x

''Skivan som ska visa att jag kan det här''

''Skivan som ska visa att jag kan det här''

På skivan ligger I Min Bil som sista låt. Introt glider fram och påminner om detsamma i Princes Purple Rain, samma slutgiltighet. Det är inte konstigt att den får avsluta Veronica Maggios nya album Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig.

Samma låt repeteras i en källarstudio i Hammarby Sjöstad. En lokal som inte skiljer sig från de andra med namn som IT Relations och Stenlunds Järnvaru, i stadsdelens märkliga kombination av industri och lyx. Ännu är det länge tills skivan ska spelas på turné, nästan ett år. Men just I Min Bil ska framföras på Skavlan, och bandet försöker gång på gång få till introt så som det ska vara. Synthslingan repeteras med små variationer. Redan nu hörs att konserterna kommer bli åtminstone stundtals storslagna. Men Veronica Maggio är inte klar, säger att de bara ska försöka en gång till. Tjugo minuter senare kommer hon ut, utan att vara helt nöjd. Efter pausen ska de fortsätta.

En bild

Den svåra fjärde skivan? Enligt artisten själv skulle den vara lite mörkare, lite mindre hoppfull. Vilket på något sätt förväntas följa en röjig succé. Av den anledningen kan nog många bli förvånade av det luftiga, lätta som ändå finns kvar. Det går fortfarande att dansa till Veronica Maggio, även om texterna rymmer svärta.

– Vad skönt att du säger det. Vissa låtar är mörka, men det skulle vara total panik om hela skivan var en enda sörja av ångest och inåtresa. Sådan är jag inte som person, det skulle kännas främmande. Det är kontrasterna man vill åt.

Trött på studions instängdhet äter hon thaibuffé, åttio kronor, på uteserveringen. Ännu är det sommar och solglasögon.

Första singeln går redan att höra och heter Sergels Torg. Maggio är lite irriterad över att en stockholmsplats får rollen som just första singel. Det befäster en bild som redan finns, bilden av den partyglada stadsskildraren. Nästan lika södermalmsk som Rocky, fast utan cynism.

– Jag ville verkligen inte göra den grejen igen, en skiva där man ser Stockholm och Sverige framför sig. Man måste hejda sig när man har en viss läggning. Det blir tjatigt att gå in i det helt. Klart det är roligt att göra vad som faller sig helt naturligt, det vore jättelätt att bara göra en till Rockyskiva. Jag lever ju här. Ser alltid bilder och scenarion, och halkar plötsligt in på något konkret ställe. Men till exempel i I Min Bil ser jag inte Stockholm. Där kan jag lika gärna se en amerikansk miljö. När jag sjunger om staden ser jag en jättestad med massa ljus, Las Vegas eller vad som helst. Där man åker in på en bro från mörkret.

Finns det en risk att vissa lyssnare blir exkluderade när du skriver så tydligt om Stockholm?

– Jag tror inte det. Själva referensen är oviktig i sig. Sergels Torg är en symbol för annat. Och om man inte vet att Trädgården är en klubb så spelar det ingen roll. Det är mer en generell köupplevelse (Trädgården En Fredag, reds. anm.). Dessutom kan man inte alltid få med alla, det blir jättesvårt och handlar om ingen till slut. Då skriver man om något ansiktslöst som finns i varje stad. Jag får börja skriva om 7-Eleven eller McDonalds, det kan alla relatera till.

En bild

"Ska visa att jag kan det här nu"

Titeln Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig är svårtolkad, men känns liksom namnet på föregående succén Satan I Gatan som något uttalat, en mening som fastnat i luften och som Maggio plockat ner. Jag chansar på att det kommer från den uppmaning som konsertpubliken får utstå med jämna mellanrum: Trow your hands in the air like you just don't care! Det är fel. Däremot så gillar hon att infoga något som finns i skivan, och göra det till titeln. Meningen flimrar förbi i Jag Lovar.

– Låten kom till innan skivtiteln. Jag vill inte bara döpa skivan. När jag funderade på vad som skulle passa så var jag förtjust i just den raden, om man får säga så om sin egen mening. Jag ser framför mig den där tonårsgrejen med attityden: "Vadå, det är väl lugnt, jag bryr mig inte". Fast egentligen är man jättenervös och mån om att se cool ut. Det passar rätt bra för min inställning till den här skivan som ska visa att jag kan det här nu, det är inga konstigheter. Jag försöker ge sken av det till skivbolaget eller vem som helst som får lyssna. Så det syftar på processen och på mig själv som person, att det är lite töntigt att hålla på så. Hela skivan är väldigt producerad och genomarbetad. Inget finns där av en slump även om det kanske kom till så. Vi har dragit varje spontan grej hundra varv. Den ruffa och stökiga stämningen har placerats där i efterhand. Så det går att applicera på det också – stökigt men oj vad vi har brytt oss om det.

Duett med Håkan Hellström

Skivan rymmer en duett. Duetter tenderar att bli krystade, tycker Maggio. Men hennes inställning till festande (ska det vara så ska det vara) verkar gälla även i valet av samarbetspartner. På Hela Huset sjunger hon tillsammans med Håkan Hellström. Det är en låt om förgänglighet. Om de korta, välsignade ögonblick som kan kallas för lycka. Ändå var det ett försök att skriva euforiskt, vilket visade sig svårt för den som aldrig riktigt lyckas skaka av sig det faktum att allting ska ta slut.

– Jag ville göra en Wuthering Heights-låt. Om jag skulle vara med bandet i en stuga långt ut i skogen, sitta på ett piano och vara bakis. En perfekt lyckostund. Jag försökte beskriva det, men det blev inte en perfekt lyckolåt, eftersom budskapet är att efter solsken kommer regn, ungefär. Vi sjunger ju just att allt är för bra nu. Det är det fina med lycka, att det är så skört. När jag har det som bäst så skär det lite i hjärtat när jag tänker att det här inte kommer vara för evigt. Först var det bara jag, ingen duett, sen sa någon att texten kändes lite Håkan. Jag fick hans mail eftersom jag inte vågade ringa, och han svarade otroligt snabbt. Sen var det bara att köra. En bild

I media säger sig Veronica Maggio vara extremt privat. Vilket kan vara svårt att koppla ihop med texterna, som är "sjukt personliga". Hon är mer utsatt än de flesta artister för frågor om vad som är sant och inte. De journalister jag har haft som trevligast med är ofta de som skriver något syrligt i slutändan, säger hon. Det går inte att säga vad som helst. Hur trevlig och tillmötesgående hon än är så måste det finnas i bakhuvudet jämt.

– Det blir jobbigt när man måste ge ett osexigt svar som dissekerar hela låttexten och bara: "Ja, den handlar om det". Det blir tråkigt för låten när man pratar sönder saker. Därför känner jag att mina texter är precis så långt som jag vill gå, och när jag tvingas förklara mer så blir det pressat.

Dina texter kretsar nästan alltid kring ett "jag".

– Jag är jättedålig på "vi" och så, det känns förljuget. Tack och lov är jag tillräckligt självupptagen för att det ska finnas bränsle till texter. Det känns ju som att jag har utforskat det där jag-perspektivet, men på skiva ett sjöng jag faktiskt om helt andra personer. Dumpa Mig var någon annans breakup. På skiva två sjöng jag om mig själv fast ur Oskars perspektiv. Jag satte ord på sånt som han tyckte om mig. Det var ett sätt att se mig själv utifrån, mer allmängiltigt. Sen blev det också lite fegare texter. På skiva tre var det mitt perspektiv, bara mitt. Och den här gången känns det som att jag helt tar för givet att utgå från mig själv och jag har kunnat förfina min grej. Nu kanske jag har nått vägs ände med det.

Låten Hädanefter skildrar någon som vill bli en bättre människa, för någon annans skull.

Hädanefter är en tårtbit ur mitt liv. En låttext kan aldrig representera hela livet. Stunden då den kom till var allt strulig. Just då måste jag ordna upp mig själv, sortera mig själv för att bli bättre. Sen kanske man glömmer bort allt. Dragkampen mellan den onda och goda sidan återkommer i flera låtar.

En bild

Jag och staden

Även om det jaget alltid finns med, så skulle staden lika gärna kunna vara huvudperson i många av Maggios låtar. Staden är platsen där personerna vistas, och deras upplevelser blir därefter. Människorna samlas kring alkohol, och möter främlingar på hemmafester och i barer. För hennes egen del tog slentrianfestandet slut i och med att första barnet föddes. Men något som är påtagligt i de där låtarna är en ensamhet, som står i kontrast till att vara omgiven av människor. Maggio lyckas aldrig göra de glittrande, dunkande låtarna helt bekymmerslösa. Jag är inte Mange Makers, säger hon.

– Jobbet kräver av en att även om man är helt förstörd och vill lägga sig i fosterställning hemma och gråta för att livet inte är som man tänkt sig, så måste man ändå gå upp där. Ikväll spelar vi i Köpenhamn, liksom. Alla är jätteglada och därför måste jag också vara det. Den typen av clash mellan olika känslor blir väldigt speciell och inspirerar låtskrivande. Hur jag står där motvilligt och tillslut kommer in i rätt känsla, bara för att det är så kul. Det kan gå utför på vissa plan i ens liv och bra på andra, men jag förväntas alltid vara glad och tacksam för de tretusen personer som står framför scen.

Jag hörde ju er repa I Min Bil. Det är ovant att höra en låt i den fasen, oftast så hör jag bara den färdiga produkten. Går inte lite av romantiken förlorad för dig, som alltid måste fixa med låtarna?

– När man jobbar blir det en annan inställning till allting. Man ser en strävan efter att nå fram. Jag är inställd på att höra låten hur mycket som helst, och den som inte är det är inte så bra på sitt jobb. Framför en publik är det ofta som om jag hör låten för första gången. Det krävs en ganska liten justering i hur man spelar för att känslan ska bli ny. Det är grymt med musik, att man kan lyssna på en låt tusen gånger och fortfarande känna något. Så är det inte lika mycket med en film eller bok.

Springer iväg

Glädjen till musik är densamma, men omständigheterna annorlunda. Inställningen till jobbet, som hon kanske inte ens skulle kallat ett jobb för några år sedan. Där är myten ersatt av något som ligger närmare vilket kneg som helst.

– Jag har blivit mycket mer disciplinerad, särskilt nu när jag måste rätta mig efter dagis. Men det är ganska skönt. Förut trodde jag att det låg något i myten om hur låtar ska skrivas, det skulle vara sent på natten och bla bla. Då blir det mer inspirerat, trodde jag. Men det har ingenting med saken att göra, man behöver bara gå och jobba. Hjärnan blir mycket mer kreativ om man tvingar den till arbete, då är den i det kreativa ekorrhjulet. Det är först då man börjar registrera roliga meningar som folk säger, eller lägger märke till en scen i en film som man vill göra till sin egen. Om jag befinner mig i det varje dag från nio till fem blir hjärnan mer samarbetsvillig.

Jag vill fortfarande lyssna på skivan på det där mytiska sättet. På väg hem, mitt i natten.

– Faktiskt. Jag har burit med mig en bild av att jag springer. Färdas någonstans. Inte som att jogga, lite svettigare än så. Bara att springa ifrån någonting.

Sidestory: Vurmar för amerikansk estetik

– Affischbilderna plåtades i Los Angeles. Jag ville ha ett amerikanskt utseende den här gången, och hade sett en fotobok som heter American Prospects. Jag blev helt galen i bilderna. Det var landskapet i boken som jag ville ha. Första låten till skivan skrev jag däremot i New York, första gången jag var där. Det var Låtsas Som Det Regnar. Jag var så trött på Sveriges utseende och ville absolut inte ha en studioplåtning. Det måste bli USA. Så fick jag höra av en videoregissör som hade varit på Gran Canaria att miljöerna var lika. Så där spelade vi in videon till Sergels Torg. Det var verkligen en öken, men egentligen ville jag till Las Vegas från början. Något med USA är väldigt tilltalande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA