x

Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

Årets bästa enligt Tomasz Swiesciak

1. Satyricon - S/t

Den musikaliska ytterligheten och beviset på att black metal är på väg in i en ny fas. Satyricon fortsätter att utveckla sig och har på sin självbetitlade åttonde platta tagit det mest extrema steget men ändå lyckats behålla kärnan. Albumet är en existentiell fråga till universum om människans syfte och det görs otroligt atmosfäriskt och analogt.

2. Cult Of Luna - Vertikal

Helomvändningen från den bonniga och folkliga ljudbilden på Eternal Kingdom till ljudet av tyskt stål i ett kargt framtida storstadslandskap är fenomenal. Moog-syntarna gör denna skiva till en av årets bästa och få artister kan måla upp en ödesmättad bild som Cult Of Luna gör. Detta är George Orwells 1984 och den kultförklarade stumfilmen Metropolis i ljudformat; maskinellt, linjärt och dystopiskt.

3. Ghost - Infestissumam

Oavsett vad gemene man tycker om Ghost går det inte att frångå faktumet att bandet är en sensation. Med Infestissumam visar gastarna att debuten Opus Eponymous inte var enbart var en lyckoträff rätt i tiden. Andra albumet är mer av allt och framförallt visar musikerna på hur storsvulsten musiken kan vara på rätt arena. Surfrock, ABBA-flörtande disco och en hel del satanism får mig att tro att bandets idé kan funka fullt ut framöver. Förlåt att jag tvivlade tidigare. 

4. Jex Thoth - Blood Moon Rise

När The Devil's Blood förtidspensionerat sig, står Jex Thoth och Jessica Bowen på tur att erövra världen med sin shamanistiska och psykadeliska rock. Blood Moon Rise tar det ockulta från Coven, det melodiska från Blue Öyster Cult och det drogliberala från Pink Floyd. Andra albumet är tidlöst. 

5. Watain - The Wild Hunt

Årets kontrovers när det svenska black metal-bandet släpper en ballad på en skiva som jobbar hårt med att motsvara förväntningarna efter Grammisvinsten Lawless Darkness. Watain blickar utanför gängse ramar och går tillbaka i tiden och utforskar nya jaktmarker. Det infernaliska och satanistiska drivet finns kvar men samspelar med akustiska gitarrer, Bathorys vikingarock och spanska gitarrer. Gemensamt för The Wild Hunt och Watain är att bandet vill pusha på black metals gränser. En framtida klassiker men även en stor vattendelare. 

6. Pyramido - Saga

Tredje plattan från Malmös främsta nihilister är själva antitesen till Solsidan. Det är en likblek och varig Johan Rheborg som fistar dig i rektum med grillgaffeln och steker ditt kön i en toaster från Ö&B. Boogifierad sludge och hardcore på svenska som är både brutal och vackert ärlig.

7.  Bombus - The Poet And The Parrot

Vid en första genomlyssning infann sig en viss besvikelse. Det naiva och friska drivet från debuten var återhållsam. Istället blev The Poet And The Parrot resultatet av en del omarbetningar. På gott och ont. Efter en tid infinner sig en aha-upplevelse som visar hur Bombus egentligen vill låta. Med ett Motörhead-driv och en punkig attityd växte sig uppföljaren allt starkare för varje genomlyssning. 

8. Corrections House - Last City Zero

När Scott Kelly samarbetar med Mike IX Williams skapas tung och industriell magi för en kort stund. Corrections House är lika mycket psykadelisk och atmosfärisk Neurosis-doom som Eyehategods nihilistiska white trash-sludge. Musikerna visar hur broderligt de delar på sin syssla och inkorporerar influenser från sina respektive huvudband utan att något ego tar över. 

9. Mutoid Man - Helium Head

En supergrupp bland alla andra. Mutoid Man är folk från Cave-In och Converge och det låter som det sistnämnda med en stor skillnad; sången. Tänk er Robert Plants stämma över kaosartad hardcore med drivet från The Hellacopters tidiga dieselrock. Hellium Head må vara ett kort album men blåser nytt liv i en stagnerad genre där Kurt Ballou är den okrönte kungen.

10. Inter Arma - Sky Burial

Det är det långsamma dissonanta riffet över blast beatsen i The Survival Fires som gör hela skivan. Inter Arma är den felande länken mellan Neurosis, Darkthrone och Electric Wizard; stundtals komplex och svårt att ta till sig men belönande för den som har tålamod.

11. Kylesa - Ultraviolet

Det skulle krävas sex album innan Savannahs flummiga experimentrockare tog mig med storm, trots ett överhajpat album i föregångaren Spiral Shadow. Mindre hardcore och käng, desto mer ökentorra stonerriff och psykadeliska utsvävningar. Ultraviolet är ett tematiskt album om sorg och död och högst personligt för sångerskan Laura Pleasant. Och örongodis för lyssnaren.

12. Iron Reagan - Worse Than Dead

Med medlemmar från Municipal Waste, Cannabis Corpse och Darkest Hour är Iron Reagan en underskattad crossover-smocka som legat under den musikaliska radarn i år. Modern blandning mellan thrash och hardcore, Worse Than Dead klockar in på under halvtimmen med 19 låtar och det låter som Tony Forestas huvudband, minus all juvenil partylyrik. Din wellness-platta för gymmet!

13. Toxic Holocaust - Chemistry Of Consciousness

Googla videon till Acid Fuzz. Det räcker för att Toxic Holocaust ska kvala in på årsbästalistan.

14. Carcass - Surgical Steel

En återförening som inte skäms för sig. Efter 17 år är Liverpools grindcore-pluton tillbaka och återspeglar musiken kring Heartwork. Produktionen må inte vara lika skitig som tidigare men med låtar som Unfit For Human Consumption, är det svårt att inte sluta dansa. 

15. Windhand - Soma

Ett långsamt stycke doom i samma spår som Electric Wizard men med desto fler akustiska partier. Windhand plöjer långsamt igenom Soma, utan att stressa och visar på ett hur bra de förvaltar arvet från Black Sabbath.

16. The Devil's Blood - III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars

De holländska kultrockarna lade ner verksamheten officiellt efter förra albumet The Thousandfold Epicentre. Innan dess hade bandet däremot hunnit spela in några demos som de valde att slutföra och släppa i form av detta album. Måhända är det inte riktigt det avslut som The Devil's Blood hade väntat sig men materialet på III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars är stundtals briljant. Ni kommer vara saknade!

17.  Black Sabbath - 13

Bortse från Ozzys pinsamheter och dramat med originaltrummisen Bill Ward och Black Sabbath levererar en återkomst som står upp för sig själv bland alla gamla rävar som borde ha lagt ner verksamheten för länge sedan. Möjligen är produktionen  alltför modern för Black Sabbaths doom men Tony Iommis styrka som låtskrivare visar att vissa musiker fortfarande kan på ålderns höst. Första riktiga albumet med originalsättningen (nåja) sedan 1978 är faktiskt bra!

18. Coffins - The Fleshland

Japans extremaste kulturyttring är en musikalisk Godzilla som ödelägger städer och lämnar ett kargt landskap av död och misär. The Fleshland ser Coffins höja sin nivå ytterligare och levererar en blandning av brutal döds och doom som inte inger något hopp. Sista albumet innan sångaren Uchino valde att hoppa av. 

19. The Black Dahlia Murder - Everblack

Sjätte albumet från de skojslaffsande dödspunkarna har inneburit en mindre rockad i sättningen. Trummisen Shannon Lucas hoppade av men inget av detta märks i musiken. Det är klassiskt skolade heavy metal-solon, omänskliga blast beats och köttiga hockeykörer. Everblack ser The Black Dahlia Murder gå tillbaka till rötterna och är mörkare än sina två senaste föregångare.

20. The Bronx - IV

Matt Caughthran spottar ur sig lyriken som en gatans Shakespeare och elva år in i karriären känns det betryggande att DIY-attityden och musiken står i centrum hos The Bronx. Influenserna från det mexikanska alter egot Mariachi El Bronx skiner stundtals igenom för mycket men den sylvassa hardcorepunken rättfärdigar albumet i övrigt. 

Kolla in redaktionens gemensamma val här: ÅRETS ALBUM 2013


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA