x

''Radio hatade den''

''Radio hatade den''

Många vet inte vem Speedy J är. Men de som tar sig förbi grundkursen i samtida elektronisk musik hittar hans namn överallt. Karriären inleddes för 20 år sedan med ett par banbrytande techno-tolvor på Richie Hawtins och John Acquavivas legendariska skivbolag Plus 8. Ett par år senare gick han tillsammans med Aphex Twin, Autechre och de andra profilerna på det lika legendariska bolaget Warp i bräschen för den mer eftertänksamma form av post-techno som kom att få namnet electronica. 

Sedan dess har han bland annat experimenterat med hårt hamrande vinyl-loopar på 2002 års Loudboxer, gjort aggressiv ljudkonst med 5.1-experimentet Umfeld, och släppt superlugn, superminimal ambient under sitt riktiga namn: Jochem Paap. Därtill driver han skivbolaget Electric Deluxe och spenderar fler timmar i DJ-båset än någon orkar räkna. 

Speedy J har helt enkelt gjort det mesta. Från någotsånär stabil mark har hans artisteri vuxit likt ett spretigt träd i alla riktningar samtidigt. Den enda konstanten har varit driften att fortsätta växa. 

Kommer du ihåg hur det började? Kommer du ihåg när du för första gången insåg att musik inte bara är något du kan lyssna på, utan faktiskt också göra själv?

– Ja, faktiskt. Det hände i mina tidiga tonår i början av åttiotalet. Jag har ju alltid dragits till mekanisk, elektronisk musik där stämningen varit viktigare än melodin, så på den tiden var jag så klart insnöad på synthmusik, new wave, tidig electro och sådant där. En dag fick en kompis till mig en synth i present av sina föräldrar. Det var första gången jag kom i kontakt med instrumentet. När vi tryckte på tangenterna kände vi genast igen ljuden från musiken vi älskade. I samma ögonblick fattade jag att det var något som gick att göra själv. Man behövde inte en dyr studio eller en massa pengar. Man behövde en synth. Eller en trummaskin. Eller en bandspelare. Det var en häftig upplevelse.

När du berättar det låter det som att du aldrig blivit musiker om du varit tonåring på sextio- eller sjuttiotalet, då det inte fanns billiga synthar och trummaskiner. Är det så?

– Nej. Hade jag fötts tio år tidigare hade jag väl blivit någon slags hippie – köpt en billig gitarr, en billig effektpedal och försökt vara Jimi Hendrix. Vill man bara tillräckligt mycket hittar man alltid ett sätt att nå ut. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara.

På tal om att nå ut. Du fick din första hit-singel med 1991 års Pullover. Vad var speciellt med den låten? Varför blev just den en hit?

– Svårt att säga. Jag förväntade mig ju inte att den skulle bli en hit. Faktum är att jag bara gjorde den som ett slags DJ-redskap för att ha något som var enkelt att mixa med. Men till min stora förvåning älskade folk den mer än låtarna jag skulle mixa den med. Snart hade den letat sig in på ett antal tio i topp-listor runtom i Europa. Det trots att alla radiostationer hatade och bannlyste låten. Men jag antar att folk tycker att refrängen, som för övrigt aldrig var tänkt att vara en refräng, är catchig?

Just det gör Pullover till ett undantag i din katalog. Det är den enda låt du gjort som kan beskrivas som "catchig". Dina två första album, Ginger och G-spot, är till exempel betydligt lugnare och mer eftertänksamma. Vad fick dig att gå i den riktningen? 

– Jag ville se om det var möjligt att förvandla den musik jag började göra – techno eller rave eller vad man nu vill kalla det – till något helt annat. Från dansgolv till vardagsrum. Från tolva till fullängdare. Det låter kanske inte så sensationellt idag, men på den tiden existerade det inte. När jag gick i de här tankarna träffade jag Rob Mitchell, som då nyligen varit med och grundat Warp. Han gick lustigt nog i exakt samma tankar och uppmanade mig att köra på. Resultatet blev mina två första album för Warp: Ginger och G-spot.

Efter de två albumen gjorde du ännu en U-sväng. Efterföljande Public Enemy No. 1 och A Shocking Hobby är aggressiva och har en nästintill industriell ljudbild. Vad är det som orsakar de här U-svängarna? Är det planerat eller händer det bara?

– De är intuitiva, helt klart. Jag får en impuls och springer iväg i en riktning och ser jag var jag hamnar. Eftersom jag lätt blir uttråkad leder impulsen mig i regel till att utforska ett nytt område. Jag brukar jämföra det med att resa till Nordpolen. Det är säkert skitcoolt. Men har du varit där en gång åker du förmodligen inte tillbaka. Du har ju redan utforskat det området. Nu väntar nya horisonter.

Är alla resor en väg framåt? Eller händer det att du i efterhand känner att du slösat bort en massa tid?

– Följer man sin intuition och går på känsla händer det att man träffar mitt i prick, medan man ibland missar målet totalt. Det hör till. Men även en dålig erfarenhet är en erfarenhet. Så på sätt och vis blir även de erfarenheterna till något positivt.

Finns det några kasserade projekt undanstoppade någonstans som skulle få dina lyssnare att tappa hakan?

– Ja. [Paus.] Ha ha ha! Nog om det!

Samtidigt som du släppte Public Enemy No. 1 och A Shocking Hobby släppte du också två ambient-album: Vrs-Mbnt-Pcs 9598 I och Vrs-Mbnt-Pcs 9598 II. Hur är det jobba med så pass olika album parallellt? Känner du dig som olika personer i studion från en dag till en annan?

– Nej, det kan jag inte påstå. För mig handlar det inte så mycket om olika sinnestillstånd som att sätta upp olika ramverk. I fallet med mina ambient-album ville jag helt enkelt utforska musik som är oberoende av tid. Därför har låtarna på dessa album ingen struktur. Det är inte ens låtar. Det är stämningar. Du kan lyssna en liten stund eller i en timme. Du kan lyssna från början eller från slutet. Det spelar ingen roll. De är bilder. Inte filmer.

Ett par år efter det släppte du Loudboxer – ett rakt, hårt och direkt techno-album. Det är också den genre du ägnat klart mest tid åt sedan dess. Hur kommer det sig att du dröjer kvar vid technon?

– Techno är som en målarduk. Det är en ren yta där du kan göra vad som helst inom vissa ramar. Där finns en balans mellan frihet och restriktion som är kreativt stimulerande. Men det beror också på att jag älskar att dj:a och tycker om att kunna spela mitt eget material. Men jag har ju inte bara gjort techno på sistone. Har du hört Zeitgeber?

Ja, och det är ju ett betydligt mer experimentellt album. Där samarbetar du ju för övrigt med av scenens hetare nykomlingar: Lucy. Hur kommer det sig?

– Lucy, eller Luca som han egentligen heter, spelade på en klubbkväll mitt skivbolag Electric Deluxe anordnade, så jag gick helt enkelt fram och frågade om han ville göra något tillsammans. Det ville han. Samarbeten är en rätt lustig grej, måste jag säga. Ibland klickar man direkt. Andra gånger sitter man bara och är artiga mot varandra. Men jag och Luca tände till direkt. Vi hann inte ens lära känna varandra. Vi bara satte igång att jobba direkt.

Du har även samarbetat med Adam Beyer, Mike Paradinas, Chris Liebing, Pete Namlook, George Issakadis och Scott Pagano?

– Japp. Och en jäkla massa andra. Jag gillar samarbeten. Det är lärorikt. Man lär sig alltid något av varandra. Men framför allt lär man sig något om sig själv. Din samarbetspartner blir som en spegel du ser dig själv i.

Ditt senaste släpp är den hemlighetsfullt förpackade vinylsamlingen #100. Vad är #100 för något egentligen?

– Jo, jag har ju som sagt mitt skivbolag, Electric Deluxe, som huvudsakligen släpper musik för dansgolv. Men faktum är att jag gillar alla typer av musik. Jag gillar klassisk musik, blues, jazz, elektronisk musik. Allt. Jag älskar också den glädje jag känner när jag upptäcker ny musik. För att få utlopp för det här lanserade vi Electric Deluxes podcast, där vi helt enkelt ber artister vi gillar att spela musik som på något vis influerat dem och inspirerat dem. Man kan säga att temat är musik de alltid velat spela men som aldrig funkat på ett dansgolv. 


– När vi närmade oss vår hundrade podcast ville jag fira det på något vis. Jag började fundera på en metafor för att upptäcka ny musik i alla dess former. Jag funderade också på hur man skulle kunna få lyssnaren att fokusera på själva ritualen att faktiskt lyssna. Nu för tiden överöses vi ju med ny musik. Man klickar på en länk, lyssnar ett par sekunder och klickar vidare. Inget fel med det. Utbudet vi har idag är fantastiskt. Men det finns också ett värde i att göra precis tvärtom.

Till slut bestämde mig för att släppa en samling bestående av fyra vinylskivor med utdrag från åtta podcasts. Skivorna är omärkta, så du har ingen aning om vad du lyssnar på. Antalet skivor vi släpper är mycket begränsat, så varje exemplar har ett unikt värde. Att det är just vinylskivor förändrar också hur man lyssnar. Det är ju lite krångligare att sätta på en vinylskiva, vilket leder till att man blir mer engagerad. Och ja, jag vet att det är jäkligt konstigt att släppa en podcast på vinyl. Men det är precis det jag gillar det.

En sista fråga: du har gjort väldigt mycket musik som låter väldigt olika. Men om man ändå ska försöka hitta en röd tråd, kan man konstatera att det vilar ett oerhört allvar över allt du sätter ditt namn på. Hur kommer det sig? Är du alltid allvarlig?

– Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att stämningen i musiken inte på något vis behöver matcha sinnesstämningen hos musikern. För mig är det ofta tvärtom. Jag är ingen allvarlig person med mörka tankar. Absolut inte. Men just därför blir jag nyfiken på att utforska just dessa sinnesstämningar. De känns spännande. Man ska också komma ihåg att musiken jag gör är hyfsat abstrakt. Det finns inga ord som förklarar, inget budskap. Det är precis det jag älskar med elektronisk musik. Den är öppen. Den låter lyssnaren fylla i luckorna. Med andra ord reagerar inte alla som hör min musik likadant. Det du hör och känner är kanske något du själv fyllt i?

Samlingen #100 släpps december 2 och finns tillgänglig på http://shop.electricdeluxe.net. Men Speedy J är på sätt och vis alltid och aldrig aktuell.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA