x

Ett produktivt och primitivt tillstånd

Ett produktivt och primitivt tillstånd

Det finns ett klipp på Youtube där Bo Diddley framför sin signaturmelodi Hey! Bo Diddley i en TV-sändning på 1960-talet. Låten bygger på en call and response-refräng och det klassiska gitarriffet, som man kan höra i större delen av Diddleys repertoar.

Men det mest uppseendeväckande är de som lyssnar.

Publikens respons är nämligen helt vild och människorna som är där kan inte värja sig från musiken de hör. De lever ut fullständigt; de skriker, dansar, skakar.

Det är som om instinkterna tar över och reptilhjärnan sätter in.

– Haha, nä, det blir nog inte mer primalt än så där, säger Imperial State Electrics frontperson Nicke Andersson när klippet kommer på tal med anledning av titeln på Imperial State Electrics nya platta, Reptile Brain Music.

– Men bara för att något är primalt betyder det inte att det per definition är någonting dåligt, fortsätter han.

Själva frasen Reptile Brain Music kom till på klassiskt manér: det var något som Nicke bara kastade ur sig i studion en dag.

– Vår basist Dolph är från Nya Zeeland och lär sig svenska väldigt långsamt. Jag sa "Grymt att reptilhjärnan sätter in" och skulle förklara vad det betydde. Uttrycket finns inte riktigt på engelska och då blev det Reptile Brain Music, säger Nicke Andersson.

– På ett sätt är det bara rock'n'roll, det är inte mer med det. Men jag vill absolut inte förringa någons upplevelse av musik. Och vi är definitivt inte något cock rock-band. Ta Kiss till exempel, jag tycker att vi har mycket bättre texter än vad de hade, men Kiss är ju Kiss. Samtidigt finns det hjältar som Bon Scott som kan göra samma sak på ett väldigt bra sätt.

Omvägen via DJ-båset

Historien om Imperial State Electric tar sin början i askan av The Hellacopters. Nicke Andersson hade begravt det band han hade lett i tio års tid världen över i ett segertåg få svenska rockband kan mäta sig med.

Efter The Hellacopters var Nicke långt ifrån klar med musiken och hade dessutom redan skrivit en massa låtar.

Samtidigt spelade han vid den här tiden skivor på en rockklubb på Debaser i Stockholm.

– Då tänkte jag att varför inte spela låtarna som vi ändå spelar på skiva live? Vi drog ihop ett gäng under namnet Cold Ethyl efter Alice Cooper-låten och det är samma gäng som vi är idag, säger Nicke Andersson.

Idag betyder 2013 och färska Reptile Brain Music är Imperial State Electrics tredje utgåva i fullängdsformatet. Vid sidan av dessa utgåvor finns en uppsjö mer eller mindre obskyra singlar utgivna på diverse mer eller mindre obskyra skivbolag.

– Det är ett rätt bra sätt att bilda ett band på, resonerar han idag.

– Jag hade ju redan låtarna och orkade inte vänta på att det skulle bildas ett band. Från början var tanken att jag skulle göra allt själv, men när jag tänkte efter är nästan alla artister som jag gillar band och inte soloartister.

Efter den självbetitlade debuten, som mer var Nicke från The Hellacopters med sitt nya band än Imperial State Electric, kom uppföljaren Pop War och Imperial State Electric började bli någonting som omfattade mer än Nicke Andersson.

Till Reptile Brain Music har den känslan stärkts ännu mer, inte minst genom det faktum att såväl basisten Dolph de Borst och gitarristen Tobias Egge deltar i låtskrivandet och tar plats bakom mikrofonen.

– Jag ville redan från början ha ett band där alla sjöng, det blir mycket bättre med flera röster, säger Nicke Andersson.

Det är fortfarande Nicke själv som skriver det mesta av materialet till Imperial State Electric. Dolph de Borst är fortfarande medlem i The Datsuns också och Tobias Egge är inte lika van låtskrivare som frontpersonen. Men det är på väg att förändras.

– Framför allt skriver jag låtar snabbare. Tobias kom en gång förra året och sa att han ville spela upp en grej för oss. Vi sa att han givetvis skulle göra det och vi gillade det. Det här ska vi spela in, sa vi direkt. Men man får dra det ur honom, liksom.

Man skulle kunna tro att Nicke Andersson i och med sin bakgrund i framför allt The Hellacopters och Entombed, men även en del andra band som var mer i projektform, borde ha en gedigen grund att stå på för att lansera att nytt band. Men sin smärre ikonstatus inom den svenska rockscenen till trots har det inte gått av sig själv.

För trots att Imperial State Electric nu har några år på nacken, har släppt ett gäng plattor och gjort både egna turnéer och flera större festivalframträdanden har det ännu inte lossnat för bandet.

– Det har inte gått så fort framåt som jag hade hoppats, medger Nicke utan omsvep.

– Jag hade nog trott att man skulle ha lite mer medvind av det man har gjort tidigare. Men så är väl inte 2013 någon slags peak för rock'n'roll heller. Efter vi hade varit på första Tysklands-svängen tog det två år innan vi kom tillbaka och då sa folk att de trodde att det bara var något tillfälligt projekt jag var och spelade med förra gången.

Råd att misslyckas

Nicke har dock inga illusioner om att det ska gå enkelt, utan receptet är klassiskt: det är hårt arbete som gäller för att lyckas i musiksvängen.

En titt bakåt i tiden på Nickes gamla hjältar i Kiss gör gällande att Kiss under sina första fyra år var synnerligen produktiva. Från februari 1973 till september 1978 släppte bandet nio plattor och fyra soloalbum. En hisnande takt, men inte något som skrämmer Nicke Andersson.

– Kiss var ju långt ifrån ensamma om att släppa i den där takten på 1960- och 1970-talet. Hur bra låtar har man egentligen om man behöver fyra år på sig att skriva dem? Ger man ut skivor oftare har man dessutom råd att misslyckas, för det kommer nytt ganska snart ändå. Vårt problem är att vi bara har bra låtar. Jag funderar på om vi inte ska trycka in några fillers på nästa platta, så det verkligen märks hur bra låtarna faktiskt är, säger Nicke med ett skratt.

– Det var väl i början av 1990-talet när CD:n kom som det blev en förändring i industrin. Då skulle man helt plötsligt trycka in så mycket man kunde på en platta och mjölka ur en skiva i två och ett halvt år. På något sätt är det mer sunt att släppa skivor oftare. Varför vänta, liksom? Speciellt idag när det finns mindre regler. Mitt mål är att släppa en skiva om året. Minst.

Och där någonstans finns och verkar Nicke Andersson 2013. Låtskrivandet är en ständigt pågående process, så målet att släppa en skiva om året kan mycket väl bli en realitet. Så länge reptilhjärnan sätter igång då och då.

– Vissa analyserar sig själva, jag är inte riktigt sån, säger Nicke Andersson.

Men det verkar inte vara något större problem. De som har lyssnat på Imperial State Electric kommer att känna igen det de hör Reptile Brain Music, samtidigt som bandets kostym passar bättre och bättre för varje utgåva. Reptile Brain Music är det mest sammanhållna albumet bandet har fått ur sig hittills.

– Det är tredje plattan nu, så det är ju bra om det är så. Första var ju som den var, och till andra var hela bandet med från början. Men i mitt huvud är jag inne på fjärde och femte plattan redan. Vi spelade in den här skivan i januari, men jag har fortsatt skriva låtar hela tiden och har egentligen lagt den här skivan bakom mig redan. Jag får tänka tillbaka nu.

Och den där fjärde och till och med femte skivan behöver inte vara särskilt långt borta.

– Jag har redan 40 låtar ungefär, vi ska bara välja ut några av dem, säger Nicke Andersson.

SIDESTORY: Den röda synth-tråden

När fan blir gammal blir han religiös. Och när hårdrockaren blir gammal blir han synthare? Kanske inte, men Imperial State Electric släppte en splitsingel med Mary's Kids i vintras, där banden tolkar varsin Depeche Mode-låt.

– Jag ser mig inte som en hårdrockare direkt, men jag är definitivt ingen synthare. Snarare så långt ifrån man kan komma. När jag växte upp var man antingen punkare, hårdrockare eller synthare och det var inga som höll varandra i handen direkt, säger Nicke Andersson.

– Det började egentligen med att vi tyckte att det vore roligt om spliten hade en röd tråd och började kolla var vi och Mary's Kids kunde enas. Det var i Depeche Mode och vi tänkte att det kunde göra att låtarna skulle låta lite olikt hur banden låter i vanliga fall.

Imperial State Electric gör låten Policy Of Truth.

– Det är en bra låt med Depeche Mode och jag kan liksom inte värja mig emot en bra låt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA