x

Samtalet mellan ljuset och mörkret

Samtalet mellan ljuset och mörkret

På Lalehs Wikipediasida står det att hon ogillar att göra intervjuer. Men personen på andra sidan luren som glatt pratar på och sjunger bitar ur nästa skiva verkar tvärtom upprymd över att just få prata.

– När man både skriver låtarna och producerar dem själv så blir det att man jobbar mycket själv. Så det är jättespännande att få prata om skivan nu och inte behöva hålla allt hemligt.

Laleh säger att det är i musiken som hon har fullständig kontroll. Det är därför hon är både ljudtekniker och producent, textförfattare och artist till alla låtarna på albumet.

– Musiken är mitt vapen. Det är där jag får lov att bestämma hur saker och ting ska se ut. Jag tror inte på att någon skulle kunna producera låtarna bättre än jag själv gör, inte för att det inte går utan för att jag tycker det är roligt. Jag är inte såhär "kolla det här coola ljudet" utan jag tror verkligen att låtarna tjänar mest på att jag producerar dem. Jag kanske säger så för att jag ska få fortsätta göra det, eftersom det är så roligt.

Satsar på utlandet

Att ha kontrollen och att stå för att hon visst kan göra allt det där runtomkring låtarna är något som Laleh också medger gör att hon inte är lätt att jobba med. Kanske just för att hon ställer många egna krav. När vi talas vid på telefon har hon precis kommit hem från Tyskland, där hon planerar inför en promotionturné. Laleh har blivit en internationell artist, som ändå alltid kommer att vilja släppa låtarna först i Sverige.

– Pratar man om den internationella marknaden så var saker och ting mer svartvita innan. Nu i och med Adéle och Gotye så har saker och ting öppnats upp mycket mer och folk börjar intressera sig för musik på ett annat sätt. Jag hänger ju med popproducenter och de tycker att jag är väldigt konstigt. Det är inte vanligt att en person skriver, producerar och framträder med låtarna. Egentligen är jag ju en musikälskare, vilket gör att jag är spretig i det jag gör. Jag har alltid använt musiken som tillflykt. Då blir det också att eftersom jag kan många olika saker så spretar det.

Det är också just så Laleh ofta beskrivs, som spretig. Som en artist som inte är trogen "sitt sound". Det håller hon med om.

– Jag blir snabbt förälskad i en tanke eller i en idé och tänker att "jag ska bara göra den här låten". Låten är viktigare än sammanhanget. Jag har hela tiden tänkt att jag inte har tid att hitta ett sound.

En bild

Foto: Sandra Johnson

Laleh sjunger mycket och ofta. Det är genom musiken hon beskriver sig själv och sina tvivel. Som svar på en fråga kan man få en hel vers, där hon först sjunger och sen förklarar. När man hör beskrivningarna inser man också att Laleh är väldigt transparent, att den som vill lära känna henne egentligen bara behöver lyssna på låtarna väldigt noga.

– Ja, så är det nog. Man kan lära känna mig mycket om man djupdyker i mina texter. Jag tycker ju själv att de är väldigt innerliga och att de är mina absolut djupaste tankar, men det betyder inte att de är unika för mig. Jag tror inte att det bara är jag som tänker de här grejerna. Jag kanske sjunger om det, men rent genetiskt så tror jag att vi som art har den här typen av längtan. Det var vi som överlevde som också vågade drömma.

Som textförfattare beskriver hon sig själv som kräsen. Som någon som inte nöjer sig med den första spontana känslan eller raden.

– Jag letar hela tiden efter den rätta texten. Jag skriver kanske hundra rader och så letar jag upp vilka som stämmer. Jag behåller kanske tre rader och raderar resten. Inget som är ljug får lov att stå kvar.

Så du är inte den typen av artist som hittar på historier för att låtarna ska bli bättre?

– För publikens skull och för min skull så måste låtarna betyda något. Jag kan inte göra en grej bara för att det ska fastna. Jag kan inte nöja mig med en text som inte är meningsfull. Jag står inte ut med mig själv om jag sjunger saker som är halvljug. Däremot så är jag väldigt spontan när jag pratar, men just när det gäller låtarna så har jag tid att ändra mig hundra gånger om när jag skriver. Med körerna är det så härligt, för de kan vara det andra perspektivet i låtarna. De kan säga det där som jag tvivlar på, som om att det vore ett drama.

Ljuset mot mörkret

I en av låtarna på albumet, Speaking Of Truth, så sjunger Laleh mot en kör som svarar henne. I texterna återkommer orden "stars aline, looking for a sign". Texterna handlar mycket om tro och på att hoppas, trots att Laleh själv inte är troende.

– Jag skulle kunna byta ut hela min matematiska hjärnhalva för att kunna tro på något. Jag har en enorm längtan efter det här andra, jag önskar att jag hade någonting som jag skulle kunna sätta mitt liv i händerna på. Jag är ju uppvuxen i Sovjet där man levde i människornas utopi. Jag tror inte jag fick höra talas om gud förrän jag kom till väst. Därför har det alltid varit väldigt främmande. Det är en extremt lång väg för mig att gå att tro på något. Det är klart att jag har en längtan. Även om jag kan vara väldigt hård så längtar jag efter den allsmäktige, rättvisans hand, som ska finnas där för de som känner till våra hjärtan. Mycket av denna skivan handlar om samtalet med ljuset och mörkret som slåss om vem som ska vara ...

Laleh avbryter sig själv för att sjunga några strofer ur låten Colors. "I had a talk with the shadow and the light fighting for me, they said put your reason aside and for once believe, how can I, I don't, I never did, I don't know how to." Körerna i låten svarar henne. Laleh pratar fort och detaljerat. Beskriver känslan av att känna låten ta form när hon tonsätter den. Hon förklarar innerligt och pedagogiskt.

– På något sätt försöker jag övertyga mig själv om att bara för att jag inte ser det så betyder det inte att det inte finns färg i mörkret. Jag kan börja med att skriva en kärlekslåt men det slutar alltid med gud. Liksom "varför tror inte jag på dig, jag borde ju tro på dig". Det flyttas hela tiden från ett litet perspektiv till ett stort. Jag vet ju att jag är en liten myra så mina småproblem blir alltid till stora bilder. Det kan aldrig stanna vid det lilla där jag är hjärtekrossad.

Att lyssna på det nya albumet när man känner till noggrannheten bakom texterna är en helt egen upplevelse. Musiken är vacker och upplyftande medan texterna handlar om stora funderingar och starka känslor. Det i kombination med att Laleh säger sig vara tryggare i låtarna än i orden gör att jag förstår varför hon sjunger låtraderna. De är genomtänkta medan Laleh själv inte alltid är det.

– Det låter kanske fånigt, men jag har hittat något som jag upplever som nytt i mig själv. Jag vet inte riktigt vad det är heller. Men det är som i Solen och Dagen, där tanken var att jag ville fråga dagen "vad vill du av mig idag". När jag säger det såhär så låter det fånigt men om jag gräver ned det i en låt så blir det lite häftigt. Då upptäcker jag tankar som jag inte tänkt förut. Som Laleh kommer jag aldrig förklara det jag menar eller det jag tänker. Jag behöver det här komplementet, allt saknar substans så länge jag inte spelar låtarna. Det är köttet på mina ben.

SIDESTORY: David Bowies kavaj

– Jag har nog satt ribban högt själv för det här albumet. Tidigare har jag varit väldigt obrydd och kanske inte fullföljt en vision till hundra procent. Nu är det mer "ska det vara en symfoniorkester så ska det vara en symfoniorkester". Att växa som artist innebär större resurser. Jag har en kompis som är Oprah-fan som frågade mig om jag visste vad Oprah sagt. Nej, sa jag. Då svarade min vän att Oprah sagt att om du har en vision så omringa dig med människor som kan hjälpa dig att fullfölja det och inget annat. Det har jag tillämpat. I Dark Shadow försöker jag nästan sätta mig på samma stolar som David Bowie och the Beatles nästan. Jag tog på mig ganska stora skor och en stor kavaj och för det var jag tvungen att jobba minst lika mycket med mig själv. Det krävdes mod för att skriva den låten.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA