jag låta om jag klagade på detta, mannen? Seriöst. Det här, det här är livet, varför skulle jag liksom hymla om det? Det här är drömmen, och jag utmanar vilken jävla musiker som helst som kommit så här långt att hävda motsatsen. Allt vi får göra tack vare vår påstådda rockstjärnestatus är så mycket mer än vad så många andra aldrig ens kommer i närheten av, så hur fjantigt skulle det vara att klaga på det?

– Jag har varit så nära på att förstöra detta så många gånger, med mitt drickande eller med droger eller med bara helt idiotiska grejer i största allmänhet, och jag har lärt mig fruktansvärt mycket av att göra alla de misstagen. Allt det har lett mig hit, allt det har gjort att jag har det bra och min familj har det bra och att mina vänner har det bra. Bara en idiot skulle riskera att förlora detta.

När Corey Taylor lämnar hotellet är han nöjd med sitt dagsverke och hoppar in i en taxi modell större tillsammans med sin manager, den största möjliga tillgängliga taxin beställdes för att lura eventuella autografjagare att det bara är någon med mycket packning som åker igenom stan, och körs iväg mot Arlanda för att fortsätta sin pressturné.

Ett litet gäng fotografer jagar bilen en kort stund innan den svänger ut mot Sveavägen och drar iväg norrut, ungefär precis som Corey själv förväntade sig att de skulle göra. Han hinner vinka lite förnöjt innan han lutar sig tillbaka i sitt säte och åker vidare för att fortsätta leva det liv han alltid drömt om att få leva, som frontman i två stora rockband som får turnera världen över och som betyder något för människor i länder han aldrig trodde han skulle få se när han växte upp ute i "the middle of fucking nowhere, Iowa".


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA