x

“Jag kände mig som en popstjärna"

“Jag kände mig som en popstjärna"

Vilken musik växte du upp med?

– Storebrorsan lärde mig att spela gitarr när jag var nio-tio år. Då blev det mycket Bob Dylan, det var enkelt med tre-fyra ackord. Senare blev det mer komplicerat med Simon & Garfunkel. Min första skiva var Vem Kan Man Lita På? med Hoola Bandoola Band.

Spelar du gitarr fortfarande? – Jag har alltid rest mycket, och då har gitarren fått följa med. Ofta satt jag längst bak i bussen och körde Mikael Wiehe-låtar. Det är ett väldigt bra sätt att koppla av på, från alla prestationer. Den bästa present jag någonsin fått var en Taylor-gitarr. Det var från amerikanska landslaget när jag slutade där, och alla hade skrivit sina autografer på den. Den spelar jag trudelutter på varje dag.

Du verkar älska att sjunga i de flesta sammanhang. Hur kommer det sig?

– Det började hemma i Ulricehamn. Vi bodde i stationshuset där, eftersom min pappa var busschaufför. Det fanns en förhall i huset som hade väldigt bra akustik. Där brukade jag gå och sjunga efter skolan, helst Proud Mary med Creedence. Att sjunga är ett bra sätt att uttrycka sig. Att det ofta blivit Bob Dylan beror på att hans låtar är enkla att spela. I alla fall när jag spelar dem.…

Hur reagerar folk på din sång?

– Det är nästan alltid uppskattat. Den bästa gången var nog på FIFA-galan ifjol, när jag fick pris som årets tränare. Då blev det If Not For You med Dylan. På middagen efteråt kom en gubbe fram och sa att det var det bästa tacktalet han hört. Det är inte alltid det blir bra, men det viktigaste är att man är sig själv, tycker jag.

I våras släppte du en singel, Följ Mig Genom Vintern. Berätta om den!

– Tillsammans med min systerson Stefan Örn så spelade jag in sju låtar, med text av min bror, musik av mig och arrangemang av Stefan. Det var som en kul grej, till brorsans 60-årskalas. Någon fastnade helt enkelt för en av låtarna, tyckte att den var genuin och stark, och ville ge ut den. På den vägen är det.

Hur var det att plötsligt befinna sig i en musikstudio?

– Fascinerande. Jag lever ju i en verklighet med krav på prestationer hela tiden, men detta var så avslappnat. Jag kände mig som en popstjärna, utan att vara det, haha.

Har du någon speciell pepplåt innan match?

– Vi är olika generationer, spelarna och jag, så vi har inte riktigt samma smak. Det gapas på i omklädningsrummet, och jag hoppas det ska gå bra ungefär. Om jag fick bestämma en låt? (sjunger) "It's a kind of magic …" Queen!

Hur lyssnar du på musik?

– Aktivt, helst i hörlurar för att inte missa någonting. Jag kan inte läsa samtidigt, det är omöjligt. På tåg och flyg lyssnar jag konstant, men när jag kör bil blir det P1.

Vilken är världens bästa fotbollslåt?

– Vi E tjejer, Vi E Bäst. Finns ingen konkurrens där. Det var en dum fråga, haha.

Vilken är din största musikupplevelse?

– Simon & Garfunkel i Stockholm, någon gång på 90-talet. De hade kommit tillsammans igen då, och jag kunde varenda låt, varenda textrad. En annan fantastisk konsert var Tracy Chapman i Boston 2003, när jag var tränare där. Jag överraskade två vänner hemifrån med biljetter.

Om du fick välja en artist som skulle göra en låt om dig, vem skulle det vara? 

– Det är bättre att de gör låtar om damfotboll istället ... Men okej, låten kunde heta I Became What I Was Practising, vilket är en Bob Dylan-fras. Den titeln är bra eftersom den beskriver livet. Mikael Wiehe kunde gjort låten.

Vilken låt vill du höra på Friends i sommar om ni tar guld?

– Simon & Garfunkel med Feeling Groovy (59 St. Bridge Song). "Slow down, you're moving too fast …" Det handlar om att ta sig tid att njuta i fulla drag när man har chansen. Det har jag varit bra på förut. Jag skrev en bok om första OS-guldet och det fick mig att tänka efter jättemycket. Sen tror jag det är viktigt att kunna vara stolt över det man gjort, även om det inte räcker hela vägen. Man har i alla fall prövat.

Har du någon nyare favoritartist?

– Nej, det är samma gamla. Inte ett skit är nytt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA