x

Årets bästa enligt Fredrik Franzén

Årets bästa enligt Fredrik Franzén

I år var det inte debutanterna som överraskade. Åtminstone inte i den elektroniska falangen. Nej, det var snarare så att de redan etablerade överträffade sig själva. Kanske är det ett symptom på något? Eller så är det så enkelt som att man själv blivit gubbe? Oavsett vilket, här är mina favoriter från i år.
 
1. Darkside – Psychic
 
För en gångs skull är ett av årets på förhand mest hajpade album också årets bästa. Den omåttligt geniförklarade allätaren Nicolas Jaar slog sig alltså samman med gitarristen Dave Harrington. Resultatet blev trögflytande, psykedelisk och löjligt detaljrik disco. På knappt 45 minuter berättar de en historia det kommer ta oss dödliga en livstid att dechiffrera.
 
 
2. DeepChord – 20 Electrostatic Soundfields
 
Få artister har ett så passande artistnamn som Rod Modell. Musiken han gör under namnet DeepChord är nämligen djup. Mycket djup. Dova rytmer och dämpade melodier lever och andas under ett mjukt täcke av atmosfäriska effekter och stämningsfulla ljudupptagningar. På ytan är 20 Electrostatic Soundfields dubtechno. Men därunder döljer sig en värld bortom alla ord och beskrivningar.
 
 
3. Tim Hecker – Virgins
 
I likhet med Autechre (som återfinns längre ner på den här listan) har också Tim Hecker lyckats skapa ett personligt och fullkomligt unikt regelverk han fritt kan förändras och utvecklas inom. Till skillnad från Autechre är dock inte varje Hecker-album ett brott mot det föregående. Hans album är snarare subtila raffinemang, små steg för steg. Som en följd blir han också bara bättre och bättre med åren.
 
 
4. Peter van Hoesen – Life Performance
 
Life Performance är något så ovanligt som ett techno-album som faktiskt låter och känns som techno låter och känns på dansgolvet. Det kan till viss del förklaras med att albumet faktiskt är ett live-album, inspelat i en enda tagning under en intensiv timme på klubben Tresor i Berlin med tre syntar, en trummaskin, två iPads och ett par effekter.
 
 
5. Sandwell District – Fabric 69
 
Få idag aktiva techno-akter möts med sådan vördnad och respekt som det mytomspunna och minst sagt hemlighetsfulla kollektivet Sandwell District. På mixalbumet Fabric 69 bevisar kollektivet att de förtjänar varje uns. Det här är inte bara årets tveklöst bästa mix. Det är en av de mest intensiva sådana jag någonsin hört i genren.
 
 
6. Function – Incubation
 
"Sandwell District is dead" deklarerade kollektivet med samma namn på sin Tumblr-sida för ungefär två år sedan. Sant eller inte, det är oklart. Klart är i alla fall att kollektivets medlemmar fortsätter att släppa fantastisk musik. Functions soloalbum Incubation var till exempel en fantastisk uppvisning i hur kraftfull men samtidigt varm och återhållsam techno ska göras.
 
 
7. Julia Holter – Loud City Song 
 
Med sitt tredje album kliver Julia Holter bort från laptopen, ut ur sovrummet och in i kammarpopen för att slutligen upplösas in i en dramatisk, orkestral och färgsprakande fantasivärld där Scott Walker och Laurie Anderson en gång var kung och drottning. Men idag sitter kronan på Holters huvud.
 
 
8. Marcel Fengler – Fokus 
 
Fokus är förmodligen det vackraste album som hittills släppt på Ostgut Ton. Vacker är ju inte ett adjektiv man vanligtvis förknippar med skivbolaget. Det flesta tänker på gamla elverk, mekaniskt dunkade trummor och industriellt smattrande slagverk. Men Fengler skruvar alltså fram något helt annat ur sin maskinpark. Något eftertänksamt, glittrande nittiotalistiskt, varmt och … vackert.
 
 
9. Zomby – With Love 
 
Provokatören Zombys tredje album är en 33 låtar lång, löst sammanhängande röra av smattrande breakbeats, attitydproblem, halvfärdiga låtskisser och djupt rotat vemod. Utan avsiktlig struktur eller låtordning erbjuder With Love också en annorlunda, episodisk och slumpmässig lyssning. Ett förvirrande och hänförande album att dyka in och ut ur, alltså.
 
 
10. Autechre – Exai
 
Efter drygt 20 år i branschen och fler än 30 album och EP:s visar Sean Booth och Rob Brown ännu inte minsta symptom på stagnation. Tvärtom. Än idag visar de med varje släpp upp en ny sida av den unika värld de skapat. Det låter alltid annorlunda. Men det låter alltid som Autechre. Exai är ännu en fjäder i hatten för världens viktigaste electronica-duo.
 
 
11. The Knife – Shaking The Habitual
 
En del kallade det instinktivt för genialiskt, och de hade nog rätt. Andra sa att det var på tok för långt och en jäkla pina att lyssna på, och de hade nog också rätt. Men en sak var alla överens om: Karins och Olofs mod är enormt, och att hundratusentals människor följt dem till denna märkliga plats är en konstnärlig bedrift utan like.
 
 
12. James Blake – Overgrown
 
James Blakes andra album låter som hans första men känns annorlunda. Där den självbetitlade debuten framstod som ett lyckat men alltför cerebralt formexperiment, har han nu nått en nivå där han utan ansträngning kan använda sin unika förening av kammar-pop, soul och brittisk basmusik för att blotta sitt hjärta snarare än att skryta med sitt intellekt.
 
 
13. Jonsson/Alter – 2
 
En eftertänksam och perfekt formulerad hyllning till hur gränslöst varm och personlig house-musiken kan vara när den får andas. Det här alltså inte musiken du hör under stadions pyrotekniska tungor. Det här är musiken som väntar framför brasan när du ensam återvänder hem.
 
 
14. Omar Souleyman– Wenu Wenu
 
Omar Souleyman presenterar syriansk dabke-musik på ett vis som för tankarna till hur Nusrath Fateh Ali Khan introducerade västvärlden för pakistansk qawwali-musik för 30 år sedan. Och precis som i fallet Fateh Ali Khan, kommer det finnas ett par belackare, medan alla vi andra omfamnar detta unika tillfälle att upptäcka en outforskad, oändligt djup och omtumlande vacker musiktradition.
 
 
15. Boards of Canada – Tomorrow's Harvest
 
Efter axelryckningen The Campfire Headphase, vilken i sin tur följdes av drygt åtta års tystnad, var det många som räknat ut de mytomspunna bröderna Eoin och Sanderson. Men så plötsligt var de tillbaka, något mer olycksbådande och svårdechiffrerade än tidigare, men i övrigt lika fantastiska som vi vill minnas dem. Nästan, i alla fall.
 
 
16. Diverse Artister – Air Texture III
 
Det tredje kapitlet i den fantastiska ambient-serien Air Texture kureras av dubtechno-veteranen Deadbeat och illbient-räven DJ Olive. Resultatet är en mörkare och mer experimentellt samling än Air Texture I, men samtidigt också mer böljande och organisk än Air Texture II.
 
 
17. The Field – Cupid's Head
 
Axel Willners styrka är hans förmåga att ta ett flyktigt ögonblick vi alla upplevt, spinna runt det i en liten loop, och sträcka ut det mot evigheten. På tidigare album har det framförallt varit små crescendon och klimax han fångat upp och dragit ut. På Cupid's Head är det dock betydligt mer modfällda stunder han fångar. Resultatet är ett mörkare och mer subtilt album.
 
 
18. Flume – Flume
 
Tretton år gammal hittar Harley Straton ett rudimentärt musikprogram i ett paket flingor. Nio år senare knuffar hans debutalbum ner One Direction från förstaplatsen på hemlandet Australiens iTunes-lista, medan journalisterna strösslar med termen "wunderkid" och artister som The XX, Four Tet och Tory Y Moi hör av sig och vill turnera tillsammans. Grymt välförtjänt, ska tilläggas.
 
 
19. Ass – 4
 
Andreas Söderström fjärde album är jazzigare och lösare i formen. Det definieras också i större utsträckning än tidigare alster av den till synes improviserade dialogen mellan Söderström gitarr och medmusikanternas piano, sopransaxofon, etcetera. Men stämningen är densamma. Varm, personlig, hypnotisk och förtrollande.
 
 
20. Mount Kimbie – Cold Spring Fault Less Youth  

På sitt andra album utvecklas och växer Mount Kimbie i alla riktningar samtidigt. De sjunger, de skriver melodier som får hjärtat att smälta, de lägger på Joy Division-gitarrer, de sänker tempot till böljande ambient och de piskar upp stämningen med smattrande slagverk. Det är pop och soul och hiphop och dubstep och dåtid och framtid.

Kolla in redaktionens gemensamma val här: ÅRETS ALBUM 2013


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA